Jag är femtio år gammal, och för ett år sedan lämnade min fru hemmet med våra barn. Hon försvann medan jag var borta, och när jag kom tillbaka fanns det inte en själ kvar i lägenheten. För några veckor sedan fick jag papper på posten: krav på underhållsbidrag. Sedan dess dras det pengar automatiskt från min lön varje månad. Jag har inget att säga till om. Ingen förhandling. Inga uppskov. Pengarna försvinner direkt.
Jag ska inte låtsas vara någon ängel. Jag har varit otrogen. Flera gånger. Jag dolde det aldrig helt, men erkände det heller aldrig öppet. Hon brukade säga att hon överdrev, att hon såg saker som inte fanns där.
Och mitt humör jag hade ett fruktansvärt temperament. Jag skrek, tände till fort. Hemma var det mina regler som gällde, min vilja som styrde, när jag sa det. Kände jag för något, hörde alla det direkt på min röst. Ibland kastade jag saker omkring mig. Jag slog dem aldrig men jag skrämde dem, många gånger.
Mina egna barn var rädda för mig. Det förstod jag alldeles för sent. När jag kom hem från jobbet blev det tyst i hela lägenheten. Om jag höjde rösten, drog de sig tillbaka in på sina rum. Min fru, Sofia, gick som på glas, valde sina ord, höll sig undan bråk till varje pris. Jag trodde det handlade om respekt. Idag vet jag att det var rädsla.
Men då brydde jag mig inte. Jag var den som drog in pengarna, bestämde allt, satte reglerna.
När hon till slut tog sitt beslut och lämnade mig, kände jag mig förrådd. Jag tänkte att hon gjorde uppror. Så gjorde jag ännu ett misstag vägrade betala ut pengar till henne. Inte för att jag inte hade, utan för att straffa henne.
Jag trodde hon skulle komma tillbaka då. Att hon skulle tröttna. Att hon skulle inse att hon inte kunde klara sig utan mig. Jag sa rakt ut att om hon ville ha pengar så fick hon flytta hem igen. Jag skulle inte försörja någon som valt att lämna mig.
Men hon kom aldrig tillbaka. Gick direkt till en advokat, skickade in ansökan om underhållsbidrag. Lämnade in allt inkomster, utgifter, bevis. Mycket snabbare än jag trodde kom beslutet från tingsrätten om direktavdrag på lönen.
Sedan den dagen ser jag bara en lön halverad av utbetalningar. Jag kan inte gömma något, kan inte slingra mig undan pengarna är borta innan jag ens rör dem.
Nu har jag varken fru eller barn kvar hemma. Jag ser dem ibland, men de håller sig på avstånd. De säger ingenting. Jag märker att jag inte är önskad.
Ekonomiskt sitter jag fast som aldrig förr. Betalar hyra, underhåll, gamla skulder nästan inget kvar till mig själv. Ibland gör det mig förbannad. Andra dagar skäms jag.
Min syster, Annika, sa till mig: “Du får skylla dig själv, Mattias.”
