Mormor hade alltid en favorit – berättelsen om när bara ett barnbarn dög – Och jag då, mormor? – viskade jag försiktigt. – Du, Katarina, är ju redan så duktig. Se bara på dina runda kinder. Nötterna – de är för att bli klok, Dima måste ju plugga, han är en man, en framtida familjeförsörjare. Och du, vännen, kan väl damma hyllorna. Flickor ska lära sig att arbeta. – Katja, är du allvarlig? Det är inte länge kvar nu. Läkarna säger dagar, kanske timmar… Dima stod i dörren till köket och vred på bilnycklarna med bister min. – Jag menar allvar, Dima. Vill du ha te? – Jag fortsatte skära äpple till min dotter. – Vilket te, Katja? – sa han och klev in i rummet – Hon ligger där inne, med slangar överallt… Hon ropade på dig i morse: ”Var är Katjenka?” – Jag fick ont i hjärtat. Ska du inte säga hejdå? Det är ju ändå mormor! Din sista chans, förstår du? Jag lade försiktigt äppelbitarna på fatet och såg äntligen på honom. – För dig är hon mormor. För henne är du lille Dima, ljuset i fönstret, arvinge och släktets hopp. Men för henne… jag har aldrig existerat. Tror du jag behöver det där ”avskedet”? Vad ska vi säga till varandra? Ska jag förlåta henne? Ska hon förlåta mig? – Släpp de där barnsliga oförrätterna! – Dima slog nycklarna i bordet. – Visst, hon älskade mig mer än dig. Men vad gör det? Hon var gammal, hon hade sina fixidéer. Men nu dör hon. Du kan ju inte vara så… kall. – Jag är inte kall, Dima. Jag känner bara ingenting för henne. Gå du. Håll henne i handen, det betyder mer för henne än om jag är där. Du är ju hennes guldklimp. Lys för henne till slutet! Dima gav mig en lång blick och gick sedan, smällde i dörren. Jag suckade och gick till barnkammaren med äppelfatet. *** I vår familj var allt alltid rättvist uppdelat. Föräldrarna älskade oss lika – både mig och Dima. Det var alltid liv och buller hemma, det luktade pajer. Men mormor, Klara Svensson, var annorlunda. – Dimpa, kom hit, min lille stjärna, – brukade hon viska när vi kom på helgbesök. – Se vad jag gömt här åt dig. Valnötter, självknäckta! Och wienerbröd från kondiset! Som sjuåring stod jag bredvid, såg hur mormor tog fram sin påse ur det gamla bufféskåpet. – Och jag då, mormor? – frågade jag tyst. Klara Svensson gav mig alltid en snabb, kylig blick. – Du, Katarina, är redan så stark. Det ser man på kinderna. Nötter är för förståndet, Dima ska ju studera, han är familjens framtid. Och du, lilla vän, kan torka damm på hyllorna. Flickor ska lära sig arbeta. Dima blev röd om kinderna, tog påsen och smög ut i hallen, medan jag gick och dammade. Men jag var aldrig riktigt ledsen. Det var mest som vädret – ibland regnar det, ibland älskar mormor Dima. Så är det. I trappan väntade i regel Dima. – Här! – han stoppade försiktigt halva godisarna och nötterna i min hand. – Ät inte bara framför henne – då gnäller hon bara. – Du behöver dem mer, – skrattade jag. – För förståndet. – Äsch! Den där förmågan får vara, – fnös han. – Hon är väl knasig. Tugga nu på! Tillsammans satt vi på vinden och delade förbjudna nötter. Dima delade alltid. Alltid. Till och med när mormor smetade pengar i hans hand ”till glass” i hemlighet från mamma, kom han direkt till mig: – Vi har till två glassar och en tuggummiklistermärkesgrej. Ska vi dra? Min bror kompenserade mormors kyla, så jag märkte aldrig att något saknades. Åren gick – Klara Svensson åldrades. När Dima fyllde arton, förklarade hon stolt på släktmötet att hon skrev över sin andra tvårummare i centrum på honom. – Familjens man behöver eget – så han kan ta hem en kvinna och inte vanka omkring. Mamma bara suckade. Hon kände sin mammas temprament och vågade aldrig bråka. Men på kvällen smög hon in till mig. – Du, gumman, vi ser allt. Vi ger dig de pengar vi sparat till bilen och utbyggnaden – som insats till lägenhet. – Men mamma, snälla… Dima behöver bostaden mer, han ska ju gifta sig. Jag kan bo i studentkorridor. – Nej Katja, så kan det inte vara. Mormor har sina idéer, men vi är föräldrar. Vi måste vara rättvisa. Ta emot dem. Jag tog aldrig emot. Dima flyttade till mormors gåva efter bröllopet. Jag fick hans gamla rum, fyllde det med böcker och målningar – och för första gången kändes det som ingen gjorde skillnad på kärlek. Relationen till brorsan blev aldrig sämre av allt det här. Tvärtom, Dima bar alltid en sorts skuld. – Kom och fika, – sa han. – Irina har bakat paj! Och mormor…hon ringde, kontrollerade att jag inte ”snodde hennes pengar”. – Vad sa du? – Att jag spelade bort allt på jack vegas och köpte dyr sprit, – Dima flinade. – Då suckade hon tre minuter och sa: ”Den där Katja lurar dig i allt ont!” – Såklart, – skrattade jag. – Vem annars. *** När jag gifte mig och fick barn, blev boendefrågan akut. Mamma förhandlade briljant: – Hörni, vi byter vår trea till en etta och en tvåa. Vi flyttar till ettan, Katja och Olof får tvåan. – Jag avstår min del av barndomshemmet, – sa Dima direkt. – Har ju redan mormors gamla. Ta allt, ni behöver. Punkt! Jag grät, inte över kvadratmetrarna, utan för att jag har världens finaste bror. Vi gjorde bytet. Mamma hjälpte med barnvakten. Dima kom med barn och bullar på helgerna. Klara Svensson bodde ensam, klagade på hälsan och otacksamma Katja. – Har hon ringt en enda gång? Har hon frågat efter mitt blodtryck? – Men mormor, du ville inte veta av henne, säger Dima mjukt. – På tjugo år har du aldrig sagt ett vänligt ord. Varför skulle hon ringa? *** Jag minns mormor som alltid slog undan min hand från syltburken, gav högsta betyg till Dimmas barnteckning men aldrig till min matteolympiadseger. Hon satt som en drottning på Dimmas bröllop, men dök inte ens upp på mitt. – Varför hälsar vi aldrig på mormor Klara? – frågar min dotter. – För hon vill bara träffa din farbror Dima. Hon kan inte älska alla på en gång. – Är hon elak? – Nej, hon visste bara inte hur man gör. Hon hade bara plats i hjärtat för en. På kvällen ringde Dima. – Det är slut nu, Katja. För en timme sen. – Beklagar, Dima. Jag vet det är tungt. – Hon väntade på dig till sista andetaget, säger han, och ljuger ur omtanke. – Sa: ”Hoppas Katja får det bra”. – Tack, Dima… Kom imorgon så minns vi henne. Jag bakar paj. – Kommer… Katja, ångrar du dig inte? Att du inte sa adjö? Jag kan inte ljuga. – Nej. Det vore bara hyckleri, Dima. Ingen av oss ville ju egentligen ses… Han tystnade. – Du har rätt. Du är alltid klokast. Vi ses imorgon. Begravningen blev lugn, jag var där för mamma och Dima. När kistan sänktes, grät jag inte. Dima kom fram med ett fotoalbum. – Dina bilder fanns där också, utskurna och sparade. – Varför? – Ingen aning. Hon kanske kände något, men visste inte hur man visade det? Gammal kärlek, gammal rädsla. Vi gick från kyrkogården under ett paraply, jag och min bror. – Jag har tänkt, Katja… Jag säljer lägenheten. Köper något större till oss, sparar till ungarna – och resten, kan vi göra något gott? Någon barnfond. Så Klara Svenssons pengar kommer till glädje ändå. Jag log varmare än på flera dagar. – Det skulle vara den snällaste hämnden mot mormor Klara. Riktigt svensk hämnd. – Vi gör så? – Ja. Vi for iväg åt varsitt håll. Jag körde längs gatorna och kände friden lägga sig över hjärtat. Kanske är det så – ibland kan lite godhet balansera år av ogillande. Det känns rätt.

Farmor favoriserar ett barnbarn

Och till mig, farmor? frågar hon tyst.
Du klarar dig alltid, Elvira. Kolla vilka runda kinder du har fått.
Nötterna de är för hjärnan, Kalle måste plugga, han är pojk, stöttepelare.
Och du, gå nu och damma av hyllorna. Flickor ska vänja sig vid arbete.
Elvira, är du allvarlig? Hon är på väg bort. Läkarna sa ett par dagar till, om ens det. Kanske bara timmar …

Kalle står i köksdörren och kramar bilnycklarna i handen. Han ser ut att må riktigt dåligt.

Jag är helt allvarlig, Kalle. Vill du ha te? Elvira vänder sig inte om utan fortsätter lugnt att skära äpple till dottern. Sätt dig, jag brygger nytt.

Te nu, Elvira? Brodern tar ett steg in i rummet. Hon ligger där inne, med alla slangar, rosslande …

Hon ropade på dig i morse. “Elvira”, sa hon, “var är Elvira?”. Jag fick så ont i hjärtat. Ska du verkligen inte gå in?

Det är farmor! Sista chansen, förstår du väl?

Elvira lägger äppelbitarna snyggt på en tallrik, och först då vänder hon sig om mot sin bror.

Hon var din farmor. För henne var du: lilla Kalle, solen i fönstret, familjens hopp.

Jag … för henne fanns jag aldrig.

Du tror verkligen jag behöver ett sånt “avsked”?

Vad ska vi säga? Vad ska jag förlåta henne? Eller hon mig?

Släpp de där gamla barngrejerna! Kalle slår nycklarna i bordet. Ja, hon älskade dig inte som mig. Och?

Hon var gammal, hon hade sina idéer. Men nu dör hon! Man kan väl inte vara så … hård.

Jag är inte hård, Kalle. Jag känner bara ingenting för henne. Gå du. Sitt där inne, håll henne i handen, hon behöver dig hundra gånger mer än mig.

Du är ju hennes favorit, hennes sol. Lys för henne till slutet!

Kalle tittar länge på sin syster, vänder sen och går utan ett ord, dörren smäller igen.

Elvira suckar, tar tallriken med äpplen och går till barnrummet.

***

I deras familj har allt alltid varit tydligt delat. Föräldrarna älskade både Elvira och Kalle lika mycket.

Det var alltid livligt hemma, doftade bullar och det var ständiga utflykter.

Men farmor, Märta Karlsson, tänkte annorlunda.

Kalle, kom hit, lillpojken min, viskade farmor när de kom till henne över helgen. Titta vad jag sparat till dig!

Valnötter, jag har knäckt dem själv! Och “Skogsbär” karameller. Färska!

Elvira, som var sju då, stod bredvid och såg på när farmor tog fram den hemliga påsen ur sitt gamla skåp.

Och till mig, farmor? frågade hon tyst.

Märta gav barnbarnet en kort, stickig blick.

Du klarar dig ändå, Elvira. Se vilka kinder du har fått.

Nötter det är för hjärnan, Kalle måste plugga, han är pojk, stöttepelare.

Och du, damma av hyllorna. Flickor ska vänja sig vid hushållssysslor.

Kalle, röd i ansiktet av genans, tog påsen och smög iväg i korridoren, medan Elvira dammade.

Hon blev inte ledsen. Det var märkligt, men sant redan som liten tog hon det som vädret.

Det regnar, farmor älskar Kalle. Så är det bara …

I hallen väntade oftast brodern på henne.

Ta, han tryckte halva påsen godis och en näve nötter i hennes hand. Ät inte framför henne, då blir hon arg igen.

Du behöver dem mer, log Elvira. För hjärnan.

Äsch, grimaserade Kalle. Hon är ju tokig ändå. Kom igen, tugga på.

De satt på trappan upp till vinden och knaprade på sitt “förbjudna”. Kalle delade alltid med sig. Alltid.

Även när farmor gav honom en hundralapp “till glass” utan att mamma såg, sprang han direkt till Elvira:

Hördu, det räcker till två “Päronsplit” och till tuggummi med klistermärke. Ska vi dra?

Brorsan var alltid hennes trygghet, hans kärlek vägde upp farmorns kyla så bra att Elvira aldrig kände att något saknades.

Åren gick. Märta blev äldre. När Kalle fyllde arton, berättade hon stolt att hon skrivit över sin andra tvåa i centrala Uppsala på honom.

Familjens pelare måste ha sitt eget hörn, deklarerade hon på familjerådet. Så kan han ta hem en fru till sitt hem.

Mamma bara suckade. Hon visste hur envis hennes mor kunde vara, och sa inget emot. Men på kvällen kom hon in till Elvira.

Du, vi ser ju hur det är. Jag och pappa har bestämt oss. De pengar vi sparat ihop till bil och större boende, de får du.

Det får bli till din första insats. Så det blir rättvist.

Men mamma, det är lugnt, kramade Elvira henne. Kalle behöver verkligen lägenheten, han och Lina ska ju gifta sig. Jag klarar mig i studentrummet så länge.

Nej, Elvira. Vi föräldrar kan inte göra skillnad. Ta pengarna, inga protester.

Elvira tackade nej.

Kalle flyttade direkt efter bröllopet in i lägenheten från farmor, och i deras gamla trea blev det rymligare.

Elvira tog över Kalles gamla rum, ställde upp sina böcker och sitt staffli och kände för första gången hur fint det var när ingen delade kärlek i “rätt” och “fel”.

Relationen till brorsan blev inte alls sämre av arvet. Tvärtom, Kalle hade lite dåligt samvete.

Kom och hälsa på oss, brukade han ropa. Lina har bakat kanellbullar. Och farmor … ja, du vet. Hon ringde igår och frågade om jag slösat bort “hennes” pengar på dina grejer.

Och vad sa du?

Att jag lagt allt på spelautomater och dyr whisky, skrattade Kalle. Hon suckade i tre minuter och sa: “Det har Elvira lärt dig!”

Självklart, Elvira log. Vem annars?

***

När Elvira gifte sig med Oskar och fick barn, blev boendefrågan akut. Mamma agerade diplomat igen.

Hörni, sa hon. Vi har en stor trea. Kalle har sin egen tvåa. Elvira, ni hyr just nu.

Vi gör så här: vi byter vår trea mot en etta och en tvåa. Jag och pappa tar ettan, Elvira får tvåan med familjen.

Jag avstår min del, avbröt Kalle direkt. Har redan fått lägenhet, det räcker för mig.

Elvira och Oskar får ta det hela, de har barn, det är mer rättvist.

Jösses, Kalle, Oskar såg helt förvånad ut. Det är ju massor med pengar. Är du säker?

Helt säker. Vi har alltid delat på allt. Du har ändå fått stå ut med farmor. Så diskutera inte ens. Så är det.

Elvira grät den kvällen inte för lägenheten, utan för att hennes bror var världens bästa människa.

De bytte verkligen upp sig, alla hade sitt.

Mamma kom ofta och hjälpte till med barnbarnet, Kalle och hans familj kom på söndagsmiddag.

Och Märta Karlsson bodde ensam. Kalle hämtade hennes mat, lagade kranar, hörde hennes klagan på hälsa och “otacksamma Elvira”.

Har hon ringt ens en gång? suckade farmor. Frågat hur jag mår?

Men farmor, du har ju aldrig velat veta av henne, sa Kalle mjukt. Inte ett vänligt ord på tjugo år.

Jag ville uppfostra henne! svarade Märta stolt. En kvinna måste veta sin plats! Men hon … tog lägenheten, jagades ut sin mor.

Kalle bara suckade. Att försöka förklara var hopplöst.

***
Elvira sitter i köket, minnen dyker upp.

Farmor slår bort hennes hand från syltburken. Hjälten är alltid Kalle, hon går förbi när Elvira diplomeras till matteolympiaden.

På Kalles bröllop är farmor drottning, till Elviras kommer hon inte säger sig vara sjuk.

Mamma, varför åker vi aldrig till farmor Märta? dottern sticker in huvudet. Farbror Kalle sa att hon är väldigt sjuk.

Därför att farmor vill bara träffa farbror Kalle, älskling, Elvira stryker dottern över håret. Så känns det bättre för henne.

Är hon elak? dottern kisar.

Nej, Elvira funderar. Hon kunde bara inte älska alla. Hennes hjärta rymde bara en. Så är det ibland.

På kvällen ringer Kalle igen.

Det är slut nu, Elvira. För en timme sen.

Jag beklagar, Kalle. Jag vet att det är tungt.

Hon väntade egentligen på dig till sist, ljuger han. Elvira vet att det är av vänlighet, försöker ta den sista kanten. Sa: “Hoppas Elvira får allt gott.”

Tack, Kalle … Kom till oss imorgon. Vi tar en fika, jag bakar paj.

Jag kommer … Elvira, ångrar du dig? Att du inte gick dit?

Elvira ljuger inte.

Nej, Kalle. Inte ett dugg. Varför ska man hyckla? Varken hon eller jag ville ses …

Brodern är tyst en stund.

Du har nog rätt, suckar han. Du har alltid varit klokast av oss. Vi ses imorrn.

Begravningen är stillsam. Elvira deltar för mammas och Kalles skull. Hon står lite avsides i svart kappa, ser mot himlen som alltid ligger så tung över kyrkogårdar i såna ögonblick. När kistan sänks, gråter hon inte.

Kalle går fram och lägger armen om henne.

Hur mår du?

Det är okej, Kalle. På riktigt.

Vet du, han tvekar. Jag gick igenom hennes lägenhet … Hittade en smyckesask. Där låg gamla foton.

Dina också. Många. Utskurna ur andra bilder, och placerade för sig. Hon hade sparat dem.

Elvira höjer förvånat på ögonbrynen.

Varför då?

Ingen aning. Kanske kände hon ändå nåt, fast hon inte kunde visa det? Kanske tänkte hon att om hon erkände dig, så skulle jag få mindre? Gamla människor är knepiga.

Kanske, rycker Elvira på axlarna. Men det spelar ingen roll nu.

De går tillsammans under ett paraply reslige Kalle och lilla Elvira.

Du, säger Kalle vid bilarna. Jag tänkte sälja den där lägenheten.

Jag tar en trea för oss, köper små ettor till barnen när de växer upp, och resten … ska vi inte starta en fond? Eller stödja en barnavdelning? Så att “farmors pengar” ändå gör nån glad, bara så där.

Elvira ser på sin bror, och för första gången på flera dagar ler hon varmt.

Vet du, Kalle … Det vore den snällaste hämnden mot Märta Karlsson. Den godaste en människa kan ge.

Så bestämt?

Bestämt.

De kör åt varsitt håll. Elvira rullar genom stan, lyssnar på musik och känner hur allt inom henne blivit stilla, för första gången helt lugnt.

Kanske har Kalle rätt. Låt pengarna gå till medicin för ett sjukt barn. Det känns rättvist på riktigt.