Skickade till äldreboende
Lägg av med det där, Liv, vägra! Gunhild Eriksson sköt ifrån sig tallriken med havregrynsgröt med ovanlig kraft. Vill du stoppa mig på institution?
Där ska de sticka nålar i mig och lägga kudden över ansiktet när jag skriker?
Jag tänker inte gå med på det!
Liv drog ett djupt andetag och försökte att inte titta på farmors darrande händer.
Farmor, det är ju inget statligt hem. Det är ett privat äldreboende. De har skog runt knuten och sjuksköterskor dygnet runt.
Du får sällskap, och stor tv.
Här är du ensam hela dagarna medan pappa jobbar.
Jo, det där sällskapet känner vi till, fräste tanten och rullade ihop sig bland kuddarna. De plockar av en allt man har, lägenheten tar de och slänger mig i diket.
Säg till Pär att hans mor bärs inte ut härifrån. Han får ta hand om mig. Är han min son eller vad?
Jag satt uppe med honom hela nätterna när han hade mässlingen. Nu är det hans tur.
Pappa sliter på två jobb bara för att ha råd med dina mediciner! Han är femtiotre, blodtrycket skjuter i höjden, han har inte gått på bio på tre år, och semester kan han bara drömma om!
Det är inget, sade Gunhild och knep ihop munnen. Han är ung än. Han klarar sig.
Och du kan hålla tyst, barn ska inte lära föräldrar. Torka upp gröten istället, här ser ut som ett svinstall!
Liv gick ut i hallen och andades tungt ut. Hur ska man prata med henne?
Pappa kom hem vid sju på kvällen. Han tog inte ens av sig skorna, satte sig bara utpumpad på pallen i hallen och stirrade tomt.
Hur mår du, pappa? Liv tog hand om den tunga matkassen.
Det är okej, Liv. Kaos på lagret, bokslut snart. Hur är det med farmor?
Samma som alltid. Nytt drama om äldreboendet. Tror vi försöker ta död på henne.
Pappa, så här kan vi inte ha det. Jag kollade räkningarna den här månaden vi har tre tusen kvar till mat.
Och jag måste betala studentboendet, och kursböcker saknas.
Vi löser det, Pär suckade, tog av sig skorna. Jag har fått extrajobb, nattpass som väktare, varannan dag.
Är du inte klok? När ska du sova? Du kommer kollapsa!
Han svarade inte. Gick ut i köket, fyllde en kastrull med vatten och satte på spisen.
Har hon ätit?
Hälften av gröten hamnade i sängen. Jag bäddade rent.
Jaja. Gå och plugga nu, du har tenta snart. Jag fixar mat och tvätt själv.
Liv såg hur hennes pappa haltade in till sin mor.
Det gjorde så ont att se honom. Från att ha varit en käck, rolig man hade han blivit en skugga av sitt forna jag.
Alla skämt var borta, livsglädjen hade flytt.
***
En vecka senare var det ännu värre han kom hem ännu senare, stapplande, nästan pinndräktig.
Pappa? Hur mår du?
Det är ingen fara, Liv. Fick bara yrsel i tunnelbanan. Så kvavt där.
Sätt dig, jag tar blodtrycket.
Blodtrycksmätaren visade 180 över 110. Liv gav honom ordlöst medicinen.
Du går ingenstans imorgon. Jag ringer läkaren.
Det går inte, pappa rynkade pannan. Revision imorgon. Blir jag borta drar de in bonusen. Och nu kom höjd fastighetsskatt på mammas lägenhet.
Sälj den, pappa! viskade Liv så farmor inte skulle höra. Sälj ettan ute i Upplands Väsby!
Sexhundratusen det är mycket pengar för oss nu. Vi kan betala skulder, anställa en riktig vårdgivare.
Pappa suckade:
Mamma vägrar skriva på papperen
Men pappa, hon har inte bott där på fem år! Vad ska hon med den till när hon är sängliggande?
Han hann inte svara från rummet ekade höga slag.
Gunhild Eriksson dunkade muggen mot nattduksbordet, krävde uppmärksamhet.
Pär! Pär, kom hit! Vem viskar du med därute? Sitter ni och baktalar mig igen? skränade hennes röst genom dörren.
Pär tog tabletten Liv gav honom och gick in till sin mor.
***
Sex år tidigare hade pappa haft en kvinna Marianne, snäll, tålmodig, kom förbi med bullar och de planerade weekends i fjällen.
Men när farmor blev sjuk tog det slut. Marianne försökte hjälpa, men tanten gjorde livet till ett helvete.
Komma här och tro hon kan ta det jag byggt upp! Mitt barn, ska någon sno honom? skrek Gunhild i hela huset, fejkade hjärtbesvär varje gång Pär ens nämnde en dejt. Ut med henne! Stick!
Marianne gav upp och försvann, och pappa gjorde inget för att få henne tillbaka.
Telefonen ringde medan Liv satt och pluggade inför tentan. Pappa var inte hemma ännu.
Hallå?
Är det Pär Eriksson? frågade en mansröst.
Nej, det är hans dotter. Vad har hänt?
Det här är från HR-avdelningen. Din pappa svimmade på mötet idag. Ambulansen tog honom till länssjukhuset. Skriv ner adressen.
Liv krafsade ner adressen i marginalen på sina anteckningar. Innan hon ens hunnit lägga på började farmor ropa.
Liv! Vem var det? Var är Pär? Ska han inte göra te? Jag är törstig!
Liv gick in i rummet. Farmor låg uppallad bland kuddar och såg missnöjd ut.
Pappa är på sjukhus, sa Liv kort.
På sjukhus? Gunhild stelnade till, men samlade sig snabbt. Ja, såg ni! Igår skällde han på mig, nu har Gud straffat honom.
Ni tar inte hand om mig! Vem ska mata mig nu? Sätt på vattenkokaren.
Liv sa inget och gick ut.
***
Tre dagar rusade Liv mellan sjukhuset och hemmet.
Pappa fick diagnosen hypertonikris, svår utmattning.
Läkarna förbjöd honom att ens gå upp.
Hur är det med mamma? frågade han det första han gjorde när Liv dök upp på salen.
Det är lugnt, pappa. Grannen hjälper till. Ta hand om dig nu, läkaren sa minst två veckors sängvila.
Två veckor de sparkar mig pengarna
Sov, rättade Liv till täcket. Jag löser allt. Lova.
När hon kom hem för fjärde dagen möttes hon av en kaskad av klagomål.
Var har du varit? Jag ligger här smutsig, Pär glassar på sjukhus och jag ruttnar!
Liv spände käkarna, satte sig lugnt på stolen.
Nu lyssnar du, farmor. Pappa är allvarligt sjuk. Får han en kollaps till kan han få en stroke.
Sluta prata strunt, fnös Gunhild. Han är stark. Precis som sin far. Vänd mig nu, jag har ont.
Jag tänker inte vända eller mata dig mer.
Gunhild spärrade upp ögonen.
Vad säger du, flickunge? Har du blivit galen?
Nej. Vi har inga pengar kvar. Inga alls. Pappa kan inte jobba, ingen bonus. Din pension räcker knappt till blöjor och blodtrycksmedicin.
Du ljuger! Pär har alltid något sparat!
Alla dina undersökningar tog varenda krona förra månaden. Så nu är valet: skriver du på papper om att sälja din lägenhet, annars ringer jag socialen imorgon. Då blir det kommunalt äldreboende. Gratis.
Det gör du inte! skrek Gunhild. Jag är hans mor! Jag bestämmer här!
Bestämmer över vad? Du tar kål på din son. Det enda du bryr dig om är mat och att ha det behagligt.
Jag ringde det privata boendet idag. Det finns plats nu. Pengarna från försäljningen går till avgiften. Personalen är toppen.
Jag åker ingenstans! hackade Gunhild hostande.
Då får du svälta. Jag orkar inte försörja dig. Jag tar extrajobb imorgon, kommer hem sent. Du har vatten på nattduksbordet. Fundera på saken.
Liv gick och stängde dörren. Hon skakade. Hon hade aldrig varit hård, men nu insåg hon att om hon inte satte stopp, skulle hon förlora sin pappa.
Och farmor farmor överlever nog dem alla om hon får fortsätta suga livet ur dem.
Natten blev tyst. Liv gick inte in i farmors rum, även om hon hörde henne skrika, snyfta och förbanna. På morgonen gick hon in.
Ge mig vatten kraxade tanten.
Liv höll muggen mot hennes läppar.
Nå, skriver du på? Notarien kommer tolv.
Eländiga pak viskade Gunhild, men utan ilska. Ni vill ta allt Okej. Skriv dina papper.
Om du säger till Pär säg att han måste hälsa på.
Han kommer, när han kan gå igen. Och jag också. Jag lovar.
***
Pär satt på en bänk i parken vid äldreboendet. Han såg mycket piggare ut, hade fått färg på kinderna.
Bredvid honom i rullstol satt hans mor välvårdad, i ny stickad sjal, tuggade koncentrerat på ett äpple.
Pär? Hörru, Pär, ropade hon.
Ja, mamma?
Du, har du ringt Marianne? Är ni sams?
Pär såg förvånat på henne.
Ja, vi pratade. Hon skulle komma på lördag.
Bra, Gunhild vände sig mot en blomrabatt. Hon får gärna komma. Sjuksköterskan här, Lena, hon är så brysk och ger mig alltid tillsägelser.
Din Marianne kanske kan visa henne hur man ska vara. Och du var rädd om henne, Pär! Inte schysst att få en kvinna att gråta.
Din farfar minsann
Pär log och tog sin mamma i handen. Längs gångvägen kom Liv springande, vinkade och log brett.
Pappa! Farmor! ropade hon redan på håll. Jag har fått stipendium! Och jobbet gav mig fler timmar!
Pär reste sig och sträckte ut armarna. Gunhild kisade mot dem under lugg.
Hon tyckte aldrig hon borde lämnat sitt hem, men nu teg hon.
När en vårdbiträde lugnt bjöd henne till massage, nickade hon värdigt.
Ja, vi går. Men säg åt dem att vara varsamma massören klämde så hårt sist, jag har fortfarande ont. Säg till honom!
Biträdet körde henne iväg, Liv kramade sin pappa och de stod länge och såg på de höga tallarna.
För första gången på mycket länge var alla tre riktigt lyckliga.
***
Gunhild Eriksson fick träffa sitt barnbarnsbarn Liv tog examen, gifte sig med en bra man och fick en son.
Pär gifte sig med Marianne, och Gunhild accepterade sin svärdotter till sist. De blev till och med vänner och Marianne glömde det mesta av det Gunhild ställt till med vid deras första möten.
Gunhild gick bort stilla i sömnen, utan att känna agg mot varken barnbarn eller son.
