Våra släktingar dök upp för att hälsa på och släpade med sig presenter. Strax därpå ville de förstås prompt ha alltihop framdukad på bordet.
En dag ringde våra kära släktingar och förvarnade att de skulle komma på besök. Jag var tydlig med att vi lever sparsamt ärlig svensk som man är. Jag är pensionär och sonen min tjänar inte direkt storkovan, så vi har inte råd att slå klackarna i taket för folk som ramlar in.
Missförstå mig rätt vi svälter inte direkt, men vi lever, tja lagom. De kom i alla fall inte tomhänta. Det var kassar med mat och små paket, ingenting att klaga på där.
Sonen tackade artigt för gåvorna och hjälpte mig snabbt stoppa undan dem i skafferiet. Jag var ju tydlig: vi har ont om pengar, inga överraskningar där. När det var dags för lunch bjöds det på knäckebröd och smör, några kex och en kopp te. Släktingarna satt och såg ut som om någon stulit deras cyklar, men de teg i sann svensk anda. Mig gjorde det varken till eller från de var ju förvarnade.
Till middag blev det en lätt soppa, bröd, mjukost, några kalla smörgåsar med prickig korv och förstås te. Jag anar att de i hemlighet önskade sig en riktig festmåltid deras miner var lika uppmuntrande som novemberväder i Mora.
Så plötsligt började en av dem undra varför vi inte bjöd på det de själva tagit med. Jag höll masken och förstod ärligt talat inte frågan. Hade de gett oss presenter eller kommit med nödproviant till sig själva? Om maten bara var till dem, kunde de ju ha sagt att vi skulle lägga allt i kylen så länge.
Efter lite allmänt tjafsande packade de ihop prylarna dagen därpå och drog vidare. Om jag ska vara rak jag bryr mig inte alls vart de tar vägen om nätterna. Jag behöver inte den sortens sällskap hemma hos mig. Det fina är ändå att vi fick lite pay-off: kvar blev ett gäng bullar, leverpastej, maränger och frukt bättre än ingenting. Ikväll kokar jag och min son oss varsin kopp te, delar på en bulle och konstaterar att svenskt lagom ändå är bäst.
