För några månader sedan började jag skapa innehåll på sociala medier – inte för att bli känd, inte för att söka uppmärksamhet, utan helt enkelt för att jag tycker det är roligt. Jag älskar att filma recept, visa vardagsglimtar med min dotter, och små stunder från vårt hem. Inget regisserat eller professionellt – bara enkla klipp från köket eller vardagsrummet, medan jag sysslar med det dagliga. Redan från början började min man känna sig obekväm. Först kom pikarna: Varför gör jag det? Vem vill titta på mig? Varför måste jag lägga ut filmer? Jag sa att jag inte söker bekräftelse, bara kopplar av. Men han såg det inte på det sättet. En dag sa han rakt ut att jag gör det för att få uppmärksamhet av andra män – att bli uppskattad, att bli sedd. Jag blev stum, för jag förstod inte varifrån det kom. Mina filmer handlar om mat, om min dotters lunchlåda, om ett recept som blev bra. Jag visar mig inte i bikini, jag dansar inte, jag exponerar aldrig min kropp. Det mest absurda är att jag har 99 följare. Nittionio. Hälften är släktingar – kusiner, mostrar, gamla skolkompisar. Jag visade honom min profil och kommentarerna. Men ändå insisterade han på att det inte handlar om antalet, utan om intentionen. Att jag “söker någonting”. Bråken började. Varje gång jag tog fram mobilen för att filma, gav han mig blickar. Om jag la ut en film, frågade han vem som sett den. Om någon la en emoji som kommentar, tolkade han det som flirt. Han bad mig visa mina privata meddelanden – fast jag inte hade några. Han sa att det var respektlöst mot honom som man. Till slut kunde jag inte filma längre med samma lätthet. Jag började tveka varje gång jag ville publicera något. Jag kände mig övervakad. Det som började som en hobby blev en källa till konflikt. Han sa att jag förändrats, att jag “vill synas”. Men jag kände bara att jag inte längre kunde göra något utan att det misstolkades. Idag lägger jag upp mycket mindre. Inte för att jag inte vill, utan för att varje inlägg känns som en risk för nya gräl. Vad ska jag göra?

För flera månader sedan började jag skapa innehåll på sociala medier. Inte för att jag längtade efter att bli känd, och inte heller för att jag sökte uppmärksamhet. Det var bara något jag tyckte var roligt. Jag trivdes med att filma recept, visa små ögonblick med min dotter Stina i vardagen eller fånga stunder från vårt hem i Uppsala. Allt var enkelt och opretentiöst inget uppstyrt, inget professionellt. Bara vanliga klipp från köket eller vardagsrummet medan jag pysslade och donade.

Redan från början märkte jag att min make, Oskar, blev besvärad. Till en början var det små pikar. Varför jag höll på med det här. Vem som ens skulle vilja titta på vad jag la ut. Varför jag ens behövde ladda upp filmer. Jag sa att det inte handlade om någonting mer än att det gav mig en stunds avkoppling. Men Oskar såg inte på saken på samma sätt.

En dag sade han rakt ut att jag bara gjorde det för att dra till mig andra mäns uppmärksamhet. Att jag ville bli sedd, beundrad. Jag blev mållös jag förstod inte varifrån det kom. Mina filmer handlar om matlagning, om Astrids matlåda, om ett bröd som faktiskt blev lyckat för en gångs skull. Jag dansar inte halvnaken, jag visar inte upp mig själv på det viset.

Det löjliga var att jag hade 99 följare. Nittio nio. Hälften av dem var ändå bara kusiner, mostrar, gamla vänner från skoltiden. Jag visade Oskar profilen, visade honom kommentarerna. Ändå menade han att det inte var antalet som räknades utan syftet. Att jag ändå “ville något”.

Så börjades det grälas. Varje gång jag tog upp mobilen och filmade någonting, såg han snett på mig. Om jag lade upp en video, kom alltid frågan: “Vem har sett den där?” Om någon lämnade en emoji i kommentarsfältet tolkade han det genast som flirt. En gång ville han att jag skulle visa honom mina privata meddelanden, trots att det knappt fanns några att visa. Han sa att det var respektlöst mot honom som make.

Till slut kunde jag inte filma i lugn och ro längre. Jag började fundera flera vändor innan jag vågade lägga upp någonting. Jag kände att någon alltid såg vad jag gjorde. Det som en gång var en rolig hobby blev istället en källa till oro. Han tyckte att jag hade förändrats, att jag ville “visa upp mig”. Själv kände jag bara att vad jag än gjorde så tolkades det fel.

Än i dag lägger jag inte upp lika ofta. Inte för att jag inte vill, men för att varje inlägg känns som en risk för ännu ett gräl. Vad ska jag göra?

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
För några månader sedan började jag skapa innehåll på sociala medier – inte för att bli känd, inte för att söka uppmärksamhet, utan helt enkelt för att jag tycker det är roligt. Jag älskar att filma recept, visa vardagsglimtar med min dotter, och små stunder från vårt hem. Inget regisserat eller professionellt – bara enkla klipp från köket eller vardagsrummet, medan jag sysslar med det dagliga. Redan från början började min man känna sig obekväm. Först kom pikarna: Varför gör jag det? Vem vill titta på mig? Varför måste jag lägga ut filmer? Jag sa att jag inte söker bekräftelse, bara kopplar av. Men han såg det inte på det sättet. En dag sa han rakt ut att jag gör det för att få uppmärksamhet av andra män – att bli uppskattad, att bli sedd. Jag blev stum, för jag förstod inte varifrån det kom. Mina filmer handlar om mat, om min dotters lunchlåda, om ett recept som blev bra. Jag visar mig inte i bikini, jag dansar inte, jag exponerar aldrig min kropp. Det mest absurda är att jag har 99 följare. Nittionio. Hälften är släktingar – kusiner, mostrar, gamla skolkompisar. Jag visade honom min profil och kommentarerna. Men ändå insisterade han på att det inte handlar om antalet, utan om intentionen. Att jag “söker någonting”. Bråken började. Varje gång jag tog fram mobilen för att filma, gav han mig blickar. Om jag la ut en film, frågade han vem som sett den. Om någon la en emoji som kommentar, tolkade han det som flirt. Han bad mig visa mina privata meddelanden – fast jag inte hade några. Han sa att det var respektlöst mot honom som man. Till slut kunde jag inte filma längre med samma lätthet. Jag började tveka varje gång jag ville publicera något. Jag kände mig övervakad. Det som började som en hobby blev en källa till konflikt. Han sa att jag förändrats, att jag “vill synas”. Men jag kände bara att jag inte längre kunde göra något utan att det misstolkades. Idag lägger jag upp mycket mindre. Inte för att jag inte vill, utan för att varje inlägg känns som en risk för nya gräl. Vad ska jag göra?