Jag ska visa att jag klarar mig själv.
Du vet, när min man, Mattias, slängde ur sig rakt i ansiktet: Elin, jag klarar mig utan dig, men du klarar dig aldrig utan mig!, då kändes det verkligen som om marken försvann under mig. Inte bara sårande det var en öppen utmaning, mitt i hjärtat. Tror han verkligen att jag är svag, beroende av honom, att mitt liv skulle krascha utan honom? Jaha, då får vi väl se! Från den dagen bestämde jag mig: det räcker nu, jag tänker inte bara vara hans bihang längre. Jag tog ett extra kneg för att bygga upp mitt eget liv utan hans så kallade omsorg. Han ska få se att jag inte bara klarar mig, utan att jag blir starkare än vad han någonsin kunnat ana.
Mattias och jag har varit gifta i åtta år. Han har alltid varit mannen i huset: tjänat pengarna, tagit besluten, sagt åt mig vad jag ska göra. Jag jobbade tidigare som receptionist på en skönhetssalong, men efter vi gifte oss insisterade han på att jag skulle sluta: Elin, varför slita ut dig när jag tjänar nog? Jag höll med då, trodde han gjorde det av omtanke. Men ju längre tiden gick, insåg jag att det handlade om kontroll. Han bestämde vad jag skulle ha på mig, vem jag fick träffa, till och med hur jag lagade maten. Jag blev en riktig hemmafru som bara levde för att han skulle vara nöjd. Sen, efter ännu ett gräl, kom det där: Utan mig är du ingenting! De orden brände som eld.
Bråket började över en liten sak jag ville tillbringa en helg hos min väninna, men han förbjöd det: Elin, du stannar hemma, vem ska laga maten annars? Jag blev jättearg: Mattias, jag är inte din hushållerska! Och då kom de där orden. Jag stod bara där, helt paff, medan han gick in i ett annat rum som om inget hade hänt. Men för mig var det en vändpunkt. Jag låg vaken hela natten och snurrade på hans ord. Hade han rätt? Klarar jag mig verkligen inte ensam? Men sen blev jag förbannad. Nej Mattias, jag ska visa dig att du har fel.
Nästa dag gjorde jag slag i saken. Jag ringde min bästa vän, Malin, som jobbar på ett café, och frågade om hon visste om något jobb. Hon blev förvånad: Elin, du har ju inte jobbat på evigheter! Varför nu? Jag svarade bara: För att visa att jag kan. En vecka senare hade jag fått ett deltidsjobb som servitris. Det är ju kanske inte drömjobbet bära brickor, le mot gäster som är på dåligt humör men det var mina egna pengar, min frihet. När jag fick min första lön, även om det bara var några tusenlappar, höll jag på att börja gråta av stolthet. Jag, Elin, som enligt Mattias inte duger till nåt, hade tjänat egna pengar!
Mattias bara skrattade: Så nu sliter du för ett par hundralappar? Patetiskt. Patetiskt? Jag log: Vi får väl se vem som skrattar till slut, när jag står på egna ben. Han trodde att jag skulle ge upp efter en vecka, men jag stannade kvar. Det är slitigt, men varje dag känner jag mig lite starkare. Jag började lägga undan pengar inte mycket, men min egen lilla frihetsfond. Jag vill plugga upp mig, kanske bli nagelteknolog eller jobba på ett kontor. Jag har inte bestämt mig ännu, men en sak vet jag: jag går inte tillbaka till ett liv där Mattias bestämmer vem jag är.
Mamma bara skakade på huvudet: Elin, varför allt detta? Prata med Mattias, försonas. Försonas? Jag vill inte försonas med någon som tycker att jag är värdelös! Malin hejade däremot på mig: Du är grym, Elin! Visa honom att du klarar dig själv! Hennes ord gav mig styrka. Men, ska jag vara ärlig, ibland tvivlar jag verkligen. På kvällarna, när jag är trött efter jobbet och Mattias med flit sitter tyst och surar, tänker jag: Tänk om han har rätt? Klarar jag det här? Men då minns jag vad han sagt, och vet att jag måste. Inte för honom för min egen skull.
Nu har det gått två månader och jag märker att saker har förändrats. Jag har gått ner några kilo, för jag tröstäter inte längre bullar hemma av tristess. Jag har lärt mig att säga nej inte bara till gäster, utan även till Mattias. När han gnällde igen: Elin, gör mat till mig, jag är hungrig!, svarade jag: Mattias, jag kom just hem från jobbet, vi beställer pizza. Han blev helt ställd. Han börjar sakta fatta att jag inte är samma person längre. Och jag lär mig också vem jag egentligen är.
Ibland drömmer jag om att han skulle be om ursäkt: Elin, jag hade fel. Men Mattias erkänner aldrig ett misstag. Han väntar bara på att jag ska komma till sans och bli den snälla frun igen. Men det kommer inte att hända. Extrajobbet är bara början. Jag vill ha en egen lägenhet, min egen karriär, mitt eget liv. Och om han tror att jag skulle gå under utan honom, då ska han få se när jag flyger. Om han lämnar mig? Då vet jag nu att jag överlever. För jag Elin är mycket starkare än vad han någonsin kunnat föreställa sig.
