Jag är 38 nu och länge trodde jag att det var mig det var fel på. Att jag var en dålig mamma, en dålig fru. Att det måste vara något trasigt med mig, för fastän jag höll ihop allt i vardagen så kände jag inom mig att jag liksom var tom och inte hade något mer att ge.
Varje morgon gick jag upp klockan fem. Fixade frukost, la fram barnens kläder, packade matsäckarna. Lämnade ungarna väl förberedda till skolan, snabbstädade hemma och stack sedan iväg till jobbet. Höll koll på schemat, levererade resultat, satt på möten. Alltid med ett leende. Jag log alltid. Ingen på jobbet hade en aning om hur det egentligen var. Tvärtom, jag fick höra att jag var ansvarstagande, organiserad och stark.
Hemma flöt allt också på. Lunch, hushållssysslor, dusch, middag. Lyssnade på barnen som berättade om dagen, svarade på frågor om läxor, medlade vid småsyskonsbråk. Kramade när det behövdes, rättade och styrde upp när det krävdes. Utåt sett såg mitt liv ganska vanligt ut. Till och med bra. Jag hade familj, jobb och hälsan. Det fanns inget som syntes utåt som kunde förklara känslan jag hade.
Men inuti kände jag mig tom.
Det var inte ständig sorg, utan en trötthet. En trötthet som man inte sover bort. Jag la mig helt slutkörd, och ändå vaknade jag trött varje morgon. Kroppen värkte utan anledning. Ljud gjorde mig irriterad. Jag blev galen på att alltid få samma frågor om och om igen. Tankarna började dra iväg åt håll jag skämdes för tänk om barnen faktiskt skulle ha det bättre utan mig? Att jag inte var ämnad att vara mamma, att det kanske finns kvinnor som är födda till det, men inte jag.
Jag missade aldrig några måsten. Jag var aldrig sen. Jag tappade aldrig kontrollen. Skrek aldrig mer än vad som kan anses rimligt. Så ingen märkte något.
Inte ens min sambo såg. Han tyckte ju att allt var okej. Om jag sa att jag var trött, fick jag höra:
Alla mammor blir trötta.
Om jag sa att jag inte hade lust att göra något, sa han:
Det handlar bara om vilja.
Så till slut slutade jag säga någonting alls.
Det fanns kvällar när jag satt i badrummet med dörren låst bara för att få tystnad. Jag grät inte ens. Bara stirrade på kaklet och räknade sekunder tills jag var tvungen att gå ut igen och vara hon som klarar allt.
Tankarna på att sticka dök upp ganska tyst. Det var inget dramatiskt beslut. Bara en kall tanke om att försvinna några dagar, bara dra, slippa vara den som alltid behövs. Inte för att jag inte älskade barnen jag bara kände att jag inte hade något kvar att ge.
Botten kom på en helt vanlig tisdag. Inget märkvärdigt. Ett av barnen bad mig om hjälp med något jättelitet, och jag bara stod där och fattade inte vad de ville. Huvudet var tomt. En klump i halsen, en värmevåg som sköljde genom kroppen. Satt på köksgolvet och kunde inte resa mig på flera minuter.
Min son tittade rädd på mig och frågade:
Mamma, är du okej?
Och jag kunde inte svara.
Ingen kom och hjälpte mig. Ingen räddade mig. Jag hade inte längre något kvar att spela med, kunde inte låtsas längre.
Till slut sökte jag hjälp när det verkligen inte gick längre, när min sista energi var borta. När jag inte längre klarade ta hand om allt. Terapeuten blev den första som sa något jag aldrig hört:
Det här handlar inte om att du är en dålig mamma.
Och så förklarade hen vad som hände med mig.
Jag insåg att ingen kunde hjälpa mig innan, för jag hade aldrig slutat fungera. Så länge en kvinna fortsätter att prestera tror omgivningen att det är lugnt. Ingen frågar hur hon mår, hon som aldrig kraschar.
Det gick inte fort. Det var ingen magisk lösning. Det var långsamt och oskönt och hela tiden fanns det dåligt samvete. En process att lära sig be om hjälp. Lära sig säga nej. Inte alltid vara tillgänglig. Att förstå att vila inte gör mig till en sämre mamma.
Jag tar fortfarande hand om ungarna. Jobbar fortfarande. Men jag låtsas inte längre att jag är perfekt. Jag tror inte längre att ett enda fel definierar mig. Framför allt tror jag inte längre att drömmen om att bara fly allt gör mig till en dålig mamma.
Jag var bara utmattad.
