Efter att jag hade pratat med den adopterade flickan insåg jag att inte allt var så tydligt.
Bredvid mig, på en gammal träbänk, satt en liten flicka på fem år. Hon viftade med benen i luften och berättade för mig om sitt liv:
Jag har aldrig träffat min pappa, för han lämnade mig och mamma när jag var mycket liten. Mamma gick bort förra året. De vuxna sade då till mig att hon hade somnat in.
Flickan såg på mig och fortsatte sin berättelse:
Efter begravningen kom min moster Ingrid, mammas syster, och flyttade in hos oss. Då fick jag veta att hon hade gjort något fint genom att inte lämna bort mig till barnhem. Jag förstod att moster Ingrid från och med då blev min förmyndare, och att jag skulle bo hos henne.
Hon blev tyst, kastade en blick under bänken och fortsatte sedan lågmält:
När jag hade flyttat in började moster Ingrid ordna i vårt hem: hon lade alla mammas saker i ett hörn och skulle kasta undan dem. Jag började gråta och bad henne låta bli, så till slut fick jag behålla dem. Nu sover jag i det hörnet. På kvällen lägger jag mig på mammas saker och då känner jag mig varm, nästan som om hon fanns där bredvid mig.
Varje morgon ger moster mig något att äta. Hon lagar inte god mat, mamma lagade mycket bättre, men hon vill att jag ska äta upp allt. Jag vill inte göra henne ledsen, så jag äter. Jag förstår ju att hon försöker, även om maten inte blir som mammas. Sedan skickar hon ut mig att leka, och jag får inte komma hem igen förrän det börjar mörkna. Moster Ingrid är väldigt, väldigt snäll!
Hon tycker om att berätta för andra mostrar hon känner om mig. Jag känner dem inte, men de kommer ofta på besök hos oss. Då sitter hon med dem vid köksbordet, de dricker kaffe och skrattar, säger snälla saker till mig och bjuder både mostrarna och mig på småkakor.
Efter det suckade flickan och sade vidare:
Man kan ju inte leva på kakor hela tiden. Moster har aldrig skällt på mig för någonting. Hon är alltid vänlig. En gång fick jag till och med en docka av henne dockan är visserligen lite trasig, det ena benet haltar och ena ögat kisar. Mamma gav mig aldrig en trasig docka.
Flickan hoppade ner från bänken och började skutta på ett ben:
Jag måste gå nu, för moster har sagt att mostrarna kommer idag, och innan de kommer måste jag klä mig fint. Hon lovade att jag skulle få en god kaka efteråt. Hej då!
Hon skuttade iväg för att göra sina ärenden. Kvar satt jag och funderade länge; alla mina tankar kretsade kring den snälla moster Ingrid. Jag undrade vad hennes vänlighet egentligen betydde. Varför ville hon att alla skulle tro att hon var så ädel? Hur kunde man vara så likgiltig för ett barn som sover på golvet och lindar in sig i sin döda mammas kläderDär satt jag kvar medan kvällssolen silade genom trädkronorna, värmde bänken och lyste upp leksakens trasiga spår i gruset där flickan nyss skuttat. Plötsligt hörde jag ett klingande skratt från gatans andra ände, och där sprang hon: rödklädd, lockig, med förväntan i steget, som om inget ont någonsin kunnat röra vid hennes hjärta.
Och kanske var det så. Kanske var det i just dessa knasiga kramar, i småkakors smulor, i glimtar av trasiga leksaker och i kvällarnas saknad som flickan fann sitt mod. Hon bar minnet av sin mamma i sitt lilla hörn, men också viljan att ge moster Ingrid en chans. För i det varma solljuset såg jag att även brustna saker kan vara vackra, och ibland kan vänlighet även den som bär på egen stolthet ändå räcka långt.
När vinden drog förbi och doften av kaffe och kakor letade sig ut på gården, reste jag mig, vände hemåt och insåg: ibland är lyckan bara en trasig docka, ett kärleksfullt leende och en solig bänk bort.
