ÄLSKA GENOM TÅLAMOD, TÅLA GENOM KÄRLEK
I Edvin och Linneas äktenskap ringde kyrkklockorna redan första dagen. När bröllopsföljet promenerade mot Gustav Vasas kyrka i Stockholm, svepte plötsligt en vild sommarskur in från ingenstans. Vindarna slet obarmhärtigt slöjan från Linneas huvud den seglade som en ballong mot himlen innan den, tömd på kraft, föll rakt ner i en lerig vattenpöl. Gästerna hann knappt dra efter andan. Så fort som ovädret kommit, var det borta igen. Edvin sprang genast efter slöjan men var för sent ute.
Den kritvita slöjan låg som en benvit ande i den svarta sörjan. Linnea, förvirrad, ropade till sin fästman:
Edvin, låt den vara! Jag tar inte på mig den där slöjan!
Kyrktantorna vid porten viskade mellan sig. “Deras liv kommer vara storm och svårmod,” hördes det i vinden.
En konstgjord blomma köptes kvickt på 7-Eleven och stacks in i Linneas håruppsättning. Någon ny slöja fanns inte tid för. Ingen vill ju komma för sent till sin egen välsignelse!
De nyvigda stod i förstudsalen till altaret och höll sina levande stearinljus. De lovade inför Gud, under de högtidliga orden, att stå fast vid varann. Men redan innan kyrkans sakrament hade de skrivits in på Skatteverket och hållit ett sagolikt bröllop enligt världslig sed.
Tre år senare fanns två barn i Edvins och Linneas hem: dottern Maja och sonen Oskar. Familjelivet gick i tysta cirklar, allt var idylliskt.
Tio år in i äktenskapet knackade en ung kvinna på dörren.
Linnea välkomnade alltid gäster, inbjudna som oinbjudna. Alla bjöds på kaffe och hembakta kardemummabullar och blev tröstade i långa samtal. Men denna gäst var annorlunda, och dök upp när Edvin inte var hemma.
Med erkänt svenskt öga granskade Linnea den okända. Slank, trevlig, vacker och underbart ung.
Hej Linnea, jag heter Moa. Jag är… din mans blivande fru, sade besökaren.
Så fascinerande, svarade Linnea tonlöst.
Hur länge har Edvin varit din fästman, då? frågade Linnea märkligt nog fortsättningsvis.
Länge! Men nu har vi bråttom. Jag är redan gravid, sade Moa utan substans av skam.
Jaha! Klassisk situation: hustru, älskarinna, oäkting…
Flickan, vet du om att vi står evigt vigda inför Gud? Vi har barn tillsammans, försökte Linnea mildra.
Jag vet allt. Men vi är kära vi är också eviga! Erkänn, ni kan bryta välsignelsen. Din make är ju otrogen. Jag har kollat upp allt. Så har man rätt att göra, envisades Moa.
Så här är det! Jag avråder dig från att lägga dig i en annan familj. Vi reder ut vår kärlek och trohet själva, invände Linnea med kylig irritation. Adjö!
Moa ryckte på axlarna, mumlade “jag har sagt mitt,” och gick.
Linnea stängde dörren med ett eko i träet och kände ilskan spraka. “Hon har grävt upp allt… Nå väl, aldrig får du Edvin!” mumlade hon surt för sig själv.
Tankarna pyrde, och Linnea insåg hur Edvin förändrats: oftare “övertid på kontoret”, affärsresor, plötsligt fiskehelger eller jakt nedåt Dalarna inget av detta hade han ägnat sig åt förut. Kvinnor märker sådant. Luften fylls av oro, avbrott, skuggor av en annan.
Ändå drev Linnea bort de svarta tankarna. Kanske inbillade hon sig?
På kvällen när Edvin kom hem bjöd Linnea till bordet. Mätta magar, sedan svåra samtal: sådan är seden.
Edvin tackade för maten, och Linnea startade försiktigt.
Är du förälskad, Edvin?
Ja, viskade Edvin skamset.
Din… älskarinna var här idag. Är det på allvar? Linneas röst darrade.
Jag är usel! Jag klarar mig inte utan Moa! Har försökt lämna, det går inte! Låt mig gå, Linnea! bad Edvin.
Gå då… viskade Linnea och såg hur alla argument “tänk på barnen”, “du har ansvar!” fallit till marken. Livet dömer.
Edvin gick till sin kärlek, och Linnea for till Sofia kyrka på Söder för att tala med prästen. Prästen lyssnade tålmodigt, och sade tröstande:
Min dotter, kärleken är tålig och upphör aldrig! Det står så i Skriften. Du får bryta välsignelsen. Men du kan också förlåta, be, vänta Guds vägar är märkliga…
Två månader senare förstod Linnea att hon bar Edvins barn. Hon såg det som ett tecken: han kommer omvända sig, återvända. Med denna tanke höll hon modet uppe under månaderna av väntan.
En dag föddes en son. Linneas mamma föreslog att han skulle heta Jens den svenska motsvarigheten till Edvin. “Kanske din Edvin kommer tillbaka, allt kan ske i livet…”
Tur var det att Linneas mamma hjälpte till med allt, barnen, maten, sagorna, allt.
Edvin glömde aldrig bort Maja och Oskar. Han kom förbi med presenter, tog dem till Västkusten, stoppade diskret kuvert med pengar till Linnea.
Linnea hade förbjudit barnen att nämna något om lillebror Jens för pappa. Men barn är barn.
Maja skvallrade allt för Edvin under ett av sina besök. Edvin trodde först Linnea funnit sig en ny. En bitter längtan efter det som var slöt sig om hans hjärta, fantasier om gammal lycka passerade. Han anade inte det egentliga.
Samtidigt låg Moa på Karolinska sjukhuset, kroppen kämpade. Edvin sprang mellan sjukhuset och affärer, köpte clementiner, saltlakrits och mineralvatten, letade efter “god” krita åt Moa hennes kropp saknade kalcium och kritbitar var det enda som hjälpte. Men det slutade i tragedi. Moa förlorade barnet. Sorgen tynade ej bort, och en andra graviditet slutade även den i missfall.
Moa, utmattad, ville ta en paus från barnplaner. Men ödet hade annat på lut.
Edvin var oupphörligt vid hennes sida. Han kände skuld för allt elände som drabbat dem.
Under denna tid knackade Linneas gamla kursare Valter ofta på dörren. Han hade under studietiden trånande stått vid Linneas sida, friat direkt efter examen på Stockholms Universitet men fått vänligt men bestämt avslag. Valter var ambitiös, strukturerad men humorbefriad och tämligen bunden till sin mor. Flickorna på kursen tävlade ändå om hans intresse, men efter Edvins ankomst innebar det slutet.
En regnmulen höstdag satt Linnea i en SL-buss, stirrandes ut genom fönstret. En man satte sig bredvid och frågade:
Är det ledigt här?
Javisst, svarade Linnea utan att se upp.
Är du ledsen? började han igen.
Suckandes vände Linnea bort blicken men då hörde hon sitt namn.
Linnea! Vad dyster du verkar!
Och där satt Valter, oförändrad. Linnea sprack upp.
Valter! Inte sett dig på åratal! Var har du varit?
Snart bjöd Linnea hem honom ett bättre sätt än att hänga i bussar.
På vägen köpte Valter en flaska rödvin, mandariner, och smågodis till barnen.
Över kvällsfika och samtal berättade Linnea allt det behövde liksom ur hjärtat. Valter blev en tyst bänk att gråta mot. När Linnea pratat klart kysste hon honom på kinden, för medkänsla. Valter tog adjö, hoppfull, men visste: det stannar där. Han förblev ogift, utan egna barn.
Valter började dock komma förbi oftare. Alla barn fick choklad, Linnea alltid en bukett tulpaner.
Linnea satte direkt ner foten:
“Besök gärna, men jag väntar på min man. Inga utsvävningar.”
Valter tyckte även det var bättre än ensamhet.
“Du får bli som syster för mig! Barnen som brorsbarn.” Och så blev det, han blev en av familjen.
I Edvins nya hem skedde förändringar. Moa födde några år senare en frisk, stark dotter. Hon fick heta Elvira för att ligga nära Gud.
Moa gick helt in i sitt drömska moderskap. Men ibland mindes hon Linneas blick den där dagen. Stulen lycka är bara bitterhet.
Först när Elvira kom förstod Moa vidden av det hon rivit upp hemma hos Linnea. Andras olycka ger ingen lärdom nu ville hon knacka på, falla på knä och be om förlåtelse.
Edvin älskade sin lilla Elvira, slängde nya leksaker på henne, vyssjade om natten, älskade att tvaga henne; Moa såg förundrat på sin kärleksfulla man.
Tiden rann som en iskall fjällbäck…
Fem år svävade förbi.
Barnen växte, vuxna åldrades. Så blev Moa svårt sjuk, vid trettio års ålder. Edvin kunde inte finna ro: sjukhus, läkare, dyra behandlingar, läkemedel…
Moa förberedde sig sakta för att lämna livet. Edvin tröstade, men såg glipan i tillvaron vidgas varje dag.
När Moa fick komma hem till sitt öde, viskade hon:
Kör mig till din första fru, Linnea. Snälla!
Edvin blev förvånad, men gick inte emot hennes vilja.
Linnea visste redan Maja hade berättat om allt. Så när telefonsamtalet kom, blev Linnea stilla.
Edvin bar in Moa, som ett kristallglas, och la ner henne på gästsängen.
Alla samlades; förklaring väntade.
Linnea, med armar i kors, nickade tyst mot sängen. Edvin bäddade om Moa, la extra kuddar.
Låt mig vara ensam med Linnea, viskade Moa svagt.
Alla gick.
Linnea granskade den sjuka och tänkte, Inte ens döden kan vara så blek.
Linnea slog sig ner på sängkanten.
Förlåt mig, Linnea, om du kan! Gud har hunnit ifatt mig… Jag vill be dig ta hand om Elvira! Förutom Edvin och dig har jag ingen. Lova att ni och Edvin ser henne växa, bönföll Moa, tårarna rann.
Linnea tog hennes hand, mjukt:
Det är inte Gud som straffar, vi gör det själva! Jag förlät dig för länge sen. Du kan släppa Elvira vi kommer ta hand om henne. Och stanna här, med Edvin. Ensam är stark, men tillsammans klarar vi oss. Huset är stort nog! Du kommer klara dig, bara tro! Gud kan allt ge inte upp!
Alla i huset tog hand om Moa, främst Valter. Han satt vid hennes säng, valde alltid rätt ord, fanns där dag och natt, pratade om livet, och orden läkte i det tysta. En dag märkte Valter att han älskade Moa, och Elvira kallade han ängsblomman. Fäst vid barnet var han redan.
Moa ville leva, klamrade sig fast vid möjligheten. Linnea ingav hopp, och det växte långsamt.
Efter ett halvt år kunde Moa promenera i trädgården. Solen kisade genom björkarna, fåglarna sjöng livet avtecknade sig sakta igen. Sjukdomen vek undan.
Nu började Moa se på Valter. Hon hade inte slutat älska Edvin, men någon annans man är ingen mans man! Den läxan kunde hon nu. Men Valter han var god, tog emot både henne och Elvira. Sådant händer. Ibland räcker ens kärlek för två. Nu ville Moa ta hand om Valters kärlek så att den bara blev större.
En dag vid middagsbordet berättade Moa:
Linnea och Edvin, vi kommer att lämna er nu. Jag, Elvira, och…Valter. Tack för er gästvänlighet, värme och oväntade kärlek! Sådana människor möter man aldrig igen! Tack från djupet!
Edvin och Linnea såg varann i ögonen, visste redan vad som spirade mellan Moa och Valter.
Långt innan hade Edvin sagt till Linnea:
Vad som än händer med Moa vill jag försöka igen. Din storhet har inga gränser! Tar du tillbaka mig? Vi har tre barn tillsammans, Linnea! Jag ber om förlåtelse.
Tror du att jag inte tar dig tillbaka, Edvin? Jag skulle själv be om ursäkt! Livet lär oss. Jag ska hålla dig i famnen.
Och Elvira, frågade Linnea. Du är hennes pappa. Hon älskar dig.
Elvira är min dotter. Jag ska aldrig överge henne. Hemmet är alltid hennes, det är min plikt, sade Edvin bestämt.
Valter, Moa och Elvira packade. Vid dörren tog Moa Edvins hand:
Älska Linnea mer än livet självt! Akta henne! Jag behåller dig i minnet, Edvin! sade Moa och kysste honom på kinden.
Lycka till, Moa, svarade Edvin.
Och huset fylldes igen av ostyriga barnarop och kaffedoft. Vindarna hade vänt, och i den svenska sommarnatten, när ljuset aldrig dör, var hela familjen samlad igen men annorlunda, speglande sig i den drömlika sjön där slöjan en gång föll ner.
