Jag är 70 år och blev mamma innan jag ens hann lära mig att tänka på mig själv. Jag gifte mig ung, och redan från första graviditeten kretsade mitt liv kring andra. Jag arbetade aldrig utanför hemmet – inte för att jag inte ville, utan för att det inte fanns något val – någon måste ju vara där. Min man gick hemifrån tidigt och kom hem sent. Hemmet var mitt. Barnen var mina. Tröttheten också. Jag minns sömnlösa nätter. Ett barn med feber, ett annat kräks, ett tredje gråter. Jag – ensam. Ingen frågade hur jag mådde. Nästa dag gick jag upp igen, fixade frukost och fortsatte. Jag sa aldrig ”jag orkar inte”. Jag bad aldrig om hjälp. Jag tänkte att det var så en bra mamma skulle vara. När barnen blev stora ville jag läsa något – bara en kurs. Min man sa: ”Varför då? Ditt arbete är redan gjort.” Jag trodde honom. Jag blev den som stöttade i bakgrunden. När ett barn missade en termin på universitetet, var det jag som pratade med min man för att lugna honom. När ett annat blev gravid tidigt följde jag med till läkare och passade barnet så hon kunde ”organisera sig”. Jag var alltid den som tog över när något gick sönder. Sedan kom barnbarnen och huset fylldes på nytt. Ryggsäckar, leksaker, gråt, skratt. I åratal var jag dagis, matsal, sjuksköterska. Jag har aldrig krävt belöning. Jag har aldrig klagat. När jag var helt slut fick jag höra: ”Mamma, du är den enda som kan ta hand om dem ordentligt.” Det höll mig uppe. Sen blev min man sjuk. Jag tog hand om honom till sista dagen. Efter det började undanflykterna: ”Den här veckan går inte”, ”vi ses nästa”, ”jag ringer senare”. Nu kan det gå veckor utan att jag träffar någon. Jag överdriver inte – veckor. Jag har haft födelsedagar då det bara kom ett sms på WhatsApp. Ibland dukar jag för två, av gammal vana. Det märker jag först när maten är klar och ingen finns att kalla på. En gång trillade jag i badrummet. Det var inte allvarligt, men jag blev rädd. Jag satt på golvet och väntade på att någon skulle svara när jag ringde. Ingen svarade. Jag reste mig själv. Sen berättade jag inget, för jag ville inte oroa någon. Jag har lärt mig att vara tyst. Mina barn säger att de älskar mig – och jag vet att det är sant. Men kärlek utan närvaro gör också ont. De pratar bara snabbt, är alltid på väg. När jag börjar berätta något säger de: ”Vi tar det sen, mamma.” Det där ”sen” kommer aldrig. Det svåraste är inte ensamheten. Det svåraste är känslan av att jag gått från självklar till överflödig. Jag var grunden till allt, och nu är jag ett besvärligt åtagande i deras schema. Ingen behandlar mig illa. Jag är bara inte behövd längre. Vad skulle du ge mig för råd?

Jag är sjuttio år gammal och blev mamma långt innan jag ens hunnit lära mig att tänka på mig själv. Jag gifte mig ung, och redan från första graviditeten kretsade mitt liv kring alla andra. Jag hade inget arbete utanför hemmet, inte för att jag inte ville utan för att det aldrig fanns någon annan möjlighet. Någon behövde vara där. Min man gick hemifrån tidigt och kom hem sent. Hemmet var mitt ansvar. Barnen var mina. Tröttheten också.

Jag minns sömnlösa nätter. Ett barn med feber, ett annat kräktes, ett tredje grät. Jag ensam. Ingen frågade hur jag mådde. Nästa dag gick jag ändå upp, gjorde frukost, fortsatte dagen. Jag sade aldrig jag orkar inte. Jag bad aldrig om hjälp. Jag trodde att en bra mamma skulle bära allt själv.

När barnen blev äldre drömde jag om att kanske gå någon kurs, lära mig något nytt. Men min man, Lennart, sa: Till vad nytta? Ditt jobb är redan gjort. Jag trodde på honom. Så jag stannade kvar i bakgrunden. När ett av barnen tappade sugen för studier, var det jag som pratade med Lennart för att lugna honom. När ett av flickorna blev gravid för tidigt, var det jag som gick med henne till mödravården och tog hand om barnet medan hon fann sig till rätta. Jag var alltid den som tog över när allt föll samman.

Sedan kom barnbarnen och huset fylldes återigen av ljud. Ryggsäckar, leksaker, gråt och skratt. I åratal var jag förskola, skolmatsal, sjukvårdare. Jag begärde aldrig något tillbaka. Klagade aldrig. När jag var helt slut, sa de till mig: Mamma, ingen är så bra med barnen som du. Det höll mig uppe.

När Lennart blev sjuk tog jag hand om honom till hans sista andedrag. Efteråt började ursäkterna komma: Jag hinner inte den här veckan, Vi ses nästa, Jag ringer dig sen. Idag kan det gå veckor utan att jag ser någon. Jag överdriver inte veckor. Jag har haft födelsedagar då det enda jag får är ett SMS på mobilen. Ibland duka jag fram två tallrikar utan att tänka. Det slår mig först när maten är klar och ingen annan än jag är kvar att ropa på.

En gång halkade jag i badrummet. Det var inget allvarligt, men jag blev rädd. Satt där på kalla klinkern och väntade på att någon skulle svara när jag ringde. Ingen svarade. Till slut reste jag mig upp själv. Jag berättade aldrig för någon efteråt ville inte oroa dem. Jag har lärt mig att vara tyst.

Barnen säger att de älskar mig, och jag vet att de menar det. Men kärlek utan närvaro gör också ont. De ringer och pratar hastigt, alltid med bråttom. När jag börjar berätta om något avbryter de: Vi får ta det sen, mamma. Det där sen kommer aldrig.

Det svåraste är inte ensamheten. Det svåraste är känslan av att ha gått från oumbärlig till överflödig. Jag var grunden till allt, och nu är jag bara ett besvärligt åtagande i deras fullspäckade kalendrar. Ingen behandlar mig illa. Jag behövs bara inte längre.

Vad skulle ni ge mig för råd?