Olga hade förberett hela dagen inför nyår: städat, lagat mat och dukat upp. Det var hennes första nyår utan föräldrarna, men tillsammans med sin älskade. Hon hade bott hos Tobbe i tre månader – han var femton år äldre, frånskild, betalade underhåll och tog gärna en sup… Men när man är förälskad spelar sånt ingen roll. Varför just honom? Ingen begrep – han var långt ifrån någon skönhet, mer åt det fula hållet, hade dåligt temperament, var snål så det förslår och pengarna räckte aldrig till annat än honom själv. Ändå hade Olya blivit kär i denna sagolika tok. I tre månader hoppades hon att Tobbe skulle uppskatta att hon var foglig och skötsam och vilja gifta sig med henne. ”Vi måste bo ihop först – se vilken husmor du är. Jag vill inte ha en till som mitt ex”, sa han. Men vad exet varit för en var höljt i dunkel – han sa inget vettigt. Olya ansträngde sig till max: inte ett ont ord om han kom hem full, lagade mat, tvättade, städade, köpte allt själv (så han inte skulle tro att hon var pengakåt). Hon fixade även nyårsmaten själv och köpte honom en ny mobil i present. Medan Olya fixade festen förberedde sig även hennes sagotroll-Tobbe – på sitt sätt, d.v.s. festade med kompisarna. Han dundrade hem, salongsberusad, och meddelade att han bjudit över kompisar till nyår, okända för Olya. Hon hade dukat upp, det var en timme kvar till tolvslaget, men stämningen var redan förstörd. Hon stod ut – hon var ju inte som hans ex. En halvtimme före tolv dråsade ett gäng berusade män och kvinnor in. Tobbe blev direkt påhittig, placerade alla vid bordet och festen fortsatte. Han introducerade inte ens Olya för gästerna – hon blev osynlig. Ingen brydde sig, de bara åt och drack, skämtade internt. När Olya föreslog att hälla upp bubbel två minuter före tolv blev hon betraktad som ett störande inslag. ”Vem är det där?” sluddrade en av tjejerna. ”Sänggrannen,” skrockade Tobbe, och alla skrattade rått. De åt maten hon lagat och gjorde narr av henne. Vid tolv drev de om ”flickans naivitet” och berömde Tobbe för ”genidraget” att ordna gratis hushållerska och kock. Inte en gång tog Tobbe hennes parti – han satt och hånskrattade själv, medan han mumsade hennes mat och ”torkade av sig på henne”. Olya smög ut, packade ihop och åkte hem till föräldrarna. Hon hade aldrig förr haft ett så fruktansvärt nyår. ”Vad var det jag sa”, muttrade mamma, pappa pustade ut, och Olya grät ut all sorg och tog av sig de rosa glasögonen. En vecka senare, när Tobbe fått slut på pengar, dök han upp och frågade: ”Varför stack du? Sur eller?” Och när hon inte föll tillbaka sa han anklagande: ”Bra där – du goffar mamma och pappas mat medan jag svälter! Du har blivit som mitt ex!” Olya tappade hakan. Allt hon tänkt säga försvann. Till slut sa hon det enda rätta – och smällde igen dörren. Så började Olyas nya liv på nyår.

Helena hade spenderat hela dagen med att förbereda nyårsfirandet: städade, lagade mat, dukade bordet vackert. Det var hennes allra första nyår hon skulle fira utan sina föräldrar med mannen hon älskade.

Hon hade nu bott i tre månader med Gunnar i hans lägenhet på Södermalm. Han var femton år äldre än henne, hade varit gift, betalade underhållsbidrag varje månad och hade en viss förkärlek för starkt ibland… Men det spelade ingen roll, tänkte hon, när det man känner är kärlek. Ingen förstod riktigt vad som fångat hennes hjärta med honom. Gunnar var inte vacker, snarare kunde man utan tvekan säga att han var lite småful. Hans humör var besvärligt, snålare fick man leta efter och pengar det hade han aldrig till hands. Och hade han pengar så gällde det bara honom själv, förstås. Ändå älskade Helena denna märkliga man Gunnarn.

Under hela de där månaderna hade Helena hoppats att Gunnar skulle lägga märke till hur anpassningsbar och duktig hon var som hushållerska. Då skulle han säkerligen vilja gifta sig med henne, hon var övertygad. Han hade sagt: Det är bäst vi bor ihop ett tag så jag ser hur du sköter dig hemma. Tänk om du är likadan som mitt ex. Vad hans ex-fru var för sorts människa förblev en gåta Gunnar pratade aldrig i klarhet om det. Därför gjorde Helena alltid sitt yttersta, visade upp sina bästa sidor: grälade aldrig när han kom hem på pickalurven, lagade mat, tvättade, städade flitigt och handlade alltid mat på sin egen bekostnad (för att han inte skulle tro att hon bara var ute efter pengar). Till och med nyårsbordet hade hon dukat upp med mat och dryck för sina egna sparpengar, och köpt en ny mobiltelefon åt Gunnar i julklapp.

Medan Helena slet för fulla muggar med festen, förberedde sig Gunnar också på sitt eget vis. Han var ute och drack med sina vänner och kom hem småberusad lagom till kvällen. Då kungjorde han glatt att de skulle få gäster på nyår, hans egna vänner, sådana Helena aldrig träffat. Helena dukade fram allt hon hade lagat det var nu bara en timme kvar till tolvslaget. Hennes humör sjönk plötsligt, men hon teg och svalde ilskan hon skulle ju inte vara som hans tidigare fru.

En halvtimme före tolv ringde det på dörren och in stormade ett packat sällskap av män och kvinnor. Gunnar blev plötsligt sprudlande, placerade allihop runt bordet och festen tog fart igen. Han presenterade inte ens Helena för sina gäster ingen märkte henne, de hade egna skämt och samtal. När Helena, med ett något ansträngt leende, sade att det var två minuter kvar till tolv och de borde hälla upp champagne i glasen, såg en av kvinnorna på henne som om det dykt upp någon oinbjuden från ingenstans.

Vem är det där? undrade kvinnan med sluddrig stämma.
Sambo i sängen, skrattade Gunnar. Hans vänner började genast skratta rått med honom.

De åt av all den fina maten Helena lagat, och hånade henne samtidigt öppet. Vid tolvslaget, när klockorna ringde in det nya året, skrattade de åt hennes naivitet och berömde Gunnars smarta val att han skaffat sig en gratis hushållerska och servitris. Gunnar satt bara där, åt och skrattade mitt i elakheterna. Han försvarade henne aldrig, utan slöt helhjärtat upp med de andra. Medan han frossade på all hennes mat, trampade han på hennes värdighet.

Helena reste sig tyst, gick in i sovrummet, packade ihop sina saker och lämnade lägenheten i vinternatten hon gick direkt hem till sina föräldrar i Älvsjö. Så fruktansvärt nyår hade hon aldrig upplevt. Mamma sa trött: Jag sa ju det här, Helena. Pappa drog en lättnadens suck och Helena, efter att ha gråtit ut all sin förnedring, insåg hur blind hon varit.

En vecka senare, när Gunnars pengar tagit slut, dök han upp hemma hos Helenas föräldrar, klev innanför dörren som om ingenting hänt och sa:
Va lämnade du för? Blev du sur, eller? Och när han såg att hon knappt orkade titta på honom, försökte han byta taktik: Men det är ju otroligt, du bara ligger och latar dig hos mamma och pappa när det är tomt i mitt kylskåp! Du börjar bli precis som mitt ex, du!

Av hans fräckhet blev Helena helt stum. Hon hade repeterat i huvudet så många gånger hur hon skulle klä av honom med ord, men nu stod hon bara där och visste knappt vad hon skulle säga. Det enda hon fick fram var att bryskt visa honom mot dörren med ord han aldrig tidigare hört ur hennes mun.

Så, med nyårsnatten började Helenas nya liv.