Valet ”Och så visar det sig att Fredde är djupt gift…” suckade Svea där hon satt på en parkbänk och kramade remissen till kliniken i jackfickan. Rumskamraterna på studenthemmet hade varit gröna av avund när de sett henne i sällskap med den stiliga, slätrakade, blåögda mörkhåriga Fredde och tyckt att hon haft tur med en så galant kavaljer. Men att avundas var det till slut inget att ha. Med en rysning mindes Svea det första och sista mötet med Fredriks fru – som väntat in henne vid fabriksgrinden för att, som hon sa, lägga korten på bordet. ”Ja hej på dig! Svea, va?” började kvinnan. ”Och du är…?” stammade Svea, spänd av den höga, smala blonda damens borrande blick. ”Olle, Fredriks fru.” ”Va?” ”Precis som du hör!” ”Ännu en enkel själ”, sa Olla kallt, ”och hur många sådana som du ska det finnas egentligen – ni som ständigt cirkulerar kring andras lycka.” ”Ursäkta, hur menar du nu?” ”Nu ska du höra, lilla du.” Blonden tog försiktigt tag i Sveas armbåge. ”Det är DU som ska fråga dig vad du håller på med. Jag är hans lagvigda. Jag har sett dig med min gubbe, och ändå står du här och försöker spela cool inför mig. Om du hade lite värdighet skulle du be om ursäkt och springa därifrån, men så gör förstås folk med lite ryggrad – och tydligen gäller det inte dig. Sådana som du”, sa hon med en blick upp och ner, ”har han haft så många av att fingrar och tår inte räcker till att räkna dem. Du är bara ett tillfälligt äventyr för honom.” ”Vi har två döttrar”, fortsatte Olla lugnt och tog fram en familjebild. ”Vill du se beviset på vår stora och rena kärlek? Här, det här är vi vid Vättern för två månader sen…” ”Vad vill du mig egentligen? Prata med din man om det här istället”, sa Svea skakigt. ”Det ska jag – var så säker! Han skaffade nyss jobb här på fabriken, fin lön, och så råkar du dyka upp på vår radar…” ”Men snälla, låt bli Fredde. Inga löften från honom är på riktigt. Han kommer ändå aldrig skilja sig. Slösa inte bort din tid. Hur gammal är du, trettio?” ”Tjugofem!” Svea blev sårad. ”Då så. Du har all tid att hitta någon bättre. Låt Fredde vara.” Svea orkade inte höra mer. På ostadiga ben gick hon bort från kvinnan som så snabbt klivit över Sveas rosa drömmar och lycka. ”Förrädare…” mumlade hon med tårar som tryckte bakom ögonlocken men inte fick komma ut inför hela världen. Hon ville inte bli arbetsplatsens snackis. På kvällen dök Fredde upp som om ingenting hänt, med blommor i handen. Hon, med röda, svullna ögon, kastade ut honom trots att han bedyrade evig kärlek och lovade skilsmässa – de var ju ändå som främlingar, han och frun. I två veckor slickade Svea sina sår. Fredde hörde inte av sig mer. Men olyckan kommer sällan ensam… Morgonillamåendet – som hon först trodde var oro – visade sig snart vara något större. ”Sex veckor”, ekade domslutet. Svea var livrädd för att bli ensam mamma. Hon kände hela världen stirra på henne – det var ändå fel det hon gjort, svept med av kärleken till en man hon inte ens riktigt kände. Fredde hade aldrig sagt att han var gift. Hur skulle hon kunna veta – kräva legitimation, eller? Ingen ring hade han heller. Och så hade han bett henne hålla deras relation hemlig på jobbet – varför blev hon inte misstänksam? Hon blev bedragen, men det gjorde inte saken lättare. Nu visste alla ändå, efter att Olle besökt henne. ”Jag är gravid.” Svea tog mod till sig och sa det under lunchrasten till honom. ”Jag fixar pengar, men du får lösa det”, muttrade Fredde. Nästa dag sa han upp sig och försvann ur hennes liv. Svea visste att hon måste bestämma sig. Trots läkares varningar tog hon emot remissen till ”operationen”. Så satt hon där på parkbänken, vit av oro, krampande remissen i handen. ”Bråttom?” undrade en prydlig kille i kostym som slog sig ner tätt intill med en enorm bukett vinröda krysantemum. ”Vad?” Hon såg trött på honom. ”Din klocka går visst fort”, nickade han mot hennes ur. ”Den går alltid tio minuter för snabbt. Jag försöker ställa om den, men det lyckas aldrig.” ”Fantastiskt väder idag! Riktig brittsommar. Min mamma älskar den här årstiden. Hon säger att det var en sån här höstdag hon gjorde sitt bästa val i livet och aldrig ångrade sig. Vet du, mamma är fantastisk!” Han visade stolt tummen upp. ”Och pappa?” ”Om honom pratar hon aldrig…” Själv kom han från en arbetsintervju – utvald av tio till ett toppjobb, trots att han inte ens hade erfarenhet. ”Det är tack vare mamma”, flinade han. ”Första lönen ska gå till en resa för henne vid havet. Hon har aldrig varit vid havet. Har du?” ”Nej.” Svea granskade honom och fastnade vid slipsen i vinrött. Han strålade av lycka. ”Mammas present”, klappade han om den. ”Jag kanske tjatar för mycket, men du ser ledsen ut och jag behövde dela min glädje.” Svea skakade på huvudet. Killen var allt annat än påfrestande. Hans kärlek till sin mamma ingav respekt. ”Sådan äkta kärlek!” tänkte Svea. ”Tänk om jag själv kunde få en sån son…” ”Nu måste jag vidare! Men du – stressa inte!” ”Vad mena’r du?” ”Pratade med din klocka”, log han. Svea log tillbaka utan att blinka. Någon minut senare försvann han, och Svea rev plötsligt sönder remissen i småbitar. Hon satt kvar länge och andades in höstsolen. Det kändes oväntat ljust och varmt – tack vare denna okända, men på något sätt närstående, pratmakare. Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade uppfostrat en fantastisk son på egen hand. Synd bara att hon aldrig frågade vad killen hette – men det spelade ingen roll. Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… ”Mamma, jag kommer för sent!” Stellan stod vid spegeln medan mamma ivrigt knöt den vinröda slipsen, köpt till hans livs viktigaste anställningsintervju. ”Strunta i det!” ”Jag måste – för självförtroendet! Det kommer gå jättebra, du blir säkert vald”, avslutade Svea och tog ett steg bakåt för att beundra sin son. ”Lite nervös ändå…” ”Det här är din plats. Ta det lugnt, svara tydligt och glöm inte le. Du är oemotståndlig!” ”Tack, mamma”, sa Stellan, kysste henne på kinden och drog iväg. Svea såg sin pojke gå iväg med spänstiga steg – och blev plötsligt skakande varse… Var hade hon sett det här förut? Pojken i parken, över tjugo år sedan… Nu, i kostym – Stellan liknade honom… Och hela minnesbilden från den där bänken kom tillbaka, som om ödet ville visa vägen redan då… Men varför frågade hon aldrig om hans mammas namn? I eftermiddag kom Stellan hem med en gigantisk bukett vinröda krysantemum, matchande slipsen, och berättade att han hade fått jobbet. Dessutom lovade han mamma att de skulle resa till havet – hon hade ju aldrig varit där. Nu var det hans tur att ta hand om sin älskade mamma. För henne skulle han flytta berg och vända floder. Sådan son var Stellan. Saker hade varit kämpiga ibland, men Svea ångrade inte sitt val. Det blev som det skulle. Hon gjorde rätt. Så ska det vara!

Valet

“Så visade det sig att Fredrik var djupt gift …” suckade Svea och satt på en sliten parkbänk i lunden, medan hon krampaktigt höll kallelsen till kliniken i jackfickan. Rumskompisarna på studentkorridoret brukade avundas Svea när de såg henne med den där stilige, mörkhårige karln, slätrakad och med safirblå blick, och de ansåg att hon haft tur som fått en så artig kavaljer. Men egentligen fanns det ingenting att avundas.

Kallvinden sved mot Sveas kinder då hon mindes den första och sista konfrontationen med Fredriks fru, Helene, som dykt upp vid fabriksgrinden som ett oväder ur ingenstans.

Goddag, visst är det Svea? började Helene, lång och smal, med askblonda strån som stack fram under pälsmössan.
Ursäkta, vem är du? Svea stelnade till, hennes hjärta slog dubbelvolter under Helens genomträngande blick.
Jag är Helene, Fredriks hustru.
Va?
Du hörde rätt.
Hon drog efter andan, lugn men skarp. Ännu en av hans små förälskelser. Hur många som du springer det omkring? Jägare efter annans lyckani tar väl aldrig slut.
Vem tror du att du är? pressade Svea fram.
Lyssna, vännen, viskade Helene med kall hand på Sveas armbåge, det är snarare du som borde ha betänkligheter. Jag är den lagliga hustrun. Ska du stå här och spela stor inför mig, istället för att skämmas och be om ursäkt? Men det är väl sånt hederligt folk gör, och det är inte du.
Sådana som du, hon lät blicken vandra granskande längs Sveas gestalt, har han haft så många av att fingrar och tår inte räcker för att räkna dem. Fastnat för en gift man, du skamlösa! Kommer och går, en liten episod. För honom är du ett litet äventyr, inget mer. Håll dig undan.
Vi har två döttrar. Kan visa foto om du vill … Helene plockade upp ett kort ur väskan, ett leende familjeporträtt från Båstad i juli och räckte fram till Svea. Bevis för vad som är äkta och rent.
Tystnaden föll.
Vad vill du av mig? Sköt dina egna problem med din man.
Det ska jag, oroa dig inte! Han började jobbet på fabriken förra månaden, lönen är bramen så dyker du upp. Släpp taget! Ge inga förhoppningar, Fredrik kommer aldrig att skilja sig. Slösa inte bort din tid. Hur gammal är du nu? Trettio?
Tjugofem! protesterade Svea, sårad.
Än sen. Du har hela livet kvardu hinner både gifta dig och få barn. Men låt Fredrik vara.
Svea lyssnade inte mer, benen tunga som bly när hon långsamt gick bort från fabriksgrinden, hela sin glittrande värld hastigt krossad av den kvinnliga främling som vände hennes rosa drömmar till aska.

Förrädare … mumlade Svea, en klump växte i halsen men hon kunde inte låta världen se hennes känslor. Pratet på jobbet stod hon inte ut med.

Samma kväll, som om inget hänt, dök Fredrik upp med röda rosor. Men hon, med uppsvällda ögon, kastade ut honom. Hans svärord om evig kärlek och löften om skilsmässa betydde plötsligt så lite “vi är redan som främlingar, jag och hon”, insisterade han. Men Svea stängde dörren för alltid. Fredrik lät henne vara, låtsades inte längre känna henne, vände bort blicken om de möttes.

Så kom nästa mardröm: morgonillamående, snurr i huvudet. Till en början trodde Svea det var för alla känslostormar, men snart stod det klart att kärleken med Fredrik gett konsekvenser.
“Sexta veckor”, domedagsrösten ekade i drömmen.

Svea ville inte bli ensamstående mamma, hon panikslagen och övertygad om att alla visste och dömde henne: den korkade tjejen som gått på tomma löften från en man hon knappt kände. Inte bad hon om legitimation när de träffadeshan bar ju ingen ring, trots sitt äktenskap.
Och varför reagerade hon aldrig när han ville hålla deras förhållande hemligt?

Han lurade henne, och det gjorde inget lättare att hon inte förstått. Allt blev ändå värre när kollegorna började viska om besöket vid grindarna. Jag är gravid, viskade Svea till Fredrik under lunchrasten, driven till sin sista anhalt.

Jag kan ge dig pengar, bara lös det, väste han, utan att möta hennes blick.
Nästa dag försvann han från fabriken, raderad ur hennes liv för alltid.

Svea visste att det måste gå snabbt. Trots läkarens varningar hade hon nu därför kallelsen på operation i handen och satt där på bänken, hårt knuten, rädd för att släppa taget.

Bråttom någonstans? sa någon, och en ung man i kostym landade sida vid sida, med ett groteskt stort fång bordeauxfärgade krysantemum.
Ursäkta? Hon såg på honom med trötta, urgröpta ögon.
Din klocka går fort, nickade han, och pekade på hennes ur.
Mina klockor går alltid tio minuter före, suckade Svea och såg bort. Ställer om dem jämt, men lika bra är det aldrig.
Idag är det fantastiskt väder, inte sant? Riktig brittsommar. Mamma älskar den här årstiden. Hon brukar säga att en sån här varm dag gjorde hon rätt val i livet, aldrig ångrat sig.
Visste du, svea? Han pratade vidare, som om han plötsligt fallit ner i hennes dröm. Morsan är toppen! tummen åkte upp. Jag är henne evigt tacksam.
Och din pappa?
Mamma säger aldrig nåt om honom, och jag frågar aldrig. Man ser på henne att det är ett sår.

Jag har precis kommit från min första arbetsintervju! Kan du förstå valde mig av tio sökande! Mig! Jag som knappt har något på CV:t … svårt att tro.
Men det är mamma som har gett mig tron på mig själv.
Och vet du vad jag ska göra för den första lönen? Köpa en biljett till havet åt mamma, hon har aldrig sett havet i hela sitt liv. Har du varit där?
Nej, aldrig, sa Svea och fastnade vid hans vinröda slips, den blänkte hemlighetsfullt i solen.
Han strålade av glädje.
Det var min mammas gåva till idag, sa han stolt och smekte slipsen.
Jag kanske pratar ihjäl dig, men ibland måste man få dela en glädje, särskilt med någon som ser så ledsen ut som du. Kanske behöver du någon att prata med också?
Svea skakade på huvudet; han störde henne inte alls. Hans energi var som en varmare vindpust som fick mörka tankarna att skingra sig. Och hans ömma kärlek till sin mor det gick rakt in, han var som ett omedelbart gott omen. “Vilken trogen kärlek … tänkte Svea, vilken lycka att ha en sån son, det skulle jag också vilja ha”.

Nu måste jag gå, mamma väntar och börjar snart oroa sig … Stressa inte! sa han plötsligt.
Va?
Jag menade dina klockor, log han.

Svea log svagt tillbaka. Efter en stund försvann han ur sikte, och Svea tog kallelsen som hon hållit nästan krampartat och rev sönder bladet till aska. Hon satt kvar länge som i trance, och andades in den gyllene höstluften, lättad, nästan varm inombords, för första gången på länge. Världen var plötsligt mindre ensam.

Den där kvinnan hade ju lyckats på egen hand. Vem vet vad pojken hette kanske var namnet redan glömt, men det spelade ingen roll.

Valet var gjort.

***
Tjugotre år senare …
Mamma, jag kommer för sent! ropade Staffan vid hallspegeln, medan Svea prydligt knöt den där vinröda slipsen som de köpt till dagens viktiga jobbintervju.
Vi kan skippa slipsen.
Den är för tur, log han. Det kommer gå fint, mamma. De tar dig direkt … Nu ser du proffsig ut! sa Svea, steg tillbaka och betraktade sin grabb stolt.
Jag är nervös … tänk om …
Det jobbet är ditt, var lugn, svara rakt på frågorna och glöm inte att le. Du är oemotståndlig!
Tack mamma. Staffan blinkade och kysste henne snabbt på kinden innan han rusade iväg.

Svea såg ut från fönstret hennes kära son, det dyrbaraste hon hade i världen, vandrade med lätta steg mot hållplatsen. Ett ryck i hennes bröst, som av ström, genomborrade henne … Någonstans hade hon redan sett det här. Den där grabben med slipsen på bänken för över tjugo år sedan …

Staffan i kostym var som ett eko från den gåtfulla söndagsdrömmen. Och länge hade hon glömt den stunden. Nu vaknade den till liv.
Hur är det möjligt?
Kanske var det ödet som kastat fram det ögonblicket för henne, låtit henne snudda vid framtiden som om det var denna pojke hon övervägt att utplåna (vilket hemskt ord) och låtit henne välja rätt stig, med ödet som guide.

Varför hade hon inte frågat efter namnet då? Vad hette hans mamma? Men nu spelade det ingen roll.

Staffan kom hem efter lunch, med ett jättelikt fång bordeauxfärgade krysantemum, i samma färg som den där symboliska slipsen, och sa att jobbet var hans.
Och han lovade sin mamma nu skulle det äntligen bli deras tur att resa till havet, för hon hade aldrig varit där.

Det var dags att han tog hand om henne nu. För hennes skull kunde han flytta ett berg, vända på hela Göta älv. Sådan son hade Svea.
Vad de än mötte under åren, brukade hon luta sig mot hans lockiga huvud, och allt kändes lättare.
Tillsammans tog de sig igenom allt. Svea ångrade aldrig sitt val att bli mamma
Det blev rätt. Så fick det vara.