Han jämnade ut marken, gjorde blomrabatter åt Marina och byggde ett lusthus. Det syns i huset att en stark manshand varit framme. Ja, Marina gjorde verkligen rätt i sitt val av man. Helt rätt. Dessutom tjänade Igor pengar och försökte alltid överraska Marina med presenter. — Du älskade mig ju aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig väl när jag blivit sjuk… — Jag lämnar dig inte! – sa Marina och kramade Igor. – Du är den bästa maken! Aldrig någonsin kommer jag lämna dig… Han kunde inte tro att det var sant. Igor var på dåligt humör… Marina hade varit gift i tjugofem år, och under alla år fortsatte män att falla för henne. Redan som ung var hon den mest populära tjejen. Inte bara under ungdomen! Redan i skolan sprang nästan alla killar efter Marina. Men vacker var hon egentligen aldrig. Trots att hennes man var en ganska komplex person, skilde hon sig aldrig från honom. Nej, Marina levde ihop med Vadim till slutet. Tillsammans fick de en dotter som gifte sig med en ung man och flyttade till Italien. Nu skickade de vackra bilder och bjöd på besök. Men Marina och Vadik kom aldrig iväg… Kanske hon reser en dag. Men Vadik är borta. Marinas man omkom i en bilolycka. Så meningslöst… Fast egentligen sa de till Marina att han troligen fått hjärtproblem bakom ratten, tappat fattningen och kraschade. — Kanske svimmade han? – undrade hon. — Vi får nog aldrig veta, – suckade väninnan Elena, läkaren. – Dödsorsak: multipla skador, oförenliga med livet. Marina var i chock. Väninnan hjälpte till att ordna allt. Hon fick reda på allt via sina kontakter. Vadim begravdes, och Marina blev ensam kvar i det stora huset de byggt hela livet. Visst, för två personer, och när gäster kom var det inte så stort, men för en kvinna ensam – då blev huset plötsligt enormt. Och en börda. Ett hus är ett hus. Där behövs en mans hand… Dasha kom hem för att ta farväl av sin pappa. Hon pratade med sin mamma om att sälja huset, köpa lägenhet och kanske att Marina skulle flytta till dem till Italien. — Nej! – utbrast Marina. – Jag byggde inte huset bara för att sälja. Och till ert Italien vill jag inte. Jag har sett det där Italien… — Mamma! — Du är så ung och naiv, Dasha! – log Marina genom tårarna. – Jag skojar bara. — Om du skämtar så kanske det inte är så illa ändå. Allt var komplicerat, precis som Vadim. Å ena sidan var han omtänksam och kärleksfull make. Men han var också en humörmänniska, kunde ibland driva Marina till vansinne. Sedan ångrade han sig alltid och bad om ursäkt. Marina var en sådan person som kunde släppa saker. Så de levde. Tjugofem år! Dasha gästade och åkte hem – hennes man arbetade mycket och hon skyndade för att hålla ihop familjen. Marina blev ensam. Men hon visste att det inte skulle vara länge. Och så blev det. Hon sörjde ett halvår, torkade tårarna och såg att ett helt följe beundrare redan samlats kring henne. Även Marinas mamma hade alltid förvånats över dotterns popularitet. — Vad är det de ser i dig? De faller som furor! Vacker är du då inte, förstår jag inte… — Du är snäll, mamma, – log Marina och sminkade läpparna. – Skönhet betyder ingenting. En kvinna ska vara charmig och karismatisk, ha det där lilla extra. — Gå nu, ut med dig kvinna, – skrattade mamma. – Annars tröttnar friaren på att vänta. — Nå, då kommer det väl en ny, – ryckte Marina nonchalant på axlarna. Nästan trettio år har gått sen det där samtalet med mamma, men ingenting har förändrats. Kvinnor klagar att det inte finns några fria män efter fyrtio. Det hade Marina aldrig förstått. Själv hade hon två friar vid fyrtiosex, båda bra. Hjärtat drog sig mot Dmitrij. Han var snygg, intelligent, intressant att prata med och trevlig att visa upp. Men han var mästare just i att prata. Marina förstod, med ålder och erfarenhet, att han inte var någon man att bygga ett hem med. Den andre, Igor, var en stor och rejäl karl. Kunde dricka mycket, men allt han rörde fungerade. En riktig karl med guldhänder, vänlig men med raka linjer. Med sin kvinna var han mjuk som en valp, men kunde flytta berg för hennes skull. Dock tyckte Marina mindre om Igor – dum kvinnlig logik. Han sa inga vackra ord. Nykter var Igor tystlåten, men om han drack, kunde han berätta roliga historier eller dra igång ett samtal. Festa kunde han, men nästa dag var han pigg, duschade kallt och körde igång. Fåordig men händig. Marina valde honom. Dmitrij blev ledsen, gav upp sina söta ord och försvann. Marina gifte sig med Igor, till hans stora lycka. Han drack för mycket på bröllopet, sjöng och dansade tills han stupade. — Du är otrolig, – log OIena. – Det har bara gått ett år sen Vadim gick bort, och du är redan gift igen! Kvinnor kan söka efter män med lykta utan att hitta någon, och du behöver bara kliva utanför dörren så står de där. — Säg det du: ”Vad ser de i dig egentligen? Du är ju inte ens vacker!” — Nej nej… Men du har alltid varit misstänkt eftertraktad. — Jag förstår inte vad det är. Prata med mamma om det. Marina blinkade åt väninnan och gick och dansade med Igor. Hon dansade, och alla sista tvivel försvann. Nåja – enkel kanske han är, men så stark! Och händig, och ser fortfarande bra ut. Kanske är det skönt att han är tyst det mesta av tiden? Hade hon valt Dmitrij – vad hade det gett? Av vackra ord blir man inte mätt. Efter några månader förvandlade Igor Marinas tomt till en sagoträdgård. Onödiga träd tog han bort. Han jämnade ut marken, gjorde blomrabatter åt Marina och byggde ett lusthus. I huset märktes tydligt en stark manshand. Ja, Marina hade verkligen valt rätt man. Dessutom tjänade Igor pengar och försökte alltid överraska Marina med presenter. Nu kunde hon på allvar jämföra tiden med Igor med de tjugofem åren i sitt första äktenskap – och ångrade uppriktigt att hon inte mött Igor tidigare. En riktig guldman! På sommarkvällarna grillade de och åt middag i lusthuset där Igor byggt ett vackert bord och bänkar. Marina, mätt på grillat, kisade som en nöjd katt. Igor log åt henne. — Vad är det, Igor? — Ingenting. Jag är bara glad. Hans första fru var tråkig. Han trodde aldrig han skulle träffa en så fin kvinna. De njöt av sin lycka i fyra år, sen började Igor plötsligt känna sig svag… Han orkade mindre, tappade vikt utan orsak. Om han drack blev han riktigt dålig. — Igor, du måste gå till doktorn! – sa Marina. – Något är fel. — Äsch, sluta Mara! Det går över. — Sluta nu – det är medeltida att ignorera sånt! Är du rädd för läkaren? — Nej. Egentligen var Igor mest rädd för att Marina skulle lämna honom om han blev sjuk. Han visste att hon valde honom för praktiska skäl, inte av passionerad kärlek. Men Igor älskade henne! Såg henne vimsigt leta i väskan i affären, och föll direkt. Han ville bara ta henne i famnen och skydda henne alltid. Även hans mamma var skeptisk när hon såg Marina: — Vad har du sett i henne, min son? Inte vacker, inte ung. Du som skulle kunna få vem som helst! Men Igor ville bara ha Marina. Och om han nu var sjuk – skulle han duga för henne då? Han vägrade åka till sjukhuset. En lördag hade de besök av Olena och hennes make Boris. Igor och Boris grillade och drack öl. Olena frågade inne i köket: — Är Igor sjuk? — Jag vet inte! – utbrast Marina. – Jag ber honom gå till läkare men han vägrar! Du är läkare, vad tycker du? — Han ser blekare ut, och jag tycker huden fått en gul ton. — Åh herregud! Olena, hjälp mig att övertala honom! Du kanske får honom att lyssna? Olena såg allvarligt på Marina. — Marina… älskar du honom? Jag minns du tvekade… Marina bet sig i läppen och svarade inte. Men Olena hann aldrig övertala Igor – han svimmade vid bordet. De ringde ambulans. Marina följde med till sjukhuset. Han var medvetslös när han opererades. — Tumör i levern. — Cancer?! – blev Marina livrädd. — Vi väntar på provsvar. Tumören var godartad, men stor. Läkarna förbjöd Igor nästan allt och sa att återhämtningen blir lång – om den ens blir fullständig. Igor blev deppig. Hans mamma besökte honom i sjukhussängen. Marina jobbade, mamman kom med mat – listan på tillåten mat var kort. — Du måste äta, sa mamma. – Vad är det med dig? Kommer Marina? — Hon kommer… än så länge, svarade Igor. — Är du rädd att hon lämnar dig? Då är hon dum! — Jag är slut. Kan inte jobba. Femtio blir jag snart, och nu invalid? Vem vill ha en sjuk? — Vad pågår? – undrade Marina när hon kom in. – Skriker ni så alla hör? Hej Tanja! — Sköt om dig, Marina. Hejdå. — Vad har hänt? Mamman viftade avvärjande och gick. Marina satte sig vid sängen. — Varför är du arg, ”invaliden”? Du har ju armar och ben kvar. Resten ordnar sig. Vet du vad jag läste om levern? — Vad då? — Levern regenererar själv. Om 51% finns kvar, återhämtar den sig. Du har 60% kvar. Ge det tid! — Men har jag verkligen tid? — Vad menar du? — Tid. — Igor, vad är det? Har läkarna inte sagt allt? — Nej, det är inte det… Igor skrevs ut. Den värsta perioden började. Så fort han försökte arbeta blev han utmattad. Jubileet närmade sig, tanken på det gjorde honom ledsen. Inget att äta, inget att dricka. Marina verkade inte märka det, utan åt glatt dietmat med honom. — Marina… – han vågade till slut fråga. – Vad händer med oss nu? — Hur menar du? — Jag blir frisk väldigt långsamt. Kommer du lämna mig? Säg hellre nu. — Varför skulle jag lämna dig? Jag trivs ju bäst med dig. — Det var när jag var pigg. Nu är det inte mycket att glädjas åt. — Dumheter. Skärp dig! — Jag försöker, men vad är det för liv när två slag med hammaren gör mig slut? Marina ställde sig bakom och kramade honom. — Jag älskar dig och kommer aldrig lämna dig. Du får ta din tid att återhämta dig. — Älskar du? Verkligen? — Verkligen. Marina lämnar inte Igor. Han återhämtar sig långsamt men säkert. Hon ordnade en alkoholfri jubileumsmiddag med vänner i lusthuset och sällskapsspel. — Du har tur med frun, Igor, – sa vännerna. — Gissar ni festar vidare för min skull? – fnös han. De skrattade. På kvällen satt han och Marina på trappan och såg stjärnorna. Lyckliga. För första gången på länge kände Igor sig bättre. Han trodde på att han skulle bli frisk. Och att hans fru aldrig skulle lämna honom. Han höll om Marina hårdare. — Vad är det, Igor? — Allt är bra! — Äntligen, – log Marina och pussade honom på kinden. De var lyckliga…

Jorden jämnade han ut. Gjorde blomsterbäddar åt Märta. Byggde en pergola. I huset märktes också en stadig manlig hand. Nej, Märta hade valt rätt make. Helt och hållet rätt. Dessutom tjänade Ingmar pengar. Han försökte alltid glädja Märta med presenter.
Du älskade mig ju inte. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig när jag är sjuk

Jag lämnar dig inte! sade Märta och kramade Ingmar. Du är den bästa maken! Jag tänker aldrig lämna dig

Han kunde knappt tro att det var sant. Humöret var dåligt även för Ingmar

Märta levde som gift i tjugofem år, och under alla dessa år fortsatte hon att tilltala män. Redan som ung var hon den mest eftertraktade flickan.

Inte bara som ung! Redan i skolan sprang nästan alla pojkar efter Märta. Dessutom var hon egentligen aldrig någon skönhetsdrottning.

Hon skilde sig aldrig från sin make, trots att han var en ganska komplex person.

Nej, Märta stannade hos Vidar till hans slut. De uppfostrade sin dotter, såg henne gifta sig. Den unge mannen tog med sig Daga till Italien, därifrån skickade de fina bilder och bjöd in Märta att hälsa på. Men varken Märta eller Vidar kom någonsin iväg Märta kanske reser en dag. Men Vidar är borta nu.

Märtas man förolyckades i bil. Så dumt senare fick Märta veta att han troligtvis hade fått ett hjärtproblem medan han körde. Blev förvirrad, tappade kontrollen över bilen.

Kanske svimmade han? undrade hon.

Nu får vi aldrig veta. suckade väninnan Elin, som var läkare. Orsak: multipla skador, inte förenliga med livet.

Märta var i chock. Väninnan Elin hjälpte till att ordna allt.

Det var hon som via sina kontakter fick veta allt. Vidar begravdes och Märta blev ensam i det stora hus de byggt tillsammans under alla år.

Nej, för två personer var huset lagom, särskilt när gäster kom. Men ensam med bara en kvinna då blev huset helt plötsligt stort, och lite av en börda.

Ett hus är ett hus. En stadig hand behövs där

Daga kom hem för att ta farväl av sin pappa. Hon tog upp frågan om att sälja huset, köpa en lägenhet, kanske att Märta skulle flytta med dem till Italien.

Aldrig i livet! utbrast Märta. Jag har inte byggt upp det här huset för att sälja det. Och jag vill inte till ert Italien heller. Jag har sett nog av Italien

Mamma!

Du är rolig, Daga! log Märta genom tårarna. Skämtar bara.

Om du kan skämta, så är det kanske inte så illa ändå.

Allt var oklart. Precis som Vidar hade varit. Å ena sidan var Vidar omtänksam och kärleksfull.

Å andra sidan en humörmänniska. Under sina dåliga dagar kunde han gå Märta på nerverna fullständigt. Sen ångrade han sig och bad om ursäkt, och Märta släppte ändå snabbt sådana saker. Så levde de. Tjugofem år! Man kan bli galen

Daga var hemma en sväng och for sedan tillbaka hennes man hade mycket att göra, och hon ville hålla familjehemmet levande. Märta blev ensam kvar.

Fast, Märta visste med sig, ensamheten skulle nog inte bli långvarig.

Och precis så blev det. Hon sörjde ett halvt år, men när tårarna var torra hade en liten skara beundrare redan samlats omkring henne.

Till och med Märtas mamma hade brukat förundra sig över dotterns attraktionskraft.

Vad är det de ser hos dig? Du får ju männen att trilla över varandra! Du är ju ingen skönhet riktigt eller så förstår jag mig inte på det.

Du är snäll, mamma. log Märta och bättrade på läpparna. Skönhet betyder ingenting. Helt tomt. En kvinna ska vara charmig och ha karisma. Lite krydda.

Gå nu, ut i världen, kvinna, skrattade mamma. Annars blir friare trött av att vänta och går sin väg.

Då kommer det en annan, sa Märta och ryckte på axlarna.

Och så, trettio år efter det där samtalet med mamman, var allt ändå detsamma. Kvinnor klagade över bristen på män, särskilt efter fyrtio, då det var omöjligt att hitta någon att gifta sig med.

Märta förstod aldrig det där. Hon var fyrtiosex och hade hela två friare båda bra.

I sitt hjärta drogs Märta till Daniel. Han var precis den typen hon gillade, både till utseende och i samtal. Snygg, bildad. Intressant att prata med och viz visar sig offentligt.

Men Daniel var mästare endast på att prata. Märta måste erkänna, efter all livserfarenhet, att han inte var en man för liv och vardag. Inte för huset.

Den andra, Ingmar, var en rak och rejäl karl. Av den sorten som kan dricka mycket till fest, men med händerna fixar och bygger han allting. En riktigt stadig svensk med guld i händer, snäll men med en stark ryggrad.

Med frun var han mild som en hundvalp, men om det krävdes kunde han flytta berg. Märta gillade honom mindre sådan är den kvinnliga logiken.

Han kunde inga vackra ord. Nyktre Ingmar talade lite. Hade han druckit kunde han dra en rolig historia eller ett skämt och snacka med vem som helst.

Visst kunde Ingmar dricka, men nästa dag var han igång igen, hällde vatten över sig och satte igång att jobba. Fåordig men alltid handlingskraftig. Märta valde honom ändå.

Daniel blev sur över att hans fina tal inte hjälpte, och försvann.

Märta gifte sig med Ingmar, han var lycklig. På bröllopet drack han för mycket, sjöng, dansade tills han stupade.

Imponerande, sa Elin. Det har inte ens gått ett år sedan Vidar gick bort, och redan gifter du dig. Allt är som vanligt! Andra kvinnor letar år efter år utan att hitta någon, men du behöver bara visa dig utanför dörren.

Säg nu bara inte: Vad ser männen i dig? Du är ju inte ens vacker!

Nej, så säger jag inte Men att du alltid varit mystiskt eftertraktad, det är faktum.

Jag vet faktiskt inte, Elin, vad det är. Prata med min mamma om det.

Märta blinkade till väninnan och gick för att dansa med sin make när han kom och bjöd upp. Hon dansade och försökte skingra de sista tvivlen.

Och vadå om Ingmar var lite lantlig? Han var ändå stark. Händig dessutom. Snygg, på sitt sätt. Och tystnaden kanske inte är så dum ändå.

Om hon hade valt Daniel, vad skulle det ha lett till? Av fina ord blir det ändå ingen gryta kokad.

På några månader gjorde Ingmar om Märtas tomt till en sagolik trädgård. Tog bort onödiga träd, jämnade ut marken, anlade blomsterbäddar åt Märta, byggde en fin pergola. I huset fanns spår av hans kraftiga händer.

Nej, Märta hade verkligen valt rätt man. Helt rätt.

Dessutom tjänade Ingmar pengar. Och han försökte alltid glädja Märta med små presenter.

Hon såg tillbaka på sitt korta, lyckliga äktenskap och jämförde med tjugofem år med den förste mannen. Hon ångrade ärligt att hon inte mött Ingmar tidigare. Guldman!

Under sommarhalvåret grillade de oftast ute på kvällarna och åt middag i pergolan där Ingmar ställt ut ett fint träbord och bänkar.

Märta, mätt och nöjd, blundade mot kvällssolen som en belåten katt. Ingmar log när han såg på henne.

Varför ler du, Ingmar?

Ingen särskild anledning. Jag är bara glad.

Hans första fru hade varit tråkig. Han hade aldrig trott att han skulle få träffa en så härlig kvinna.

De njöt av sitt familjeliv i fyra år, sedan började Ingmar plötsligt känna sig svagare.

Han blev snabbt trött. Gick ner i vikt, utan orsak. Och om han drack han gillade ju ibland att ta sig en snaps då kände han sig ännu sämre.

Ingmar, du måste gå till läkaren! utropade Märta oroligt. Vad väntar du på? Något är fel.

Äh, Märta. Det går nog över!

Tiderna med sådant är förbi! Och om det inte går över? Är du kanske som de flesta män faktiskt, rädd för läkare?

Nej då.

Ingmar ville inte tala om vad han verkligen var rädd för. Han var bara rädd för en sak. Att om han var allvarligt sjuk, skulle Märta lämna honom. Vem vill bo ihop med en sjuk man?

Han var inte dum. Han visste att Märta gift sig med honom av praktiska skäl, inte för passionerad kärlek. Men han älskade henne! Mot allt förnuft.

Han såg henne i butiken som en förvirrad kvinna som letade efter plånboken och han blev kär direkt. Hennes vilsenhet var så rörande.

Han ville bara ta henne i famnen och skydda henne hela livet. Fast hans mamma sa sig aldrig förstå hans val:

Du ska leva med henne, min son. Vad ser du i henne? Hon är ingen skönhet, inte ung heller. Du kunde få vilken ung flicka som helst!

Men ingen annan var något värd för Ingmar, bara Märta. Och nu, om han faktiskt blivit sjuk, behövde Märta honom då?

Hon lyckades aldrig få honom att åka till sjukhuset. Det var en lördagkväll. Elin och hennes make, Börje, var på besök. Ingmar och Börje drack öl och grillade korv. I köket, där de hackade sallad, frågade Elin:

Har Ingmar blivit sjuk, eller?

Jag vet inte! utbrast Märta frustrerat. Jag ber honom gå till läkaren. Men han vägrar! Du är ju läkare, vad tror du? Han verkar inte frisk, eller hur?

Ja han ser sämre ut. Tunnare. Och huden är lite gulaktig, tycker jag.

Herregud! Elin, hjälp mig att övertala honom! Snälla. Han kanske lyssnar på dig. Du är läkare!

Elin såg vännen djupt i ögonen.

Märta älskar du honom? Jag minns att du tvekade ibland

Märta bet sig i läppen och svarade inte.

Elin hann inte övertala Ingmar att söka vård han svimmade direkt under middagen. De ringde ambulans. Märta följde med. Han vaknade aldrig till under resan. Hon höll hans hand och bad.

Han opererades nästan direkt.

En lever­tumör.

Cancer? Märta blev förskräckt.

Vi inväntar prover nu.

Tumören visade sig vara godartad, men rätt stor när Ingmar väl hamnade på operationsbordet.

Läkarna förbjöd honom nästan allt och varnade att återhämtningen skulle ta tid och kanske inte bli fullständig. Han var ju ändå till åren.

Ingmar blev djupt nedstämd. Hans mamma kom på besök till sjukhuset.

Märta var på jobbet. Hans mamma tog med sig lite mat, bara det som var tillåtet listan var fortfarande rätt kort.

Jag känner inte igen dig, min son! sade Eva. Du överlevde. Det är ingen cancer. Gläd dig, inte se så dyster ut. Här, ät dina ångade köttbullar.

Jag vill inte ha något.

Men du måste! Vad är det? Kommer Märta fortfarande?

Ja än så länge. sa Ingmar.

Vad då, är du rädd att hon lämnar dig? Då är hon dum i huvudet!

Men det är slut nu! Jag kan ingenting längre! Jag får inte ens jobba. Jag är femtio i juni, och redan invalid. Vem vill ha en invalid?

Vad är det med er? undrade Märta, när hon klev in. Ni hörs ju genom hela avdelningen. Hej, Eva!

Jag går nu. Hej Märta. Och hej då.

Vad hände?

Eva viftade bort frågan och gick. Märta tvättade händerna och satte sig vid sin olycklige makes säng.

Men nu, vad gnäller du över, invalid? Armar och ben är ju kvar. Vad är det för invaliditet? Resten läker. Vet du vad jag läste om levern?

Vad då?

Levern kan självläka. Om femtioen procent är kvar, läker den ut. Du har sextio procent kvar. Ge din lever tid. Allt ordnar sig!

Och har jag tid då?

Vad menar du?

Tid.

Vad är det med dig, Ingmar?! Har inte läkarna berättat något? Har du bett dem dölja något för mig?

Nej, det är inte det

Ingmar blev utskriven. Och hans svåraste tid började. Minsta fysiska arbete, och han blev utmattad. Det störde honom mest.

Jubileet låg framför honom, och nu kände han bara sorg inför tanken. Ingenting får han äta, inget får han dricka. Vilken fest!

Märta verkade inte ens märka hur fort Ingmar blev trött, åt glatt dietmat vid hans sida.

Märta vågade han till slut säga. Hur blir det nu med oss?

Vadå? undrade hon.

Jag återhämtar mig långsamt. Du tänker väl lämna mig? Säg det hellre nu.

Skulle jag göra det? Jag trivs så bra med dig.

Jo, när jag jobbade och fixade allt. Nu är det inte bra längre. Nu har jag det svårt med mig själv.

Det är bortkastad oro. Kom igen nu, ryck upp dig!

Jag försöker! Men vad är det här? Slår jag med hammaren två gånger är jag helt slut.

Märta gick fram och höll om honom bakifrån. Lutade kinden mot hans nacke.

Jag älskar dig. Lämnar dig aldrig. Ta den tid du behöver för att återhämta dig.

Älskar du mig? Verkligen?

Verkligen.

Märta lämnar inte Ingmar. Han återhämtar sig sakta, men säkert.

Jubileet ordnade Märta utan starka drycker, för att Ingmar inte skulle sakna spriten.

Några vänner kom, de satt i pergolan, spelade brädspel.

Du har haft tur med din fru, Ingmar, sade vännerna när de gick.

Ni tar väl ett glas för min skull sen? sade han retsamt.

De skrattade. En efter en gick de hem. På kvällen satt Ingmar och Märta på trappen och såg på stjärnhimlen. Lyckliga. Den kvällen kände Ingmar sig för första gången på länge lite bättre.

Han började tro på att han skulle tillfriskna. Och han förstod att Märta verkligen inte tänkte lämna honom. Han kramade henne hårdare.

Vad är det, Ingmar?

Allt är bra! sade han.

Äntligen. sade Märta och kysste honom på kinden.

Där satt de. Och var lyckliga.