Min egen mamma slängde ut mig ur lägenheten för att hennes nya man betydde mer för henne!
Jag bodde med min pappa fram till jag var fem år gammal, och de åren var de lyckligaste i barndomen. När han dog, tappade mamma intresset för mig och började bygga sitt eget liv. Vid åtta års ålder hade jag en styvpappa som ville kontrollera varje steg både jag och mamma tog, och livet förändrades i grunden.
Vi levde efter hans regler, det var han som fördelade hushållssysslorna, men själv gjorde han nästan ingenting, eftersom han alltid var “trött efter jobbet”. Mamma tvingade mig att göra exakt som han sa för hon var rädd att han annars skulle bli arg och det skulle bli gräl.
När jag kom in i tonåren, började jag göra uppror. Efter skolan var det jag som skulle laga mat, städa, tvätta min styvpappas bil och hitta på nya saker att syssla med, medan “det förälskade paret” satt framför tvn kväll efter kväll. Så snart jag protesterade fick jag en örfil och hölls föreläsningar om hur otacksam jag var, eftersom de “gav” mig så mycket.
Förutom ett tak över huvudet och mat på bordet som jag i princip tjänade ihop själv genom allt hushållsarbete fick jag ingenting. Om jag ville gå på aktiviteter, hitta en privatlärare eller träna, skrattade de hånfullt åt mig och påstod att jag först borde lära mig tjäna pengar innan jag gjorde av med dem. Nya kläder fick jag knappt. Och när de väl köpte något nytt åt mig påminde de mig om det i flera veckor efteråt…
När jag fyllde arton och tagit min studentexamen, sa mamma rakt ut att det var dags för mig att hitta en egen bostad. Hon tyckte inte jag skulle läsa vidare utan omedelbart börja jobba eftersom jag skulle flytta ut från deras lägenhet i centrala Sundsvall.
Vi kommer från en liten stad där det är svårt att hitta bra jobb. Egentligen ville jag inte bli vuxen över en natt, jag hoppades fortfarande att mina föräldrar skulle ändra sig när de såg att jag klarade av att plugga själv. Men mamma stod på sig, så under de sista tre månaderna före studenten fick jag jobba som servitris på ett café inne i stan. Lönen var dålig, typ 9 000 kronor i månaden och nästan inga dricks, så jag tjänade precis så jag kunde betala hyran för två månader i förskott och visste ändå inte vad jag skulle leva på.
Jag missade massor av viktiga lektioner och klarade studentproven med nöd och näppe. Statlig högskola var inte aktuellt, och ingen fanns som ville betala min terminsavgift.
Till sommaren sa jag upp mig och började desperat leta andra jobb. Mamma och min styvpappa frågade varje dag när jag skulle flytta ut, och till slut kastade de ut mig utan pardon…
Jag försökte jobba i en butik som sålde städartiklar, men efter några dagar där blev jag förgiftad av kemikalierna och blev sjuk. När jag kom tillbaka hade de redan tagit in en annan tjej. Tiden gick och jag provade andra jobb, men ingenstans fick jag tillräckligt för att klara mig på egen hand.
Mitt i sommaren, på min födelsedag, kom min moster Siv på besök. Jag hade inte berättat något för någon, men när hon frågade mig vad som pågick, brast jag bara ut i gråt och kunde inte sluta. Den dagen hjälpte hon mig packa ihop mina få saker och tog hem mig till sitt lilla radhus. Så hade jag ändå lyckats uppfylla mamma och hennes makes största önskan; jag hade flyttat hemifrån.
Mosters stöd blev min räddning. Hon hjälpte mig att hitta ett riktigt jobb i Umeå, där jag arbetade i en bokhandel och samtidigt kunde läsa upp betygen på Komvux. Nästa år klarade jag högskoleprovet och sökte själv till statliga universitetet. Moster hjälpte mig hela vägen, hon lämnade mig aldrig ensam med de mörka tankarna när mamma och min styvpappa hörde av sig bara för att påminna om hur ond och otacksam de tyckte att jag var.
Tiden gick. Jag blev klar med min utbildning, fick ett riktigt bra jobb, och i dag är det min tur att stötta moster Siv bjuder med henne på semesterresor och hjälper henne ekonomiskt. Jag är evigt tacksam för att hon stod vid min sida när livet var som kallast.
