Du, snälla Elvira! Det är verkligen ett akutläge, på riktigt! Jag har verkligen ingen annan att vända mig till mamma är i stugan, blodtrycket krånglar, jag kan inte oroa henne just nu, men du är ju min allra bästa svägerska, alltid så förstående! Susanne pratade så snabbt att allting blev en enda lång harang. Allt Elvira lyckades snappa upp var fragment om jätteviktiga ärenden, bara till i kväll och du MÅSTE hjälpa mig.
Elvira stod i sin egen hall, med dammtrasan i ena handen och försökte samtidigt hålla sin hetsiga tax Molly under kontroll, när tyskarna ringde på. Gästerna var alltså svägerskan Susanne och hennes två söner: sjuårige Albin och fyraårige Kevin. Killarna hade redan lyckats blöta ned hallmattan och nu stod de och pillade på tapeten i korridoren med smutsiga fingrar.
Men Susanne, vänta lite flikade Elvira in medan Susanne fortsatte mala på. Vadå till kvällen? Det är ju fredag. Johan och jag skulle åka ut till landet efter jobbet, vi har bokat spa för helgen. Vi har längtat efter det i månader.
Susanne slog ut med armarna så att sportbagen över axeln nästan smällde i golvet fullproppad med barnkläder, förstod Elvira direkt.
Men span kan ni ta en annan gång! Ni är ju unga, ni hinner! Det här är min chans! Jag har fått en intervju i en annan stad dessutom. Det är världens möjlighet, flexibla tider, lönen är GRYM. Tar jag inte det här nu så missar jag tåget. Jag gör allt för barnen du vet ju att jag är ensamstående, underhållet från Fredrik täcker knappt hälften.
Hon snörvlade till och såg så övergivet ensam ut det där stackars, uppoffrande morsa-tricket bemästrade Susanne.
Just då kom Johan, Elviras man, ut från köket och tuggade på en smörgås. Han stannade tvärt när han såg sin syster och hennes killar.
Susanne? Vad gör ni här? Vi ska ju åka om en timme…
Joohaaan! Brorsan! Susanne kastade sig framför honom och nästan välte honom av bara farten. Snälla, ni måste hjälpa mig. Det gäller bara EN dag. Jag svär, jag är hemma till lunch i morgon! Albin och Kevin är med er så länge, dom är jättelätta slå på några barnprogram, ge dem kex ni märker dem knappt.
Johan såg först på Elvira, rörd men nervös. Han var för snäll, och Susanne visste det. Hon utnyttjade det ofta.
Kan vi inte skjuta på landet? Susanne söker ju jobb, det är ju viktigt… började han försiktigt.
Det är en icke-avbokningsbar bokning, och jag är så trött efter veckan, sa Elvira lågt men bestämt.
Jag ersätter ALLT! inledde Susanne en ny runda. Direkt när min första lön kommer! Ni får tillbaka för bokningen, vi kan ha middag, allt! Snälla vad ska jag göra annars? Lämna dom på barnhem över helgen?
Just då nös Kevin så att snoret rann, och Albin hade redan bränt igång teven på max.
Okej, suckade Elvira och kände hur ilskan kokade under ytan. Men till i morgon lunch, senast klockan två, Susanne. Sena du dig, kör vi killarna till mamma i stugan oavsett blodtryck.
Men du är en ängel! Sjöng Susanne, lämnade av barnens kläder, tryckte en påse i handen på Johan, kastade av barnens jackor och försvann ut genom dörren innan någon hann blinka. Jag har mobilen på! Älskar er!
Dörren slog igen. Plötsligt blev det tyst, bara teven dånade från vardagsrummet.
Jaha, log Johan ursäktande. Återhämtning, eller hur?
Bara att bita ihop, sa Elvira när hon gick mot köket, utan att titta på skospåren som nu prydde hallen. Bara de inte hinner demolera allt.
Första timmarna gick förvånansvärt smidigt. Pojkarna satt förnöjt med barnprogram och skål med godis. Elvira packade upp väskan Susanne lämnat det var två omgångar underkläder, ett par strumpbyxor, en gammal platta med sprucket skal och en påse billiga snacks. Inga mediciner, inga leksaker, knappt någon mat.
Hon har inte ens packat pyjamas, sa Elvira och bläddrade igenom innehållet. Och inga tandborstar.
Jag springer till Ica, sa Johan direkt. Köper borstar, mjölk och flingor.
Kvällen tappade snabbt charmen när en sockerstinn Kevin vägrade all riktig mat.
Jag vill inte ha soppa! skrek han och smetade potatismos över hela bordet. Jag vill ha nuggets! Mamma köper alltid nuggets!
Vi har inga nuggets, det blir hemgjorda köttbullar, prova, försökte Elvira tålmodigt.
Äckligt! skrek han och slängde tallriken i golvet.
Molly, taxen, kastade sig glatt över den fallna köttbullen, medan Elvira pressade ihop käkarna och hämtade trasan. Albin följde brorsans exempel och puttade bort tallriken.
Jag tänker inte heller äta. Morbror Johan, beställ pizza istället.
Pizza är inte nyttigt, Albin, försökte Johan pedagogiskt. Ät det Elvira lagat.
Mamma säger att laga mat är töntigt det är ändå enklare att beställa, filosoferade sjuåringen.
Elvira och Johan utbytte blickar. Kvällen kändes plötsligt oändlig.
Efter att ha lyckats få i barnen mackor och lagt dem på bäddsoffan i vardagsrummet (utan pyjamas fick de ha på sig gamla t-shirts från Johan), sjönk de båda utmattat ner i sin säng långt efter midnatt.
Hon kommer imorgon klockan två, mantrade Elvira. Då går vi på bio i alla fall.
Självklart, höll Johan om henne. Förlåt för det här. Susanne är hopplös, men hon menar nog väl.
Lördagsmorgonen kickstartade klockan sju med ALARMer i köket Albin hade velat kolla i skafferiet och tappade hela påsen bovete. Ett tunnt lager bovete täckte nu köksgolvet.
Det var inte meningen, muttrade han när yrvaken Elvira kom in.
Ingen fara, räknade Elvira tyst till tio. Ta sopborsten så hjälps vi åt.
Jag kan inte städa. Mamma gör det alltid. Eller mormor när hon kommer. Jag är väl ändå kille.
Vid tvåtiden såg lägenheten ut som efter en snöstorm. Utan leksaker byggde barnen borg av soffkuddar, klippte i Elviras tidningar och försökte dressera katten Findus som klokt nog gömt sig uppe på garderoben.
Mat, kläder, allt var klart. Elvira stirrade på klockan.
14:00. Ingen på dörren.
14:30. Fortfarande tyst.
Ring henne, bad Elvira.
Johan ringde. Only signal sen inget. Numret är tillfälligt inte tillgängligt.
Hon kanske är på resande fot? försökte han. Täckning är dåligt vid E22:an ibland…
Tror du ens på det här, Johan? Intervju på en lördag? armarna i kors.
De väntade hela kvällen. Susannes telefon var stendöd. Kevin började gråta och saknade mamma. Albin blev uppkäftig, krävde den urladdade plattan som såklart inte hade laddare i väskan.
Hon kommer ingenstans i kväll, konstaterade Elvira och såg ut i den mörka kvällen. Det här är helt galet.
Men det kan ju ha hänt något, telefonen dött eller bussen gått sönder, försökte Johan, men hans panik började lysa igenom.
Natten blev stökig Kevin kissade i sängen, nya lakan och tvätt, Albin ville ha lampan tänd han var rädd för monster. Elvira sov inte en sekund.
Söndag. Ingen kontakt alls.
Jag ringer din mamma, sa Elvira över frukosten.
Nej! pep Johan. Hon hade blodtrycksfall nyss, tänk om hon får veta att Susanne är borta då lär hjärtat stanna. Ett dygn till! Hon KAN ju inte ha lämnat killarna för alltid?
Men vi jobbar i morgon båda. Jag har tidig presentation. Vem ska passa killarna?
Jag tar ledigt, lovade Johan.
Senare på dagen hände det. Kevin sprang, snubblade över golvvasen som Elviras föräldrar skänkt paret i bröllopspresent ett kras så högt att Elvira blev stel.
Det var inte jag! ropade Albin direkt. Det var Kevin!
Elvira sopade tyst upp. Hon ville gråta, men inom henne brann mest en kall ilska. Hon torkade golvet, gick till sovrummet där Johan satt sammanbiten.
Kommer hon inte i morgon förmiddag går jag till polisen och anmäler att en mamma övergett sina barn. Så får socialen ta hand om det.
Men Elvira! Snälla, det är ju min syster…
Ja, och hon har lämnat över barnen som bagage. Vi är inte barnvakter åt allas bekvämlighet, vi har också ett liv!
Men hon…hon söker jobb!
Jasså? Elvira visade fram mobilen. Titta.
På hennes väns Instagramflöde låg ett nytaget foto. Susanne i bikini vid poolen på Ystad Saltsjöbad, drink i handen. Taggat: Äntligen lite tjejhelg sååå förtjänt!
Johan stirrade på bilden och kunde inte säga ett ord.
Det är gammalt, försökte han bluffa.
Ny bild, dagens datum. Och den där bikinin såg vi ju på stan i förra veckan. Hon ljög för oss rakt upp och ner.
Johan slog sig ner på sängen och höll händerna för ansiktet.
Vad gör vi nu?
Jag sa vad jag skulle göra. Jag tar med killarna till mitt kontor på morgonen om hon inte kommer. Och du får ringa din mamma. Eller så får hon ringa sin dotter och hämta barnen mitt i spat. Jag bryr mig inte mer.
Den natten blev värst. Kevin fick feber stress, okänd mat och dragigt rum, termometern visade 38,5. Elvira gav Alvedon, baddade panna halva natten, tvingade i vatten. Hon sov inte alls, knappt Johan heller.
Klockan sju på måndagen plingade det till i mobilen Susanne var inloggad igen.
Johan ringde direkt.
Hallå? Susanne lät sömnig, sur.
Var är du? vrålade Johan så Albin vaknade i rummet bredvid. Hur kan du göra såhär?!
Men sluta skrika! Intervjun drog ut på tiden, fick bo över. Seriösa saker, faktiskt.
Intervju på spa?! Vi har sett foton, Kevin har feber!
Sedan tyst i luren.
Spionerar ni på mig? Får man aldrig privatliv? Jag kanske träffade någon viktig! Har ni fått Kevin att bli sjuk ni fick två friska barn! Skadar han sig stämmer jag er!
Kom hit nu. Eller så anmäler vi till socialtjänsten, Jo han lät iskall.
Kommer, herregud, mumlade Susanne.
Tre timmar senare kom hon. Elvira hade redan ringt chefen och tagit ledigt, eftersom ingen kunde lämna Kevin själv eller släpa ut honom sjuk i kyla.
Susanne dök upp, doftade dyrt och såg helt utvilad ut. Hon slängde sig över Kevin där han låg under pläden.
Stackars älskling! Vad har de gjort med dig? Svultit dig? Låtit dig frysa? Hennes blick mot Elvira brann av ilska. Jag visste att du inte klarade av barn! Har du inga egna vet du ju inte.
Det svartnade nästan för Elvira. Tre års barnlöshet, behandlingar, missfall Susanne visste allt.
Ut. Nu. Ta barnen och ut. Kom aldrig tillbaka.
Tror du jag vill?! väste Susanne, började samla ihop barnens saker halvt hysteriskt. Kom nu, killar! Vi ska iväg från de elakaste människorna i Sverige. Mamma fixar leksaker och godis.
Du är skyldig oss cash, sa Johan i dörren.
Va? Vad nu då?
Vasen fem tusen, mat tre tusen, mediciner tusen. Moralisk skada ovärderligt, det bjuder jag på. Summa niotusen, Swisha nu.
Är du helt sjuk i huvet?! Mellan syskon?!
Du hade till spat, då får du lösa det här. Annars ringer jag mamma och berättar allt om spa, mannen, cocktails. Och skickar bilden.
Susanne blängde, tog fram mobilen och bankade in en betalning.
Varsågod! pep mobilen. Ni ser oss aldrig mer! Räkna inte med min hjälp!
Hon lyfte Kevin, knuffade ut Albin och smällde igen dörren.
Elvira sjönk ner på soffan. Det luktade fortfarande medicin och barn i lägenheten, godispapper, på väggen ett flottigt köttbullsfläck.
Johan satte sig bredvid.
Jag är ledsen, mumlade han. Jag är en idiot.
Nej, du är storebror bara. Men nu vet du vad hennes hjälp är värd.
Det där händer aldrig igen. Jag lovar.
De satt tysta länge innan de började städa. Skurade ur hemmet och vred ut skammen och kaoset. Det kändes som någon form av lättnad.
På kvällen ringde svärmor, Gunilla.
Hej Elvira, hennes röst lät trött. Susanne ringde… grät. Sa att ni kastade ut henne, vägrade ta hand om barnen, krävde pengar… Det kan väl inte vara sant?
Elvira suckade djupt. Tidigare hade hon förklarat, ursäktat, men tre galna dygn hade gjort något med henne.
Gunilla, Susanne har inte berättat allt. Vill du veta sanningen fråga henne vilket spa hon hade intervju på i bikini. Eller kom hit och ta en kaffe med oss när du mår bättre, så visar vi Albins video om hur mamma tycker laga mat är för losers. Då kan vi snacka på riktigt.
Det var tyst länge i luren.
Jag förstår… Ja, ja. Jag har väl skämt bort henne.
Vi är inte arga, Gunilla. Vi har bara dragit slutsatser.
Elvira la på.
Vad säger du, Johan? Ska vi beställa en riktigt onyttig pizza och öppna vin? Det är vi faktiskt värda.
Men, spa helgen då?
Den tar vi nästa helg. Och vi stänger av mobilerna. Allihop.
Nästa helg, när displayen visade Susanne, satte Johan telefonen på ljudlöst och vände den upp och ner. Gränserna var dragna. Och familjebanden kändes plötsligt starkare när avståndet var tillräckligt.
