En dag ringde min avlägsna faster och bjöd in mig till hennes dotters bröllop min syssling, som jag inte sett sedan hon var sex år gammal. I hennes sexårsålder, alltså. Jag är inte särskilt sentimental när det gäller släkten, men att tacka nej gick inte alls.
Vi kan väl åtminstone träffas en gång på tjugo år. Våga inte låta bli att komma, röt faster till i telefonen.
Inbjudan med duvor och rosor kom från Elin och Mattias, och påminnelsen två dagar innan också så det var bara att pallra sig iväg. Jaha. Där försvann min lördag, men vad skulle jag göra?
Så jag anländer till restaurangen med buketten i handen, på dåligt humör och med planer på att smitta iväg efter en timme utan att någon märker det. Inne i festsalen visar de mig till ett bord med ett gäng glada unga människor brudgummens kompisar som, redan halvfulla, börjar prata om vilken härlig, ung faster bruden har och föreslår att vi lär känna varandra och ha riktigt kul. Vilket vi också gör.
Bruden kände jag förstås inte igen så många år har gått, och från en mörkhårig liten mus har hon blivit en ståtlig blondin med ordentlig byst. Jag tyckte bättre om henne som mus.
Det hela kändes faktiskt smått dämpat; massor av sura tanter med trötta farbröder, en nervös brudgum, och en brud som var fullt upptagen av sin egen skönhet och byst. Om det inte varit för vårt glada bord hade det känts mer som en begravning än ett bröllop. Tanterna blängde surt mest hela tiden.
Jag hade missat första rundan med skålar, men nu började nästa och denna gång var det min tur. Toastmastern tog reda på vem jag var, log stort och utropade:
Nu ska brudens unga, vackra faster gratulera de nygifta!
Så jag tog till orda, innerligt:
Kära Elin och Mattias!
Det hade redan varit ganska tyst på bröllopet, men nu blev det knäpptyst. Samtidigt gick det upp för mig att jag inte sett till min faster alls och att hon knappast kunnat förändras så mycket att jag inte skulle känna igen henne.
Bruden heter Josefin, väste tanten mitt emot mig i rosa kavaj. Och brudgummen heter Niklas.
Vadå Josefin? Vadå Niklas?
Folk som smyger in på andras fester bara för att äta och dricka gratis, la tanten till. En gång kom det en likadan till vår sons muck-fest, vi fick nästan bära ut henne. Folk nuförtiden har varken skam eller samvete!
Det var då jag insåg: nu blir det fart på festen. Gästerna stramade till sig, höjde ögonbrynen och började resa sig oroligt från stolarna. Än hade ingen kavlat upp ärmarna, men det såg ut att kunna hända.
Men titta här, jag har ju inbjudan! utropade (ja, faktiskt utropade) jag och viftade med min inbjudan. Här står det Elin och Mattias, restaurang XXX, festvåning XX.
Räddningen kom från en av servitörerna.
Ursäkta, fröken, vi har faktiskt ett bröllop till på ovanvåningen, vill ni kanske dit istället?
Jaså, där ska hon också frossa gratis, fräste tanten i rosa. Här har hon ätit, nu går hon vidare till nästa. Hu, vilka fräckisar det finns! Rent bedrövligt.
Fräckhet är andra lyckan, Siv, flikade en annan dam in hon i limegrön klänning, en riktig surtant.
Jag vill påpeka att jag varken ser ut som någon sliten luffare eller liten småfifflare. Men som bekant allt kan misstolkas. Brudgummens kompisar tog mitt parti, men fick direkt från tanten i lila:
Så det är så, redan börjat förföra männen!
Och tanten i rosa fyllde i:
Hon är just en sådan som snodde maken från vår ekonomiassistent. Vänd aldrig ryggen till sådana, de klipper till direkt. Riktiga huggormar!
Jag har aldrig tagit någons man, men just då kände jag mig som världens största hembrännande rival och började faktiskt fundera kanske någon av gubbarna passar mig. Går jag ändå under, så vaddå?
Tack och lov fixade den snälle servitören fram min riktiga faster från våningen ovan, som såg situationen direkt och svor på att hon kände mig, samtidigt som hon blinkade illa till både mig och de andra tanterna precis som om hon ville säga att “ja, pojken är lite speciel, men så har han alltid varit.”
Så jag evakuerades till rätt våning, där de verkliga Elin och Mattias tog emot och bjöd på allsköns starka drycker för att få mig på gott humör igen.
Tur i oturen jag hann aldrig överlämna presenten.
Men ut följde mig ändå brudgummens kompisar från det första bröllopet…









