Orättvisa – Mamma, – sa Elina förvånat, – varför fick jag inte en miljon? Bara trehundratrettio tusen… Vad är det för konstig summa egentligen? Det hördes hur mamman stod med hårfönen i bakgrunden. Hon stängde av fenan och svarade: – Ja, det är rätt, – mamman, Vera, disponerade elegant någon annans miljon, – trehundratrettio tusen. Men Elina skulle egentligen ha fått betydligt mer. – Trehundratrettio? Mamma, var är resten? Sexhundrasjuttiotusen? Jag väntade mig en miljon. Nästan exakt en miljon. Det här är min pappas pengar. Du skulle ju föra över dem till mig efter att du sålt lägenheten. – Men Elina lilla, börja inte med din bokföring igen, – svarade mamman, – Du vet att jag alltid gör allt rättvist. – Rättvist? – parketten knarrade under Elinas fötter som om även den höll med, – Jag gav dig fullmakt att sälja min lägenhet, som jag fått i arv från min pappa. Jag bad dig föra över pengarna till mig. Och var är de nu? Vart har de försvunnit? Elina förstod att hon hade slappnat av för tidigt. – Jag har visst fört över dem! – mamman satte igång fenan igen, – Men jag gjorde som en mamma gör. En bra mamma. Jag delade pengarna mellan alla barnen. Lika till alla. Din rättmätiga tredjedel är din. Hennes rättmätiga hela borde ha varit hennes. – Du delade min pappas arv på tre? Så vi fick en tredjedel var? – Elina syftade på sina halvsyskon, – Mamma, det här är bara mina pengar! Min pappa! Vi har olika pappor, ifall det råkat undgå dig. – Vad spelar det för roll vem som är pappa? – mamman la ner hårborsten nu, – Pengarna är gemensamma. Och de är dina bröder. Jag är din mamma. Tycker du att jag skulle sitta och se på när du får sådana summor och dina bröder bara blir avundsjuka? Nej, det är orättvist! Jag jämnade ut. Rättvist till alla. Om jag skulle kunna resa tillbaka till dagen då jag skrev fullmakten och ge mig själv en ordentlig tillrättavisning för dumheten… – Rättvist? Du delade min miljon i tre delar! Trehundratrettiotretusen! Och lägenheten kostade lite mer. – Ja, det var något mer än en miljon efter alla avgifter, svarade Vera, – Jag rundade av. Resten tog jag för besväret. Skulle du själv hållit på med all pappersbyråkrati? Nej! Jag ordnade allt medan du jobbade. – Ja, det måste ha varit oerhört besvärligt, eller hur? – Säg inte så! – röt mamman tillbaka, – Din pappa må vara din pappa, men jag är din mamma och jag bestämmer. Dessutom, du är vuxen nu, äldst, du behöver inte lika mycket som de gör. Jag delade rättvist. Pojkarna behöver snart starta familj. Du är ju flicka, du har inte lika stora krav. – Ska jag alltså inte heller hitta en familj? Eller räcker det att jag får mindre för att jag är tjej och att det inte krävs så mycket av mig? – Elina lät ironisk, – Sätt in resten av pengarna, mamma. Genast. – Nej. Kort. Punkt. Mamma visste att Elina inte skulle göra något. Att stämma sin egen mamma på pengar? Vem skulle förstå? Alla skulle fördöma henne. Och trots allt, mamma är ju ändå mamma; de har viss kontakt. Några veckor senare – Elina hade hunnit lugna sig och fått ordning på sin ekonomi – såg hon nya bilder på sociala medier. Ivan poserade stolt framför en sprillans ny blå Volkswagen Polo. Daniel lade upp en bild med texten: – Min nya pärla! Brorsorna hade köpt sig varsin billig bil. Nåväl. Elina bestämde sig för att spara sina 330 000 och vänta. Tålamod är guld, som mormor brukade säga. Det gick över ett år. Elina jobbade, sparade, planerade. Hon lät saken bero – men glömde aldrig. Mamma låtsades som ingenting, ringde, pladdrade på, berättade vad som hänt. Men idag lät mamman märklig på rösten. Ruggigt märklig. Elina blev orolig. – Vad har hänt, mamma? – Farmor… – Vera stammade, – Ivan och Daniels farmor… dog imorse. Elina kände sig likgiltig på ett nästan filmiskt sätt. Den farmorn, som aldrig varit hennes farmor, aldrig haft någon roll i hennes liv. Hon var alltid ”mammas svärmor”. Men medmänskligt, klart det är sorgligt. – Oj då, beklagar sorgen. – Jag behöver hjälp med begravningen och alla papper, jag hinner inte. Jag har ingen hjälp, pojkarna vet inte hur man gör i sådana här situationer. Kan du komma? Hjälpa till? Det gick inte för Elina, jobbet tillät inte ledighet. – Mamma, jag jobbar. Jag kan inte bara flyga iväg på begravning av någon jag träffat max tre gånger i livet, – svarade Elina. Hon hade ändå aldrig bjudits hem till farmodern. – Snälla! – mamma lät utmattad, – Jag behöver verkligen hjälp. – Jag kan inte komma, men jag kan hjälpa till ekonomiskt. Hur mycket behövs? Säg till så sätter jag över det direkt. Mamma ville först avböja, men pengar tackar man sällan nej till. – Inte riktigt samma… men visst. Tjugo tusen kan du bidra med? – Absolut. Och jag skickar lite extra så slipper du oroa dig för småsaker. Se det som min gest av respekt – till deras farmor. – Tack, Elina. Du ställer alltid upp. Elina la på, med en äcklig känsla av tillfredsställelse. Nu hade hon sitt försvar klappat: hon åkte inte, men hjälpte. Ingen kunde gnälla. Ett halvår gick. Begravningen var historia. Daniel och Ivan hade redan skaffat nya leksaker – kanske mopeder eller nya mobiltelefoner. En dag några månader senare bestämde sig Elina – nu var det dags. Hon ringde mamma, sittandes på kontorets lunchrum under förberedelserna för ännu ett möte. – Hej mamma! Hur är det? – Hej Elina! Allt sådär. Daniel fick nytt jobb, mycket bättre. Ivan lever livet, har träffat en tjej. – Vad roligt för dem, – svarade Elina, – Mamma, jag skulle vilja fråga om en sak… – Vadå? – mamman blev på vakt. – Det har ju gått ett halvår sedan farmor dog nu. Arvet borde vara klart, va? Den här gången var samtalet ännu tyngre än efter den där första diskussionen om trehundratrettiotusen. – Elina, vart vill du komma? Självklart är det klart. – Så var är min del av arvet? – Vilket arv? – mamma låtsades vara dum, men Elina hörde direkt lögnen. – Farmors. – Men hon var väl inte din farmor. – Vad spelar det för roll? – Elina tryckte på mammas egen logik, – Du sa ju att ingen av barnen skulle förfördelas. Min miljon delade du ju rättvist på tre. Du jämnade ut, som du kallade det. – Elina, det är helt annorlunda! – Vera gick till motattack, – Det är inte alls samma sak! – Varför inte det? Du sa att arv är gemensamt, du bestämmer eftersom du är mamma, alla barn ska stöttas! – Jämför inte nu… – Otroligt så det känns smidigt för dig! När det gäller min miljon var arvet gemensamt och skulle delas lika oavsett blodsband! Men när det gäller deras farmors lägenhet, då är arvet plötsligt strikt efter släktskap? – Var inte så petig! – surade mamma, – Menar du på allvar att du ska ha rätt till arvet från min svärmor? Vad ska jag säga till pojkarna? – Jag säger bara: du utnyttjade mitt förtroende för att ta min tredjedel av arvet, eftersom du tyckte att ”vi har samma mamma, därför allt gemensamt”, – svarade Elina lugnt, – Nu vill jag använda samma logik till min fördel. Du hjälpte ju dem sälja lägenheten? – Pengarna är redan borta. – Borta på vad? Bilar? Renoveringar? Jag vill också ha. Var är mina pengar, mamma? Du förklarade att jag ska nöja mig med mindre för att jag är flicka. Men jag går inte med på det. Mamman försökte nu lista ut hur hon skulle ta sig ur den fälla hon själv gillrat året före. Så har det alltid varit i vår familj! Styrfadern var pappa för pojkarna, de fick det bästa. Den farmorn tålde aldrig Elina – någon annans unge blir aldrig en riktig dotterdotter. Och hennes mamma ställde aldrig upp. – Elina, vad är det för människa du är? – nu hade mamma inga argument kvar, – Varför måste du ha allt det där pengarna till? Du jobbar ju, är ung och frisk. Pojkarna behöver tänka på boende, de är män! De har det svårare! – Så din hållning är: pappas arv delas för att vi är syskon, farmors arv tillhör pojkarna för att de är män och jag är tjej som inte behöver något? – Sluta vara oförskämd, – sa mamma, – Varför är du så girig? Hon kommer aldrig medge att hon hade fel. Jag är snåljåpen, bara för att jag krävde rättvisa. – Du vet väl att du enligt fullmakten måste föra över hela summan till mig. Och preskriptionstiden är inte ute än. Jag menar inget illa, men… – Elina! Du hotar väl mig inte? – viskade mamma skrämt. – Nej, mamma. Men jag kan fortfarande kräva tillbaka mina pengar. Fundera på det. Bara en månad senare hade Elina fått hela sin skuld betald – och blev sedan demonstrativt blockerad av mamman. Orättvisa – när familjeband krockar med svensk vardagslogik och en miljon delas på männens villkor