Nästa dag hängde grannen över vårt staket igen – min fru gick ut och sa att vi hade mycket att göra idag, så vi kunde inte sitta och prata som igår. ”Hur blir det imorgon då?” undrade Barbara nyfiket. ”Samma sak imorgon. Kom helst inte över mer,” svarade vi. Min längtan efter att bo i stan ledde inte till något gott. Min fru har ett hus på landet. När hennes föräldrar levde brukade vi ofta hälsa på. Jag älskade de sena kvällarna under det utslagna päronträdet med långbord och samtal tills skymningen föll. På vintern värmde svärmor huset med vedspisen och det fanns alltid nygräddade kakor. Hela huset fylldes av de underbara dofterna. Vi har alltid gillat utförsåkning och att åka pulka, min fru och jag. Men när hennes föräldrar gick bort sålde vi aldrig huset – vi tänkte att vi skulle åka ut lika ofta ändå, men det blev aldrig så. Livet och vardagen tog över, åren rullade förbi. Sonen hittade kärleken och gifte sig. Vår svärdotter, Victoria, sa ofta att det vore härligt att bo på landet, åtminstone på sommaren. Då mindes vi huset igen. Jag och min fru tog första turen ut efter lång tid. Allt var sig likt, men huset hade blivit lite eftersatt. Så vi bestämde oss för att röja upp. Anne tog insidan och jag gick loss i trädgården. Jag hade trott att huset skulle ha förfallit under alla de här åren, men efter en dags slit såg allt fint ut igen. Nästa dag kom barnen också – vi städade tillsammans hela huset. Kvinnorna lagade middag och jag och sonen lagade det gamla bordet och bänkarna under päronträdet. Då märkte jag att en kvinna iakttog oss från andra sidan staketet. Det visade sig att hon köpt grannhuset nyligen och kom över för att säga hej. Eftersom vi är artiga bjöd vi henne på middag. Hon hette Barbara, bodde ensam, hade en dotter med tre barn – och var nyskild. Hon pratade på oavbrutet. När jag kände något mot mitt ben såg jag att det var hennes fot – hon försökte bekanta sig lite väl. Jag drog undan benet och försökte både resa mig och undvika uppmärksamhet från min fru. Barbara märkte inget och babblade vidare medan barnen började gnälla. Jag önskade verkligen att hon skulle gå. Min fru påpekade när vi plockade av att Barbara verkade vara en opålitlig kvinna – och jag kunde inte annat än hålla med, även om jag förteg vad som hänt. Jag tror knappast jag är den första Barbara varit på på det här sättet. Dagen efter hängde hon alltså återigen mot vårt staket. Min fru gick ut och sa till Barbara att vi hade fullt upp idag och inte kunde umgås som igår. – Men imorgon då? frågade Barbara nyfiket. – Samma sak imorgon. Kom helst inte över mer. Vad modigt min fru agerade. Barbara mumlade surt för sig själv men jag brydde mig inte. Min fru gjorde helt rätt. Vi är alla raka och ärliga, och det märktes snabbt att vi inte trivdes i hennes sällskap – därför kommer vi inte söka kontakt igen.

Du, lyssna på det hären så märklig grej hände oss ute vid lantstugan. Du minns ju att min fru, Anne, har det där lilla huset i Småland efter sina föräldrar. När hennes mamma och pappa levde brukade vi åka ut dit ganska ofta. Det var alltid så mysigtlångbord under päronträdet på kvällarna, sitta och småprata tills det blev mörkt. Och på vintrarna eldade svärmor i vedspisen, bakade bullar och huset doftade kanel och kardemumma. Saknar den känslan ibland.

Vi gillade att åka skidor och åka pulka i backen med svärisarna, men sen gick de bort, båda två. Vi sålde aldrig huset, fast vi tänkte att vi skulle använda det lika mycket som förr. Men det blev aldrig riktigt så. Alltid något annat som kom emellan plötsligt hade det gått flera år.

Tiden gick och vår son Viktor träffade en tjej, Helga, och gifte sig. Hon har alltid tjatat lite om hur härligt det vore att spendera somrarna på landet. Det fick mig och Anne att faktiskt komma ihåg stugan och se om den klarat sig efter allt för långt uppehåll.

Så vi drog dit först och blev förvånade över att allt ändå stod kvar, fast det var dammigt och övergivet såklart. Anne tog tag i insidan och jag fixade med gården. Jag var orolig att huset skulle ha förfallit helt, men med lite städning såg allt betydligt bättre ut. Dagen efter kom barnen ut och hjälpte till; plötsligt kändes huset som hemma igen. Kvinnorna lagade middag och jag och Viktor lagade den gamla träbänken vid päronträdet.

Och du vet, mitt i allt slit märkte jag att någon kikade på oss hela tiden, bakom häcken. Det var en kvinna som visade sig vara nyinflyttad i grannhusethon presenterade sig som Barbro. Vi bjöd in henne till middag, vi är ju svenskar och vill gärna vara vänliga mot grannarna.

Barbro berättade om sitt liv; bor ensam, har en dotter med tre barn och är frånskild. Hon pratade på, men efter ett tag märkte jag helt obehagligt att hennes fot plötsligt letade sig mot mitt ben under bordet! Jag drog undan snabbt och försökte att inte göra en grej av det, Anne skulle inte behöva se. Men Barbro gav sig inte, det där pågick en stund medan hon fortsatte babbla på.

När vi plockade undan efter middagen sa Anne att Barbro inte kändes riktigt seriös. Jag höll ju med, men skämdes för att säga varför. Kändes nästan som att det nog inte var första gången Barbro höll på så där med någons man.

Dagen därpå står Barbro lutad över vårt staket igen. Anne går ut och säger vänligt men bestämt att vi har mycket att göra idag, så vi har inte tid att umgås. Men imorgon då? frågar Barbro nyfiket. Anne svarar: Det är samma i morgon. Kommer inte funka.

Jag är riktigt stolt över min fru. Barbro stod där och muttrade för sig själv, men vi brydde oss inte. Anne var rak och ärlig, och det är verkligen så vi är, tycker jag. Vi är öppna och känner direkt av om någon inte är vår typ. Då är det bättre att bara låta det vara.