Lägenheten köptes av min son: svärmor talar ut
Allting började på ett udda sätt, som en dröm där marken gungar och människor byter ansikten precis när du vänder dig om. Jag mötte min man på universitetet i Uppsala, när snön smälte och träden började knoppa. Vi var båda tjugo, och medan tiden slingrade sig fram genom korridorerna, märkte jag honom omedelbart han hette Erik, och hans styrka och godhet lyste som vårsolen i april. Vi blev först vänner, men min dröm-hjärna visste genast att känslorna var djupare än så.
Efter ett par månader var vi ett par, vi gick längs Fyrisån och skrattade åt fåglarnas dans i vattnet. Studietiden var som ett stort midsommarfirande, allt kändes möjligt, och jag minns än hur den tiden smakade av jordgubbar och regn.
Ett år gick, och Erik föll ner på knä under ett norrsken i Lappland och friade till mig, och vi gifte oss utan stort ståhej. Vi åt prinsesstårta med bara våra familjer, medan gamla släktingar berättade historier om barndomens julnätter.
På vårt andra år hade Erik redan fått ett jobb. Vi bodde bland andra studenter, och drömmen om en egen lägenhet flöt över våra huvuden som en svävande ballong. Sen gick min mormor bort, och arvet på hundratusen kronor, tillsammans med Eriks sparade slantar, räckte för att vi skulle ta ett bolån till en tvårummare någonstans i Göteborg. Vi tänkte att vi skulle fylla lägenheten med ännu fler skratt och kanske små barnfötter framöver.
Tio års äktenskap gick, men inga barn hördes springa över parketten. För några år sedan blev Eriks liv till febrig mardröm företaget där han arbetade som chefsekonom krashade, och som i en saga där allt går fel, blev Erik syndabocken. Rättegången blev som en snurrig dans på ett isigt torg, och Erik hamnade orättvist i fängelse fyra år.
Jag ville det bästa för honom
Vi kämpade genom ett virrvarr av advokatpapper, men det var som att simma motströms i en glittrande älv. Dokumenten var redan spunna i ett nät där Erik, trots att han bara gjort sitt jobb, målades ut som skyldig.
Det var tungt som en midvinterkväll i Norrland, och jag höll ihop, men till slut upptäckte jag att även jag behövde stöd.
En dag, när solen glittrade märkligt över hustaken, ringde det på dörren och Eriks mamma, min svärmor, trädde in med kylan virvlande kring sig. Hon sade att jag inte längre fick bo kvar. Hon pekade finger och sa att det var mitt fel att Erik satt där han satt, att pengarna han lagt in i lägenheten gjorde den till hans, och att jag inte hade någon rätt till någonting. Hennes ögon var kalla som en vinterstorm, och mina ord frös fast i munnen.
Jag fick senare veta att innan rättegången givit Erik sin mamma fullmakt och med den hade hon fixat ett kontoutdrag som visade att bolånet betalats från Eriks konto. Svärmor sade att dessa dokument visade att jag inte varit delaktig i köpet av lägenheten, och att domstolen säkert skulle se det så.
Nu flyter allt omkring mig, och jag vet inte om golvet svävar eller om vinden viskar mitt namn. Jag står mitt i Göteborg och undrar om tingen en dag ska falla på plats, eller om jag är dömd att vandra genom de dimhöljda gatorna utan att veta vad som är verkligt och vad som bara är en dröm.
