Du, nu måste jag bara berätta hur det varit med min före detta svärmor Gunnel, alltså, som liksom inte riktigt kan släppa oss.
Gunnel är 52 år nu och är mamma till min avlidna fru, Elin. Jag gifte mig med Elin när jag var 23. Hon blev gravid kort innan vi gifte oss, och sen fick vi vår lilla flicka, Saga.
Det var fina år, men redan efter två år vände livet helt. Elin blev allvarligt sjuk och gick bort ganska snabbt. Plötsligt stod jag där, ensam med Saga. Jag beslöt att flytta hem till mamma och pappa i Västerås, så de kunde hjälpa till jag jobbade tio timmar om dagen. Det funkade smidigt, Saga hade det bra, och jag kunde fokusera på jobbet.
Efter ett tag fick jag en befordran och köpte ett radhus drygt en halvtimme bort med bil från mina föräldrar. Då blev det så att Saga antingen var med mormor och morfar eller en barnvakt ibland jag ville ju inte att de skulle behöva passa henne jämt. Idag har Saga hunnit fylla åtta.
Och då efter några år flyttade plötsligt Gunnel till Stockholm. Hon menade att hon ville vara nära sitt barnbarn, men ärligt talat var vi ju tidigare hela vägen nere i Skåne. Så chocken var total. Men ok, Elin var hennes enda barn, och Saga är hennes enda barnbarn klart man vill vara nära då.
Sen började problemen. Gunnel är hos oss nästan hela tiden, det känns som om hon bor i mitt hus. Hon är kvar hela dagarna, och så fort jag är hemma efter jobbet ja, då sitter hon där! Det värsta är helgerna, då kommer hon liksom inte på besök, utan parkerar sig verkligen från morgon till kväll, oavsett om Saga är hemma eller inte.
Och alltid har hon någon ny ursäkt: Jag måste ju ta hand om tvätten, du kan väl inte hinna med det själv? eller Du ser väl att blommorna håller på att dö, nu får jag ta hand om dem igen” eller Det syntes främmande folk i området igår, men jag var här så inget hände!. Hon säger till och med: Du behöver aldrig oroa dig, jag rör inte din plånbok. Allt detta, helt på riktigt.
Jag börjar misstänka att Gunnel tror Elins ande bor här med mig och Saga. Jag har hört henne prata för sig själv flera gånger, ibland verkar hon nästan hålla samtal med Elin – i rummet där det bara är hon.
Efter flera försök att prata och säga ifrån har jag börjar tycka det är riktigt pinsamt och tycker helt ärligt att mitt privata utrymme blir invaderat. Men det känns faktiskt inte som att Gunnel riktigt förstår. Eller också vill hon bara inte förstå.
Men förra veckan då var det droppen! Jag har träffat en tjej, Linnéa, i ett och ett halvt år nu. Saga var hemma hos mormor och morfar över helgen, och jag tänkte att jag och Linnéa kunde få lite egentid middag, en film, soffmys, du vet. Allt var hur trevligt som helst, tills det helt plötsligt prasslar och låter i hallen. Jag hoppar högt, vänder mig om och där står Gunnel, halvskymd och flammande röd i ansiktet, utan att ha knackat eller ens skickat ett sms.
Men istället för att jag får säga något, så blir Gunnel vansinnig! Hon skäller ut mig och anklagar mig för att svika Elins minne och visar ingen som helst förståelse för att jag gått vidare.
Jag blev faktiskt helt chockad. Jag tog mod till mig, sa ifrån ordentligt och bad Gunnel lämna tillbaka extranyckeln. Sen sa jag rakt ut: Du kan inte komma hit längre, inte på det här sättet.
Gunnel har ingen annan, och nu säger folk, till och med mina egna föräldrar, att jag borde tänka om av omtanke. Men nej, det får vara nog. Jag får väl kompromissa, skicka Saga till henne då och då hon ska ju få träffa sitt barnbarn. Men vårt hem är vårt hem. Dit ska ingen bara klampa in. Slutdiskuterat.
