Dagboksanteckning: Den överraskande svärmoderns ankomst Ett besök som vände upp och ner på allt
Jag hade precis skjutsat min man, Gustav, till jobbet, gett honom en puss på kinden och stängt dörren bakom honom. Det var tisdag, och jag bestämde mig för att unna mig en paus innan dagens arbete skulle dra igång på riktigt. Allt kändes fortfarande nytt vi hade nyligen flyttat in i vår hyreslägenhet på Södermalm i Stockholm efter bröllopsresan och knappt hunnit landa. Lägenheten var inte vår egen, men ljus, nyrenoverad och med utsikt över Årstaviken. Hyresvärden hade letat länge efter rätt hyresgäster och valt oss, ett ungt, akademiskt par, över många andra.
Den här dagen satt jag hemma och jobbade, en av de få dagarna utan kontorstid. Jag satte mig vid datorn, loggade in och bläddrade bland mejlen när plötsligt dörrklockan ringde. Jag väntade ingen vänner och bekanta brukar alltid avisera sig först. Utanför stod hans mamma Ingrid Norén.
God morgon! sa jag, något överrumplad.
Jag är här för att träffa min son. Varför står du kvar där? Släpp in mig, sa svärmor och klev in utan att vänta på någon inbjudan.
Gustav är inte hemma. Han är på jobbet.
Det gör inget. Jag väntar, klippte hon av och började gå mot köket.
Ursäkta, men jag jobbar just nu, har dessutom videomöten idag. Kom gärna tillbaka i kväll när Gustav är hemma, försökte jag vänligt men bestämt och ställde mig i vägen.
Ingrid rynkade på näsan men vände om och gick. När Gustav kom hem på kvällen såg han förvånad ut:
Mamma sa att du inte ens bjöd henne på kaffe.
Gustav, du vet hur hon är. Hon dyker alltid upp utan förvarning, som om lägenheten är hennes. Jag jobbar hemifrån och hinner inte leka hotellvärdinna. Kommer du ihåg hur hon brukade uppföra sig i förra lägenheten? sa jag, med en lätt frustration i rösten.
Gustav ryckte på axlarna.
Hon kommer aldrig att ändra sig. Jag har bjudit hit henne på lunch på lördag. Vi försöker en gång till, med lugn och ro.
Jag nickade, men påminde honom:
Fredag har vi städdag, och på söndag ska vi till Linneas födelsedagsmiddag. Veckan är ganska späckad.
Lördagslunchen gick ändå ganska lugnt till. Ingrid satte sig tyst vid bordet, åt, men slängde ur sig några vassa kommentarer.
Ni betalar alldeles för mycket för att bo här. Hade ni bott i förorten hade ni haft mer pengar över. Gustav, dina föräldrar har ju hus utanför Uppsala varför bor ni inte där och sparar till eget?
Jag svarade utan att hetsa upp mig:
Fråga Gustav om han vill bo hemma hos mina föräldrar då.
Aldrig i livet, inflikade Gustav. Jag behöver ändå mitt eget space.
Men ni äger ju inte ens lägenheten, påpekade Ingrid surt.
I ett år är det vår lägenhet. Vi betalar hyran och trivs faktiskt, svarade Gustav i lugn ton.
Ingrid gav sig inte:
Flytta hem till mig. Jag har tre rum plats över.
Nej, mamma. Vi ses hellre på besök. Alla trivs inte av att bo ihop. Vi har olika rutiner.
Veckan därpå jobbade jag återigen hemma. Gustav var på jobbet, och jag tänkte ta en kort lur mitt på dagen. Plötsligt kände jag doften av nybryggt kaffe. Gustav var ju inte hemma, och jag hade inte gjort kaffe. Vem kunde det vara? Jag drog på mig morgonrocken och öppnade dörren till köket och där satt Ingrid Norén i godan ro med kaffe och sockerkaka.
Hur kom du in här? frågade jag, nu ganska upprörd.
Jag har nyckel. Gustav gav mig den. Det här är faktiskt min sons lägenhet. Hans bostad är ju även min, på ett sätt.
Var har du fått tag på nyckeln? väste jag.
I lördags. De låg på nyckelhyllan. Och de stannar hos mig! svarade hon frostigt.
Det får Gustav och jag prata om. Just nu ber jag dig lämna lägenheten jag måste jobba.
Jag går inte förrän jag fått sagt mitt. Redan från början har jag aldrig gillat dig. Ditt namn är konstigt, din familj har ingen förmögenhet. Förut delade Gustav sin lön med mig, nu får jag knappt en femtiolapp varje månad. Han slösar bort allt på dig hyra, restauranger du tar honom ifrån mig. Och barn har du inte gett honom heller. Du lagar fikat sämre än personalen på Konsum!
Är du färdig? sa jag lugnt. Då vill jag ha tillbaka nycklarna.
Aldrig, snäste Ingrid och grabbade tag i sin väska, men jag var snabbare. Tömde väskan på köksbordet där låg nycklarna.
Nu går du, sa jag bestämt.
Det här kommer du få ångra! Gustav kommer kasta ut dig när han får veta hur du behandlat hans mamma! tjöt hon, slog igen dörren och försvann ut i trapphuset.
När Gustav kom hem berättade jag allt. Han lyssnade tyst, höll om mig och sa bara:
Jag tar hand om det här. Och du hade rätt.
Jag grät inte. Ibland måste man sätta gränser. Annars kliver folk över en, familj eller ej.
