Jag är 50 år och för ett år sedan lämnade min fru mig och tog barnen – hon flyttade ut när jag var borta, och när jag kom hem var huset tomt. För några veckor sedan fick jag besked om underhållsbidrag: nu dras det automatiskt från lönen varje månad utan diskussion eller möjlighet att förhandla. Jag erkänner – jag har varit otrogen flera gånger. Jag har haft hett temperament, skrikit, slängt saker, och bestämt över allt hemma – aldrig slagit, men skrämt både fru och barn så pass att de blev tysta eller drog sig undan när jag kom hem. Då kallade jag det respekt, nu vet jag att det var rädsla. När min fru lämnade kände jag mig förrådd och vägrade betala för barnen för att straffa henne och få henne tillbaka, men hon vände sig direkt till en advokat. Nu ser jag min lön minska varje månad, har inget kvar när allt är betalt, och relationen till barnen är obefintlig. Min syster säger att jag själv har satt mig i den här situationen.

Jag är femtio och för ungefär ett år sedan stack min fru hemifrån med barnen. Hon lämnade huset när jag var på jobbet kom hem till en total tystnad, bara skorna i hallen var borta. Sedan dess har livet på något vis bytt kanal till någon lågmäld SVT-drama.

För ett par veckor sedan damp det ner ett brev från Försäkringskassan: krav på underhållsstöd. Sedan dess svischar de iväg ett par tusenlappar varje månad, direkt från min lön. Det går lika automatiskt som autotjänsten för SL-biljetten bara det känns betydligt tyngre. Inget snack, inga förhandlingar, försent att komma med ursäkter pengarna är borta innan jag ens hunnit se dem på kontot.

Nu, jag tänker inte låtsas vara någon helgonfigur. Var otrogen, jo, ett gäng gånger till och med. Har aldrig riktigt dolt det heller, men aldrig heller rakt ut erkänt när hon tagit upp det. Du inbillar dig, brukade jag säga. Hon sa att hon såg saker som inte fanns.

Mitt temperament var inte heller någon midsommardans. Röstvolym som svensk TV på högsta, kort stubin. Allt gjordes på mitt sätt, när jag ville det ingen hade någonsin svårt att tolka min ton om något gick emot mig. Grejer for i golvet ibland. Slagit? Nej. Skrämt dem? Många gånger.

Barnen hade ständig vätskekontroll när jag klev över tröskeln så tysta och vaksamma. Höjde jag rösten, backade de in på sina rum. Min fru gick på glas över golvet, vägde varje ord. Ofta undvek hon dispyter helt. Jag tolkade det som respekt. Nu vet jag att det var ren och skär rädsla.

Men då? Brydde mig faktiskt inte. Jag var den som bar hem pengarna, jag satte reglerna och trodde att jag var kung i riket.

När hon till slut drog kände jag mig förrådd. Hade jag varit en karaktär i en Jan Guillou-roman, så hade kapitlet hetat “Hämnd”. Jag stängde av pengakranen, inte för att jag saknade resurser, utan för att straffa henne. Tänkte att hon genast skulle komma tillbaka, utmattad, och förstå att hon behövde mig. Sade till henne att pengar finns bara hemma bor du inte här, får du inga. Tänkte att min plånbok var ett oemotståndligt lockbete.

Men nej då. Hon gick raka vägen till en advokat. Ansökan om underhåll, full dokumentation på varenda krona och inköpskvitto. Domstolsbeslut. Det gick så snabbt att jag knappt hann blinka Swish, sa det, och min lön förvandlades till något som nästan behöver förstoringsglas för att kunna ses.

Nu ingen fru, inga barn hemma. Ser dem sällan, och när jag gör det är det alltid lite som när man hälsar på hos folk man knappt känner. Tystnad, distans, inget prat. Man är lika välkommen som en måndagsmorgon i november.

Ekonomiskt sitter jag i kläm, mer än jag någonsin gjort. Betalar hyra, underhåll, gamla lån kvar blir småmynt till korv med bröd. Ibland blir jag förbannad över situationen. Ibland skäms jag ordentligt.

Min syster, Carina, säger bara: “Du har dig själv att skylla, Anders.” Och ja, kanske har hon rätt men det är ju ändå mest typiskt min otur.