FÖRANING OM OLYCKA
Majvor vaknade mitt i natten och sömnen ville inte återvända. Om det var en mardröm eller oro som spökade visste hon inte, men hjärtat var tungt och tårarna rann oväntat nedför kinderna. Hon förstod inte varför, men något obegripligt hotande hängde i luften, och det kändes nästan omöjligt att andas.
Hon gick fram till spjälsängen där hennes lille son sov. Emil log i sömnen och smackade roat med små läppar. Majvor stoppade om honom och smög ut i köket. Utanför låg mörkret tät över Stockholm.
Majvor, kan du inte sova igen? hördes Lennarts röst bakom henne.
Inte igen… Jag vet inte vad det är, Lennart, viskade Majvor.
Det är säkert den där beryktade babybluesen, skojade han försiktigt.
Men Emil är ju snart ett halvår, och jag har aldrig känt så här förr?
Det där kan bero på vad som helst. Hormoner, lite nerver. Oroa dig inte, det kommer att bli bättre, försökte Lennart trösta henne.
Jag är bara så rädd, viskade hon och kramade sig fast vid honom.
Det ordnar sig, svarade han mjukt.
Tre veckor senare var det dags för hälsokontroll på BVC. Emil hade precis fyllt sex månader. Blodprov togs och de träffade flera specialister. När sköterskan ringde blev Majvor förvånad.
Är det något som har hänt? undrade hon ängsligt.
Oroa dig inte, Majvor. Läkaren förklarar allt, svarade sköterskan vänligt.
Väntrummet på BVC var, som vanligt, fullt. Oron kröp närmare igen. När de blev inkallade kände Majvor hur nerverna spände sig.
Varsågod och sitt, sa läkaren milt. Majvor Lindberg, vi behöver kolla upp några prover. Ta det lugnt, men vi behöver ta nya tester.
Vad är det egentligen som har hänt? flüg det ur Majvor. Nu visste hon att hennes onda aningar fått fäste i verkligheten.
Emils blodvärden är alarmerande höga, särskilt de vita blodkropparna. Proverna måste upprepas, gärna på Karolinska.
Karolinska? viskade Majvor.
Ja, på barnonkologen, svarade läkaren tyst.
Hur Majvor tog sig hem minns hon knappt. Lennart hade redan tagit ledigt och väntade hemma.
Vad har hänt? utbrast han när Majvor kom in, tårar strömmande utan att hon brydde sig.
De ska undersöka honom på barnonkologen, viskade hon förtvivlat.
Men det kanske inte är så farligt? Det är ju bara undersökningar? försökte Lennart.
Nej, det här är värre, jag känner det på mig det är därför det varit så tungt, snyftade Majvor.
Hon höll Emil tätt intill sig och grät. Sonen vaknade till i sömnen, omedveten om vad som höll på att hända.
Akut leukemi, sa den äldre läkaren lugnt, efter att ha gått igenom proverna. Vi måste omedelbart starta behandling.
Majvor grät förtvivlat. Hon kunde inte ta in vad som hände. Kemoterapin lät de utföra utan henne. Emil låg på intensiven medan Majvor satt utanför.
Gå hem och vila, försökte nattsköterskan. Du får ändå inte träffa honom inatt.
Jag kan inte. Vad ska jag göra hemma utan min son?
Majvor och Lennart gifte sig för åtta år sedan. Lång tid trodde de att de aldrig skulle få barn, men det var först efter ytterligare många tester och år av längtan som hon blev gravid. Sista graviditetsmånaden tillbringade hon på S:t Görans sjukhus på grund av för tidiga värkar, men för ett halvår sedan kom äntligen deras efterlängtade son till världen. Han hade fått sitt namn efter Lennarts far, som dog i en bilolycka.
Majvor, ge inte barnet ett namn efter någon som dött för tidigt, protesterade hennes farmor då.
Farmor, det där är bara skrock! svarade Majvor, lyckligare än någonsin.
Majvor satt vid Emils säng på sjukhuset. Under den här månaden hade han tappat i vikt, var blek och ögonen inramades av djupa ringar. Hon fick bara komma in efter att ha bråkat med överläkaren han var rädd för infektioner eftersom Emils immunförsvar var så svagt. Men nu kunde Majvor inte lämna honom längre.
Nästa dag fick de beskedet:
Sådana operationer utför vi inte här, sa överläkaren Gunnar. Det finns endast möjlighet utomlands i Israel. Men det är mycket dyrt.
Vi ordnar pengarna. Snälla, förbered alla dokument, bad Majvor.
Handlingarna skickades iväg till en klinik specialiserad på leukemier. Svaret kom snabbt de var redo att ta emot Emil, men behandlingen skulle kosta över två miljoner kronor.
Majvor, även om vi säljer både lägenhet och bil får vi bara ihop en bråkdel, sa Lennart förtvivlat. Jag har redan lagt ut annons, men det tar tid.
Vi har bara två månader, grät Majvor.
Alla hjälpte till att samla ihop pengar: kollegor, lokala församlingen, volontärer och svenska kyrkans fonder. Kommunen gick in med en del, och volontärer samlade in en bit till. Men det fattades fortfarande mycket och tiden var knapp.
Majvor, ni måste åka. Jag skickar det jag får ihop, sa Lennart. Kanske finns det någon snabb köpare till lägenheten.
Hela samhället försökte hjälpa, men två miljoner är en omöjlig summa.
Med de insamlade pengarna flög Majvor och Emil till Israel. Provsvar togs, behandling påbörjades. Hur den resterande summan skulle fixas försökte Majvor skjuta ifrån sig. Om en månad skulle Emil fylla ett år.
I rummet bredvid låg en annan mamma, Anna, och hennes treårige son Max. Det visade sig att de kom från Malmö. Anna hade haft turen att samla in pengarna till operationen men pojkens leukemi hade upptäckts sent, och de hade fått skjuta upp operationen flera gånger.
Gråt inte, försökte Anna trösta Majvor. Du kommer ta med Emil på cirkus och till Skansen Max älskade björnarna där. Jag visste inte att han var sjuk då, när han fick plötsliga näsblod framför djuren. Det var först senare läkaren sa att det var steg tre.
Anna, vi går dit tillsammans sen, tröstade Majvor. Våra barn har framtiden framför sig!
Jag såg ju att Max magrade, blev blek och ledsen, men jag blundade! Det är mitt fel, grät Anna.
Orden räckte inte längre till tröst.
Några dagar senare försämrades Max drastiskt och fick tas till intensiven. Anna vägrade lämna väntrummet, övertygad om att hennes närvaro hjälpte Max. Sköterskorna försökte ge lugnande, men hon satt apatiskt och väntade, hoppades på ett mirakel.
Senare den kvällen ringde Lennart. Majvor höll Emil i famnen, hon var rädd att mista en enda sekund med honom.
Majvor, jag har kunnat föra över 100 000 kronor. Fler spekulanter har tittat på lägenheten idag, sa Lennart. Jag har sänkt priset, de skulle höra av sig.
Majvor hann knappt svara innan ett förtvivlat skrik hördes utanför. Hon insåg genast vad som hade hänt och sprang ut i korridoren. Anna låg på knä, omgiven av sjuksköterskor. Smärtan i hennes ögon skulle Majvor aldrig glömma. Max hade gått bort.
Anna, snälla, håll ut, grät Majvor och kramade sin vän. Du måste leva, för Max skull!
Varför leva när mitt barn är borta? Det är mitt fel, hur ska jag orka? skrek Anna.
Majvor stannade kvar tills Anna lugnats och följdes till sitt rum.
Natten som följde fick Majvor inte en blund. Hon satt vid Emils säng, vaken över varje andetag.
Nästa dag besökte Anna henne. Det syntes att natten gjort henne tio år äldre, ögonen var tomma. Kvinnorna kramade stilla om varandra utan ord.
Jag hoppas allt blir bra för er, viskade Anna när hon gick. Ni har en chans, ta vara på den. Själv måste jag ordna med allt för Max begravning, minnesstund… Och här, ta det här, sa hon och räckte över ett kuvert, Läs när jag har gått. Jag orkar inte säga mer.
Majvor öppnade brevet:
“Kära Majvor, Jag önskar alla Emils dagar blir ljusa. Låt honom leva och växa också i Max ställe. Lek, lär, spela fotboll, åk skidor. Gå till djurparken och hälsa från Max till den stora svarta björnen. De pengar som låg avsatta för Max operation, som han aldrig fick, finns till dig i kuvertet. Låt Emil få livet tillbaka.”
Tårarna strömmade nerför Majvors kinder. Nu hade de råd med operationen, men priset var omätligt.
Lennart, sälj inte lägenheten. Vi behöver ha ett hem att komma tillbaka till, sa hon i telefonen nästa dag.
Men pengarna? undrade han förvånat.
Det har ordnat sig. Allt kommer bli bra!
För första gången på länge log Lennart när han hörde Majvors röst. Där fanns en ny styrka och övertygelse. Majvor visste att hon hade rätt.
Operationen genomfördes dagen efter Emils ettårsdag. Prognosen var god. Efter en tid fick Majvor återigen gå in till sin son nu väntade karantän, en lång rehabilitering men framförallt: hopp. Emils intresse för leksaker återkom, maten började smaka igen och vid första mam-mam grät Majvor lyckotårar. Miraklet hade skett.
Bjöööörn! skrattade Emil och pekade på den stora svarta besten i Skansens djurbur.
Inte “bjöööörn”, han heter björn, rättade Majvor skrattande.
Emil sprang, åt glass och satt på Lennarts axlar och betraktade alla djuren. Barndomens glädje och nya intryck fyllde livet. Sjukhuset kändes långt borta nu, men ibland, om nätterna, väcktes gamla minnen och Majvor smög till spjälsängen för att höra Emils jämna andetag. Oro förbyttes sakta i tacksamhet de hade fått en framtid, både för sig själva och för Max.
Livet går vidare och får ibland sin tyngd, men i omtanke och gemenskap blir även de svåraste stunderna lättare att bära. Och när livet känns tungt glöm aldrig att be om hjälp, och ge om du kan. Ditt stöd kan bli någon annans mirakel.
