NYFÖDD LYCKA
Mannen, kan du sluta smyga efter mig hela tiden! Jag har sagt till dig, jag sörjer min man. Sluta förfölja mig! Jag börjar på riktigt blir rädd för dig! Nu höjde jag rösten lite.
Jodå, jag minns, jag minns Men det känns som att det är dig själv du sörjer. Förlåt alltså, envisades min beundrare.
Jag var på kurort. Drömde om tystnad, bara skogens fåglar som kvittrade och absolut inga påträngande män. För inte längesen dog min man hastigt. Jag behövde ett andrum, tid att försöka förstå och ta in förlusten.
Vi hade nyss börjat renoveringen hemma i lägenheten, sparade ivrigt varenda krona, höll hårt i plånboken och så ja, då hände det. Karl-Olof blev plötsligt dålig, ambulansen hann inte göra något. Det var hans andra hjärtinfarkt. Nu stod jag där, utan min andra hälft, utan färdigt kök men med två tonårspojkar. Modet sjönk till botten. Hur skulle jag orka?
Jobbet fixade en biljett till kurorten i Värmland. Jag vägrade först. Ville helst inte lämna lägenheten alls. Kollegorna gav sig inte:
Du är inte den första änkan och nog inte den sista. Du har pojkarna. Livet går vidare! Åk nu, Ylva, gör något annat. Få ordning på tankarna.
Så, med gråten i halsen, åkte jag.
Det hade gått fyrtio dagar sen Kalle dött. Själen värkte.
På kurorten fick jag dela rum med Liv en glad tjej med skratt som ekade mellan väggarna. Nästan irriterande glad. Jag ville inte dela mitt elände med Liv. Och varför skulle jag? Henne cirklade aktivitetsledaren runt, förstås. Kurorter är ju proppade med singlar, skildisar och vilsna änklingar. Jag såg igenom honom direkt och varnade Liv. Han är säkert gift, för tredje gången dessutom.
Ylva, du skrämmer mig inte! Jag är ingen duvunge, skrattade Liv, och varje kväll flaxade hon iväg på dejt.
Jag däremot satt inlåst på rummet i en vecka, plöjde böcker (kom inte ihåg en rad i efterhand), stirrade på tv:n utan att se den.
En morgon vaknade jag för första gången på månader på riktigt gott humör. Rullade upp rullgardinen fridfullt! Tänkte, jag tar mig en sväng i skogen, lyssnar på fåglar, får lite luft. Och där stod han plötsligt en okänd man.
Självklart hade jag redan lagt märke till honom i matsalen. En liten herre med oblyg blick. Alldeles för kort för min smak; jag fick nästan lust att rysa. Men han var väldigt prydlig välrakad, klädd som från skyltfönstret. Varje middag bugade han fjäskigt mot mig. Jag nickade pliktskyldigt tillbaka, mest av artighet. Så en dag slog han sig ner bredvid mig.
Tråkigt, frun? mjuk stämma.
Nej, svarade jag stelt.
Du behöver inte låtsas, fröken. Sorg står skrivet i ansiktet. Kanske jag kan muntra upp? envist fortsatte han.
Du gissade rätt. Sorg över min bortgångne make. Fler frågor? Jag reste mig halvt, torkade händerna mot servetten. Punkt slut.
Ursäkta, det visste jag inte. Mina kondoleanser. Men ändå, kan vi inte lära känna varandra? Ralf, log han.
Ralf såg ut som han var rädd att jag skulle försvinna.
Ylva, muttrade jag och gick.
Från då och framåt slog sig Ralf alltid ner med mig på middagen, sträckte fram små buketter blåklockor det växte överallt här. Fint ändå, kan jag väl erkänna. Men gå vidare? Nej tack.
Ralf gav sig inte. Han hängde på mina kvällspromenader. Jag började ta platta skor för att inte framgå att han var nästan huvudet kortare. Ralf brydde sig inte ett dugg om sitt korta växt eller blänkande flint. Insåg att han fångade kvinnor med rösten bärnsten och honung. Sådana röster hör man inte ofta. Och plötsligt inser jag att jag fastnat i hans nät.
Vi började gå på dans på kvällarna, gjorde utflykter till stan i Råda och köpte frukt… Ralf gjorde åtskilliga försök att bjuda in mig till sitt rum. Jag stod pall som en svensk fura.
Ralf påminde mig till sist:
Ylvis, i morgon åker vi hem. Ska du inte titta förbi mitt rum på en kopp te? Kanske?
Jag får fundera på det, svarade jag, så där svävande.
Så blev det sista kvällen. Jag bestämde mig för att inte såra honom och gick, helt medveten om hur det skulle sluta…
Bordet var vackert dukat och fullt med delikatesser. Har han rensat matsalen på porslin? tänkte jag nöjt. Ralf var så vördig och generös. Plötsligt stod det en flaska champagne på bordet.
Skål på dig, Ylvis! Och du jag vet inte hur jag ska klara att åka ifrån dig i morgon. Skriv upp din adress, snälla? Jag kommer och hälsar på, sa Ralf lite beklämt.
Du glömmer mig imorgon, det vet jag hur ni karlar är. Vad ska vi skåla för då, Ralle? Nu var jag på väg att ge efter, vad som än hände.
För kärleken, Ylvis! Vad annars? Ralf höjde glaset.
…På morgonen vaknade vi ihop, tätt intill. Gud, varför spelade jag märkvärdig i tre veckor? Varför gick jag inte hem till honom direkt? Så mycket tid bortkastat! Nåja, jag blev som en tonåring handlöst förälskad. Och nu var det bara att packa ihop och åka.
Jag kramade avsked av Liv, som satt på sängen och grät.
Vad har hänt, Liv?
Jag är gravid, Ylva. Har ingen aning om vem pappan kan vara, snyftade hon.
Har din aktivitetsledare klantat sig nu? försökte jag vara pedagogisk.
Vet inte. Jag lärde känna en annan här också Från granngården. Gift, nu kom sanningen fram.
Men kära du. Ring hem, låt dina föräldrar komma och reda ut det här. Hur kunde de ens släppa iväg dig ensam? Kom, vi går till föreståndaren så länge. Kanske får vi klarhet, förmanade jag.
Liv rusade ut ur rummet, tårarna sprutade. Ja ja, flickebarnen får lära sig om karlar den hårda vägen…
Jag packade ihop. Ville faktiskt inte lämna det här allt var så bekant och tryggt nu. Inte minst Ralf…
…Bussen kom. Ralf följde mig till hållplatsen med en bukett blåklockor. Jag blev rörd, omfamnade honom varmt. Snipp snapp, så var den romansen avslutad. Hjärtat knep till om han bara hade ropat mitt namn, hade jag släppt allt och följt efter.
Vi bodde långt ifrån varandra. Det gick bara att hålla kontakt med brev. Och det var Ralfs fru som skrev första brevet till mig. Hon visste allt, minsann, och ville påpeka att jag ändå inte hade en chans för hon var trettio och jag redan hunnit fylla fyrtio. Jag brydde mig inte om att svara. Till vilken nytta?
Men efter ett halvår kom Ralf plötsligt och knackade på min dörr. Mina pojkar blev förvånade men var diskreta.
Ralf? Här på genomresa, eller? Jag hoppades höra: Jag kommer för att stanna.
Nja Eller ja. Släpper du in mig, Ylvis? han tvekade.
Sönerna försvann in i sitt rum.
Kom in då. Och vad bringar dig hit? Har du fruns brev i portföljen? retades jag.
Förlåt, Ylvis. Skrev ett brev till dig, frun hittade det Jag erkänner. Jag viker mig. Vi har skilt oss, erkände Ralf.
Jag visste inte du var gift. Ingenting hade hänt då, tro mig. Vad händer nu då? undrade jag.
Ska vi gifta oss? föreslog Ralf plötsligt.
Jag vet inte Jag har ju barn. Hur ska det blir med pojkarna? Jag kan inte bara rusa in i något, sa jag, även om det pirrade av glädje.
Barn är bara fantastiskt. Jag har en dotter på tio, överraskade han.
Va? Har du lämnat henne?
Nej, nej, Ylvis! Jag tar med Alva. Hennes mamma super. Vi ska bli en stor, lycklig familj, sa Ralf så det ekade.
Men vänta nu, Ralf. Jag har aldrig ens träffat din dotter och så ska jag plötsligt bli extramamma? Du går lite fort fram. Låt mig smälta allt först. Jag pratar med pojkarna så får vi ta det därifrån. Men kom nu så får jag mata dig, du min brudgum med bagage, log jag.
Om vi blev någon stor, lycklig familj? Nej, knappast. Det blev många gräl, folk stormade ut, och var och en var envis som en norrländsk älg.
Tiden skyndar alltid.
Min äldste son Anders och Alva (Ralfs dotter) blev kära och gifte sig och sedan gick de emot både Ralf och mig. Plötsligt fick vi höra en hel katalog med gamla oförätter; ni borde aldrig splittrat familjerna, Ralf du skulle stannat hos din supande fru, och änka Ylva, varför gifte du dig om igen? De flyttade stolt iväg till en egen andrahandslägenhet.
Ralf och jag ryckte på axlarna och ja, fortsatte att älska varandra.
Ett år gick.
De förlupna barnen hörde aldrig av sig, förutom att Alva ringde på Ralfs födelsedag.
Tre år senare bjöd Anders och Alva oss hem. Vi blev både glatt överraskade och lite vaksamma, men gick förstås dit.
Det visade sig att de fått en son tillsammans. Vi hade helt plötsligt ett gemensamt barnbarn! Det firades! Vid bordet bad de oss om ursäkt. Man måste förlåta, allt kan hända i livet. Man ska hedra föräldrarna, de har gett oss livet. Vi har döpt pojken till Fredrik. Han får stå för fred i familjen.
Så det var vårt och Ralphs alldeles nyfödda lycka.
