SISTA KÄRLEKEN – Irina, jag har inga pengar kvar! Gav det sista till lilla Nathalie igår! Du vet ju, hon har två barn! Djupt bedrövad lade Anna Fredriksson på luren. Det som dottern just hade sagt ville hon helst glömma. Varför blev det så här? Tre barn uppfostrade vi, alltid gjort vårt yttersta för dem. Alla har utbildning, alla har fina jobb. Men nu, på äldre dar, finns varken lugn eller hjälp. “Varför lämnade du mig så tidigt, Ove?” vände sig Anna tankfullt till sin bortgångne make. Hjärtat knep till, handen sökte vant efter medicinen: Bara en eller två kapslar kvar. Blir det värre har hon inget att hjälpa sig med. Hon måste gå till apoteket. Anna försökte resa sig, men sjönk genast tillbaka: huvudet snurrade ordentligt. “Det går nog över med en tablett,” tänkte hon. Men tiden gick och hjälpen uteblev. Hon slog numret till yngsta dottern: – Nathalie… – hann hon bara säga – Mamma, jag sitter i möte, ringer senare! Anna ringde sonen: – Gustav, jag mår inte bra och tabletterna är slut. Kan du komma efter jobbet… – Mamma, jag är ingen läkare och du heller inte! Ring ambulansen, vänta inte! Anna suckade tungt. “Han har ju rätt. Om en halvtimme ringer jag väl vården om det inte är bättre.” Försiktigt lutade hon sig tillbaka i fåtöljen och slöt ögonen, räknade sakta till hundra för att slappna av. Plötsligt hörde hon ett avlägset ljud. Telefonen! – Hallå! – svarade Anna med svag röst. – Anna, hej! Det är Peter! Hur mår du? Blev orolig och ville ringa! – Peter, jag mår inte bra alls. – Jag kommer nu direkt! Kan du öppna? – Dörren står alltid öppen numera, Peter. Anna tappade mobilen ur handen, orkade inte sträcka sig. “Det får vara,” tänkte hon. Filmrutor ur ungdomen spelades upp: där stod hon som ung ekonomistudent. Två stiliga kadetter med ballonger. “Så roligt,” tänkte Anna då, “så stora pojkar med ballonger!” Just det, 9 maj – folkfest och parad! Hon mellan Peter och Ove. Då valde hon Ove. Han var mer framåt, medan Peter var blyg och tystlåten. Sen splittrades deras öden: Anna och Ove flyttade till Göteborg, Peter fick tjänst i Tyskland. De sågs igen hemma när männen pensionerats. Peter hade förblivit ensam hela livet, utan familj. “Varför?” brukade folk fråga. Han bara viftade bort det: – Otur i kärlek, kanske borde jag försökt med poker i stället! Anna hörde röster och svagt samtal. Lahmnade ögonlocken. – Peter! Bredvid stod en akutsjuksköterska. – Det blir bättre nu, hon får hjälp, är ni hennes man? – Ja, ja! Peter lyssnade på råden, släppte inte Annas hand förrän hon mådde bättre. – Tack, Peter. Nu känner jag mig redan mycket bättre! – Underbart! Här får du lite te med citron! Peter gick inte hem. Han pysslade och höll om Anna. Trots att hon kände sig piggare vågade han inte lämna henne ensam. – Vet du, Anna… Jag har älskat dig hela mitt liv. Det är därför jag aldrig gifte mig. – Men Peter… Ove och jag hade ett fint liv ihop. Jag respekterade honom, och han älskade mig. Du sa ingenting på den tiden, och nu är allt ändå försent. – Låt oss ta vara på tiden vi har kvar tillsammans, Anna! Så länge vi får. Anna lutade sig mot Peters axel och log lyckligt: – Ja, låt oss! En vecka senare ringde Nathalie. – Mamma, du ringde, jag missade samtalet, blev stressad… – Det är lugnt nu. För att du inte ska bli överraskad vill jag berätta att jag ska gifta mig! Tystnad i luren. Man hörde hur dottern drog efter andan, sökte orden. – Mamma, är du riktigt klok? Du borde bokföra stammisbesök på kyrkogården, och nu ska du gifta dig?! Vem är denne fantastiske karl? Tårarna brände hos Anna, men hon lyckades svara jämnt: – Det är min ensak! Sedan vände hon sig mot Peter: – Nu blir det storm, alla tre är nog här snart! – Vi klarar det, Anna! Vi har varit med förr! log Peter. På kvällen dök de upp: Gustav, Irina och Nathalie. – Nå, mamma, presentera din Casanova! sa Gustav syrligt. – Ni känner mig ju redan, svarade Peter. Jag älskar Anna sedan ungdomen. När jag såg henne så dålig förra veckan kunde jag inte släppa taget. Jag friade och hon sade ja. – Men lyssna här, gamla pajas, har ni blivit tokiga? Kärlek vid sjuttio?! skrek Irina. – Och ni vill väl bara åt hennes lägenhet? invände Nathalie professionellt. – Men barn, ni har ju egna hem! sa Anna. – Men vi har ändå del i din bostad, inflikade Nathalie. – Tro mig, jag behöver inte det! Men sluta ouppfostra er mot er mamma! Det är otrevligt att höra! sa Peter. – Och vem tror du att du är?! gick Gustav upp i falsett. Peter stod stadigt: – Jag är er mammas man, vare sig ni vill eller ej. – Vi är hennes barn! skrek Irina. – Ja, och imorgon sätter vi henne på äldreboende eller i psyket! fyllde Nathalie på. – Skulle inte tro det! Packa väskan, Anna. Vi går nu! De gick tillsammans, hand i hand, och blickade inte bakåt. De var fria och lyckliga, obekymrade om vad andra tyckte. En ensam gatlykta lyste vägen åt dem. Och barnen stod kvar undrande: Kan man verkligen älska när man är sjuttio?

SISTA KÄRLEKEN

Elin, jag har faktiskt inga pengar kvar! Det sista gav jag till Sofie igår, du vet ju att hon har två barn att försörja!

Djupt nedstämd la Anna-Lisa Ekström på luren. Hon ville inte ens minnas det dottern just hade sagt till henne.

Varför blev det så här? Tre barn har vi haft, jag och min Sven. Vi slet och kämpade för dem, ville bara deras bästa. Alla har fina utbildningar, bra yrken. Och ändå får jag ingen ro på äldre dagar. Ingen hjälp heller.

Sven, varför lämnade du mig så tidigt? Allt var ändå lättare tillsammans, viskade hon inombords till sin bortgångne make.

En tryckande smärta for genom hjärtat, och handen sökte automatiskt efter medicinburken. Nu finns bara en eller två kapslar kvar. Om det blir värre finns det inget mer att ta. Jag måste till apoteket.

Anna-Lisa försökte resa sig, men benen bar inte och hon sjönk ner i fåtöljen igen. Huvudet snurrade.

Det ordnar sig, snart verkar tabletten.

Men tiden gick och ingenting blev bättre.

Hon slog numret till yngsta dottern:
Sofie… var det enda hon hann få ur sig.

Mamma, jag är på ett viktigt möte! Jag ringer sen!

Anna-Lisa ringde sonen:
Johan, jag mår inte så bra… och tabletterna är slut, kan du efter jobbet…

Mamma, jag är inte läkare, och det är inte du heller! Ring ambulansen, vänta inte! avbröt han henne bryskt.

Hon suckade tungt. Han hade väl rätt. Om en halvtimme, om det inte blivit bättre, får jag ringa 112.

Hon lutade sig i fåtöljen och slöt ögonen. Inombords tänkte hon räkna till hundra för att slappna av.

Ett ljud nådde henne någonstans ifrån. Var det telefonen?

Hallå? sa Anna-Lisa med sprucken röst.

Hej, Anna-Lisa! Det är Per! Hur har du det? Jag fick en sådan oro och ville bara höra av mig!

Per… jag mår inget vidare.

Jag kommer genast! Kan du öppna dörren?

Den är alltid öppen nu för tiden, Per.

Telefonen föll ur hennes hand, och hon orkade inte sträcka sig efter den.

Äh, det får vara, tänkte hon.

Framför ögonen rullade gamla bilder förbi, som en film: en ung Anna-Lisa, första året på Handelshögskolan. Två stiligar kadetter från militären, av någon anledning med ballonger i händerna.

Så töntigt egentligen, fnissade hon då. Så pass vuxna män, och med ballonger!

Just ja, det var nionde maj, flaggdag och folkfest! Och hon där emellan, med varsin ballong, mellan Per och Sven.

Hon valde Sven han var så modig, och Per lite för tystlåten.

Sedan skiljdes deras vägar; hon och Sven flyttade till Umeå där han fick nytt jobb, Per hamnade i Berlin.

Först många år senare möttes de igen hemma i Västerås, när båda herrarna hade blivit pensionärer. Per förblev ensam genom livet, han gifte sig aldrig, fick inga barn.

Någon frågade honom varför. Han bara slog bort det och skämtade:

Jag har otur i kärlek, borde väl börja med poker i stället!

Hon hörde röster som närmade sig. Med möda öppnade Anna-Lisa ögonen.

Per!

Bredvid honom stod en ambulanssjuksköterska.

Det kommer ordna sig, hon kommer snart må bättre. Är ni maken?

Ja, ja! svarade Per snabbt.

Sjuksköterskan gav Per några anvisningar, och han satte sig bredvid Anna-Lisa och höll hennes hand, tills hon började känna sig bättre.

Tack Per, nu känns det mycket bättre!

Vad bra! Här, ta lite te med citron.

Han stannade hela kvällen, fixade i köket, kokade soppa och såg till att hon inte var ensam, trots att hon hämtade sig snabbt.

Vet du, Anna-Lisa, jag har älskat dig i hela mitt liv. Det är därför jag aldrig gifte mig.

Per… jag och Sven hade det så gott ihop. Han älskade mig, och jag respekterade honom. Du sa aldrig något när vi var unga, jag visste inte hur du kände. Men vad ska man säga, allt det där är för länge sedan…

Vad säger du, Anna-Lisa, ska vi försöka göra resten av livet lyckligt tillsammans? Så många dagar vi får.

Hon lutade huvudet mot Pers axel och tog hans hand:

Ja, det tycker jag vi gör!

Och för första gången på länge skrattade hon högt och befriat.

En vecka senare ringde Sofie äntligen upp:
Mamma, du ringde häromdagen, men jag hade så mycket att göra och glömde bort… vad var det?

Det är inget. Men nu när du ändå ringer vill jag berätta, så du inte blir överraskad: Jag ska gifta mig!

Det blev tyst i luren, bara ljudet av dottern som andades hördes.

Mamma… är du inte klok? Du borde väl vara redo för kyrkogården, inte för bröllop! Och vem är den lycklige mannen då?

Anna-Lisa knep ihop ögonen, tårarna kom. Men hon svarade stadigt:

Det är min ensak.

Och så la hon på.

Sedan vände hon sig mot Per:

Nu blir det liv i luckan hemma, idag kommer alla tre och ska förhöra oss!

Det klarar vi! skrattade Per. Vi har varit med förr!

På kvällen dök de verkligen upp, alla tre: Johan, Elin och Sofie.

Nå, mamma, presentera nu din Romeo! hojtade Johan sarkastiskt.

Inget att presentera egentligen. Ni känner mig ju, svarade Per och kom ut ur köket. Jag har älskat Anna-Lisa i hela mitt liv. När jag såg henne i det där hemska tillståndet förra veckan förstod jag att jag inte kunde mista henne. Jag friade, och hon tackade ja.

Skämtar ni eller? Vad är det för kärlek vid sjuttio? gormade Elin.

Vadå sjuttio? Vi är bara drygt sjuttio, livet har just börjat! Och er mor är fortfarande lika vacker, sa Per.

Så det är sådu vill åt mammas lägenhet? frågade Sofie vass som en jurist.

Barn, sluta! Ni har alla era egna hem! Vad har min lägenhet med saken att göra?

Men hälften är ju ändå vårt arv, tillade Sofie.

Jag vill ingenting ha, lugnade Per dem. Men ni måste visa er mor respekt, annars lämnar vi direkt!

Vem tror du att du är, gubbe!? röt Johan och pressade ihop sig som en tupp.

Men Per stod orubblig och mötte Johans blick.

Jag är er mammas man, på gott och ont.

Och vi är hennes barn! skrek Elin.

Imorgon ser vi till att du hamnar på hem, eller på psyket! stämde Sofie in.

Inte en chans! Ta på dig kappan, Anna-Lisa, vi går!

De gick tätt ihop, hand i hand, utan att se sig om. Nu brydde de sig inte längre om vad andra skulle tänka. De var lyckliga och fria. Ett ensamt gatlyse lyste upp deras väg genom natten.

Och barnen såg på dem förvånade och undrade: Kan man verkligen älska vid sjuttio?