Jag minns tiden för längesedan, då livet tog en vändning för vår lilla familj. Mamma stod ensam på gatan med oss tre barn, efter att pappa tagit hennes sparade pengar från försäljningen av lägenheten och försvunnit.
Fram till att mamma och pappa nådde sina sena trettiotal hade de inte fått några barn. Läkare ryckte på axlarna ingen förstod varför. Mamma hade till slut förlikat sig med tanken på ett liv utan barn, även om sorgen låg tung i hennes hjärta. Pappa däremot, verkade inte särskilt brydd; han brukade bara säga, “Oroa dig inte, det ordnar sig,” och det verkade som att barn knappast var något han längtade efter.
Trots allt hoppades mamma envist och bad om att ens få ett barn. Och en dag, om det så var ödet eller något annat, föddes jag och hennes glädje visste inga gränser. Men vid den tiden hade pappa redan börjat dra sig undan, och stönade över mitt skrik om nätterna. Ett år senare kom mina tvillingbröder till världen, och mamma sjöng tacksamhetens psalmer hon kände sig äntligen välsignad som mor.
Vad gjorde då pappa? Han hade aldrig önskat oss, och beslöt sig för ett svek. Han bad mamma om lov att sälja vår lilla lägenhet, och lovade att vi behövde större. Han skulle köpa något större åt oss och ta ett lån på resten, sa han. Mamma litade på honom. Men så snart han fick pengarna i svenska kronor försvann han. Vi vet än idag inte vart han tog vägen.
Så lämnades mamma kvar med oss tre på gatan, utan hem och utan hopp. Vart skulle vi ta vägen? Hon tog oss och sökte skydd hos sina föräldrar. Vi fyra mamma och vi barn levde trångt tillsammans med mormor och morfar i deras två rum. Efter det förlorade mamma all tillit till kärlek och män. Hon kämpade varje dag; att föda och klä tre barn var ingen liten sak.
Så rullade åren på. Både mormor och sedan morfar gick bort, vilket skapade mer utrymme, men sorgen låg tung över hemmet. Jag minns särskilt en sommardag då mamma tog oss till Humlegården i Stockholm. Det fanns en liten lekplats där vi kunde springa av oss. En dag kom en man i mammas ålder fram för att prata. Mamma värjde sig först, hade svårt att lita på någon, men vi började ses i den där parken om och om igen. Till sist gav mamma med sig, lät honom få sitt telefonnummer, och så började de träffas.
Två månader senare hade vi flyttat in i en rymlig trea, och Adam, som han hette, blev vår styvfar. Att säga att livet blev lyckligt vore nästan en underdrift Adam fyllde platsen efter pappa, delade glädje och sorg med oss. Vi blev en familj på riktigt. Nu när vi blivit vuxna kallar vi Adam för vår far, och vi har lärt oss att en kvinna med barn inte alltid bär en börda; det finns alltid hopp om lycka. Vår biologiska far valde bort oss, men vår styvfar tog emot oss med öppna armar och gav oss den värme vi längtat efter.
