“Mamma, det är vi, dina barn… Mamma…” Hon tittade på dem. Anna och Robert hade levt i fattigdom hela sina liv. Anna hade förlorat hoppet om ett lyckligt och rikt liv. Hon hade varit ung och förälskad en gång och drömt om en ljus framtid för dem. Men livet blev inte som hon tänkt sig. Robert slet hårt och tjänade lite. Dessutom blev Anna gravid. Tre söner föddes, en efter en. Anna hade inte arbetat på länge. Mannens lön räcker inte långt. Barnen växer och behöver kläder och skor. All lön går till mat. Utöver det tillkommer el, värme och andra behov. Tolv år av detta liv satte sina spår på familjen. Robert började dricka. Han tog hem hela lönen men kom hem berusad varje dag. Anna tappade tron på livet tillsammans med honom. En dag kom maken hem full med en halvfull vodkaflaska i handen. Anna orkade inte mer, slet flaskan ur hans hand och drack själv. Där började också hennes drickande. Efter ett tag mådde hon bättre. Alla problem verkade försvinna. Hon blev till och med gladare. Från den dagen väntade hon nästan varje dag på att maken skulle ha med sig sprit hem. Så började de dricka tillsammans. Anna glömde bort sina barn. Grannarna i byn undrade hur sprit kunde förändra någon så. Snart började pojkarna gå runt och tigga mat i byn. Så en dag stod en granne inte ut längre och sa: – Anna, det vore bättre om du lämnade dem på barnhem än att låta dem svälta ihjäl. Hur länge ska du dricka och inte tänka på dina barn? Anna minns de orden väl. De förföljde henne. Kanske hade det varit lättare om barnen inte sprungit runt hemma. Efter en tid gav Anna och Robert slutligen upp sina barn. Pojkarna hamnade på ett barnhem. De grät och väntade på mamma och pappa, men ingen kom. Anna och Robert tänkte inte ens på sina söner längre. Så gick åren. En efter en lämnade pojkarna barnhemmet. De fick små ettor i ett hyreshus. Men de hade åtminstone tak över huvudet. Alla fick de jobb. De höll alltid ihop, stöttade varandra. De pratade inte om föräldrarna, men ville ändå träffa dem och fråga varför. En dag samlades de och körde till huset där de vuxit upp. På vägen mötte de sin mamma, kämpandes hemåt. Hon gick förbi utan att ens titta på dem. – Mamma, det är vi, dina barn… Mamma… Hon tittade på dem med tom blick. Och så kände hon igen dem. Hon började gråta och be om förlåtelse. Men hur skulle man kunna förlåta? Pojkarna stod tysta och visste inte vad de skulle säga. Sen bestämde de sig – hur det än var, så var hon deras mamma. Och de förlät henne.

Mamma, det är vi dina barn Mamma Hon såg på dem.

Anna och Robert hade levt i fattigdom hela sina liv. Anna hade sedan länge förlorat tron på ett lyckligt och välbärgat liv. Hon hade en gång varit ung och förälskad, drömt om en ljus framtid för dem båda. Men livet hade inte blivit som hon tänkt sig. Robert arbetade hårt, men tjänade knappt något alls. Och så blev Anna gravid. De fick tre söner, en efter en. Anna hade inte jobbat på länge. Roberts lön räckte ingenstans. Barnen växte, behövde kläder och skor.

Hela lönen gick åt till mat. El, värme, och allt annat tärde på pengarna. Tolv år av ett sådant liv hade tärt på hela familjen. Robert började dricka. Han kom alltid hem med hela lönen, men varje dag full. Anna började tappa allt hopp om honom i detta liv. En kväll kom han hem berusad, en halvfull flaska brännvin i handen. Anna orkade inte längre. Hon slet flaskan ur hans hand och drack själv. Från den dagen smög sig alkoholen även in i hennes liv.

Plötsligt kändes allt lättare. Hon trodde problemen försvann. Ibland blev hon nästan glad. Efter det började hon varje dag hoppas att Robert skulle ha med sig något att dricka hem. Så blev det deras gemensamma flykt.

Anna glömde bort sina barn. Grannarna i byn började prata: hur kunde brännvin förändra en människa så? Snart gick pojkarna från hus till hus och bad om mat. En dag stod en granne inte ut längre och sa:

Anna, det är bättre du lämnar barnen på barnhem än att de svälter ihjäl här. Hur länge kan du bara dricka och glömma dem?

Annas tankar fastnade vid orden. De gnagde i henne, natt efter natt. Kanske vore livet lättare om barnen inte sprang runt hennes ben. Till slut gav Anna och Robert upp hoppet, och sig själva som föräldrar. Så hamnade pojkarna på barnhem. De grät och väntade på sin mamma och pappa, men ingen kom. Anna och Robert kunde knappt komma ihåg sina egna söners ansikten.

Så gick åren. En efter en lämnade pojkarna barnhemmet, fick små, trånga ettor i förorten men tak över huvudet. Alla tre skaffade jobb. De höll ihop, stöttade och skyddade varandra, och även om de sällan pratade om föräldrarna, bar de på längtan att få fråga varför blev det så här?

En dag samlades bröderna, satte sig i en gammal Volvo och körde mot huset där de en gång bodde. På vägen mötte de sin mamma, böjd och vinglande på väg hem. Hon gick förbi dem, såg dem inte.

Mamma, det är vi dina barn Mamma

Hon stannade, tom i blicken. Sedan kände hon igen dem.

Då började Anna gråta, bad dem om förlåtelse. Men kan sånt någonsin förlåtas? Sönerna stod där, tysta, visste inte vad de skulle säga. Men de bestämde att, trots allt, var hon deras mamma. Och de förlät henne.