Jag är 60 år gammal och om två månader fyller jag 61. Det är ingen stor eller jämn födelsedag, inte sextiofem eller sjuttio, men för mig känns det stort. Jag vill fira. Inte med en hastigt köpt tårta eller en lunch på stående fot, utan med ett ordentligt, välplanerat kalas: middag, vackert dukade bord, dekorerade stolar, serveringspersonal, stillsam musik. Något som får mig att känna mig levande, uppskattad, tacksam för allt jag gått igenom.
Problemet är att mina barn inte håller med.
Jag har två vuxna söner. Båda bor hos mig, tillsammans med sina respektive och barn. Det är alltid folk hemma: sorl, barn som springer, tv som står på, röster och ibland högljudda diskussioner. Jag älskar dem självklart men tystnaden finns inte längre. Jag får aldrig vara ensam. Aldrig.
Båda jobbar, men ärligt talat är det jag som står för de flesta utgifterna. Jag har min pension, pengar min man lämnade efter sig, och ett litet företag jag fortfarande driver. Det är jag som betalar räkningarna, handlar mat, fixar när det behövs, och ofta ger hjälp som visst ska vara tillfällig men alltid blir långvarig.
Att hjälpa har aldrig stört mig.
Det som stör mig är att de numera fattar beslut åt mig.
När jag sa att jag ville ordna ett kalas fick jag höra att det var ett slöseri med pengar. Att det inte är någon poäng i min ålder att lägga pengar på fina dukningar, mat och serveringspersonal. Att jag istället borde ge de pengarna till dem till investeringar, utgifter, “något vettigt”. De pratade med mig som om jag var ansvarslös med mina egna pengar.
Jag förklarade att jag inte skulle ta något lån, och att jag tänkt på firandet länge. Men de lyssnade inte. De fortsatte säga att det var en onödig kostnad.
Och så sa en av dem:
Mamma, det där är inte för dig längre.
De orden gjorde mer ont än jag trodde att de skulle.
Jag började tänka på saker jag aldrig vågat säga. Att jag ibland längtar efter att bara få vara själv i mitt eget hem. Att jag saknar att vakna upp till tystnad. Att jag vill komma hem och hitta vardagsrummet tomt, för en gångs skull. Att jag vill få bestämma själv, utan att behöva förklara mig.
Jag har till och med funderat på att be dem hitta något eget inte av elakhet, utan för att jag verkligen känner att min del är gjord.
Men då får jag dåligt samvete.
Jag är rädd för att låta självisk.
Jag vill inte bråka. Jag vill inte slänga ut någon över en natt. Jag undrar bara om det är fel av mig att vilja fira min födelsedag. Att ibland önska lugn och ro. Att vilja använda mina pengar också till mig själv.
Jag skriver det här för att jag inte vet vad jag ska göra om jag ska stå på mig eller ännu en gång backa. Om jag borde ordna fest, trots att de inte tycker om det.
Vad tycker ni gör jag fel när jag vill fira min födelsedag på mitt sätt och vill att mitt hem och mina pengar inte alltid ska vara ett gemensamt beslut?
Livet lär oss att ibland måste vi sätta oss själva i första rummet, även som förälder. Vi förlorar inte vår rätt till glädje och egna beslut för att vi hjälper andra. Att våga stå upp för sina behov är också att visa respekt för sig själv och det är aldrig för sent att börja med det.
