Vintrarna 1987 var en sådan tid då människor i Stockholm inte längre pratade om hur kallt det varit, utan om hur lång kön var utanför Konsum. Snön låg djup över trottoarerna, men staden vaknade före den. Redan klockan fem på morgonen fanns en kö vid matbutiken vid Södermalms torg, trots att lamporna fortfarande var släckta.
Ingen visste riktigt vad som skulle komma in den dagen. Någon hade hört att det skulle bli kött och mjölk. Folk stod där med tomma glasflaskor i tygkassar, i yllebyxor, med gråa, trötta ansikten. Alla ställde sig efter varandra, utan någon särskild stress, som om de alltid hade gjort detta.
Elsa Jonasson, 38 år gammal, var bland de första. Hon jobbade på ett textilfabrik i Hägersten. Hon hade ställt väckarklockan på halv fem, druckit snabbkaffe i halvdunklet och smugit ut, utan att väcka sin sovande make, som drömde om att det kanske skulle bli något extra på bordet idag.
Kön växte snabbt. Någon ritade siffror på rivna papperslappar, en annan höll ordning på namnen. Någon gick hem en stund. En tredje hällde upp te ur termosmugg. Det blev korta, torra skämt mellan huttrandetdet enda som höll alla uppe. Ingen klagade högljutt, för det hjälpte ändå inte.
Mitt i kön, nära en husvägg där frosten kröp, såg Elsa henne.
Hon stod längst bak, nästan tryckt mot tegelväggen, i en urblekt sjal knuten under hakan och en gammal kappa tunnare än kylan själv. Säckar hängde från hennes hand, som darrade, klädd i fingervantar.
Det var tant Gudrun.
Elsa kände genast igen hennede bodde bara två portar ifrån varandra. Gudrun hade blivit änka för bara två månader sedan, efter att hennes man plötsligt gått bort. Sen dess hade hon sällan synts ute. Nu stod hon tyst längst bak i kön, blicken sänkt mot den smutsiga snön.
Gudrun, ropade Elsa.
Den gamla damen lyfte huvudet långsamt, nästan förvånad över att någon kände igen henne. Ansiktet sprack upp i ett matt leende.
Elsa slängde en blick över sin axel. Hon stod som sjätte person i kön. Sedan såg hon åter på Gudrun.
Kom hit fram, sa hon. Ta min plats. Det är för kallt där bak.
Gudrun protesterade svagt men Elsa hade redan flyttat på sig. Folk hajade till, men lät henne gå fram. Någon mumlade, “Släpp förbi henne, stackarn.” Gudrun tog Elsas plats, och Elsa själv gick längre bak.
Tiden färgades blå av gryning. Kylan högg om tårna. Efter nästan fyrtio minuter öppnades dörren till butiken, och budet kom kort: mjölken och äggen räckte bara till de tolv första i kön.
Elsa förstod snabbt att det inte skulle bli något kvar till henne den morgonen. Men hon kände ändå värme, fastän kylan kröp under kappanåtminstone skulle Gudrun inte behöva gå hem tomhänt.
Var ska du gå, flicka lilla? Kom tillbaka! Din plats var här framme. Jag är gammal, behöver inte så mycket, ropade Gudrun.
Nej då, Gudrun. Ni får min plats, det är helt okej! Jag klarar mig tills nästa gång, svarade Elsa.
Äsch du får gå före mig nu. Jag tänker ändå gå hem, försökte Gudrun åter.
De andra i kön såg på dem, med den sorts stilla beundran som bara finns när magen är tom och det lilla goda blir synligt. Gör man rätt när man själv saknar, blir det nästan overkligt.
Elsa gick fram, nästan generad över Gudruns envishet, och skakade sin arm.
Nej, ingen går härifrån. Vi står kvar båda två och tar vad vi får, och så delar vi. Bara du slipper gå hem utan något alls!
Gudrun sa inget. Hon nickade bara. De ställde sig närmare varandra, för att dela värmen. Två små siluetter, tätt samman, medan kön kröp framåt.
Vid disken återstod en portion. Bara det. Lite mjölk, tre ägg och en liten bit falukorv. Elsa sade genast:
Vi delar!
Kassörskan stirrade på deras röda, sträva händer. På hur Gudrun lutade mot Elsa, hur de inte rusade utan mest såg till att ingen av dem skulle gå förlorad i vintermörkret. Butiksbiträdet tvekade en sekund. Hon släppte vågen, drog av skynket så ingen kunde se henne från kön. Så tog hon fram en sista mjölk, gömd för oförutsedda situationer. Hon la den försiktigt i Gudruns kasse.
Hon delade på korven, la varsitt stycke i deras påsar och knöt ihop dem med hårda knutar.
Så där är det bättre, mumlade hon. Då räcker det till er båda.
Elsa ville säga tack, men orden fastnade. Gudrun viskade ett tyst Må ni alltid ha hälsan, som försvann i butikens ljud.
Kassörskan vinkade med handen.
Gå nu. Ni har väntat nog i kylan.
De gick ut i snöfallet utan att se tillbaka. Kön hade tunnats ut. Människorna som bevittnat scenen sade ingentingmen de skulle minnas.
Den här berättelsen blev aldrig stor. Den stannade bland de som stod där, en vintermorgon, inför en vanlig butik. Någon gång berättades den vidare, enkelt och utan krusiduller. Vet du vad som hände i kön en gång? Berättelserna började så. Ingen sa att det var något märkvärdigtdet var bara minnen.
För på de där kalla åren handlade kön inte bara om mat. Det var också om människor. Hur man lärde känna varandras ögon, höll plats i kön åt någon svagare, flyttade sig för någon trött. Om hur man ur sin egen knapphet ändå byggde något likt samhörighet.
Elsas och Gudruns saga var bara en av många. Liknande saker hände utanför Konsum över hela Sverige, vintermorgon efter vintermorgon. Få slutade lyckligt. Men de blev ändå kvar, som mångstämda viskningar i folkets minne.
För i bristen tog aldrig medmänskligheten slut.
Och om denna berättelse påminner om något för digskriv gärna. Vissa historier vill bara leva vidare, i all enkelhet.
