Jag är 58 år och vet ärligt talat inte längre vad jag ska göra med min granne. Hon bor rakt över gården från oss, och det verkar som om hennes främsta intresse i livet är att hålla koll på allt jag gör. Hon har stenkoll på när matvarorna kommer, om det är mat från ICA eller något paket, hur många kassar vi bär in och vem som tar emot leveransen. Om brevbäraren eller budet är två minuter sen, kan jag ge mig på att det dryftas dagen efter nästan som om det vore något av nationell betydelse.
Men det slutar inte där. Hon har också kolla på när jag slänger soporna, hur många påsar jag bär ut, och vilka dagar jag gör det. Om jag någon gång bär ut två påsar ena veckan och tre nästa, kommer det förstås en kommentar. Och om det råkar stå still en dag utan att jag slänger skräp, då ifrågasätts även det. En gång frågade hon faktiskt rakt ut om jag brukar slänga mat utan minsta skam, som om hon hade rätt att veta det. Jag stod bara där och stirrade, förstod inte när mina sopor blev till någon sorts allmän angelägenhet.
Min hund är förstås också ett problem för henne. Han är varken stor eller bråkig, men han skäller när folk går för nära staketet. Varje gång han skäller är det anledning till klagomål. Hon har kommit hem till oss och sagt att hunden skällt väldigt mycket under tiden jag var på jobbet. Det märkligaste är nästan att hon vet exakt vilken tid han skällt, hur många gånger och vad hon tror anledningen var. Jag får ibland känslan av att hon vet mer om mitt vardagsliv än vad jag gör själv.
Min man kommer inte heller undan. Kommer han hem sent från jobbet är det garanterat kommentarer som: Ni gick och la er sent igår eller Din man var hemma först vid midnatt. Kommer han hem tidigare undrar hon om han är sjuk, eller kanske har mist jobbet. Ingenting går henne förbi. Hon kommenterar allt, och det värsta är att hon inte ens säger det bara till mig hon berättar vidare till andra grannar och sedan kommer sakerna tillbaka till mig, förvridna och överdrivna.
Min sextonåriga dotter är också under hennes lupp. Om hon går ut med vänner räknar grannen hur många som går ut och hur många som kommer in. Får vi besök vet grannen exakt vilka som kommer, vilka tider de dyker upp och när de lämnar. En gång sa hon till en annan granne att hon där går ut väldigt mycket, som om det vore hennes egen dotter hon talade om. Då var jag faktiskt tvungen att ta ett samtal med henne, för där gick gränsen för min del.
Det svåraste är att det inte handlar om någon som är nyinflyttad, tvärtom. Hon har bott här hela sitt liv precis som jag. Huset är min mammas gamla, vila i frid, och jag fick det av henne eftersom jag är enda barnet. Jag har inte den minsta lust att flytta. Jag älskar mitt hem, mina minnen och platsen där jag bor. Problemet är inte huset det är att tvingas leva nära någon som helt saknar känsla för gränser.
Idag vet jag inte längre hur jag ska gå tillväga. Jag har försökt ignorera henne, varit vänlig och även försökt vara mer bestämd inget fungerar. Hon är alltid där, vaktar, kommenterar, analyserar. Jag vet inte längre hur man bemöter en sådan granne utan att förlora sitt lugn, dra igång ett gräl eller samtidigt låta någon inkräkta på ens liv som om det vore deras eget.
Har du några kloka råd?
