Borta och bra – Vad menar du med “abonnenten kan inte nås”? Jag pratade ju med någon för fem minuter sen! – Nathalie stod i hallen och pressade telefonen mot örat. Hon sneglade mot byrån. Smyckeskrinet stod kvar, men något var fel – locket låg inte riktigt på. – Roffe! – ropade hon in i lägenheten. – Är du i badrummet? Nathalie gick långsamt fram till byrån. När hon rörde vid det lackade träet for en kall rysning längs ryggraden – smyckeskrinet var tomt. Helt tomt. Inte ens kvittot hon använt som bokmärke var kvar. Både smyckena och pengarna var borta. Även om det faktiskt var hon som givit honom dem … – Herregud … – viskade hon och sjönk ner på golvet. – Hur kunde det bli så här? Vi som bråkade om tapeter igår … Du lovade ju att vi skulle åka till Skåne i augusti … Och allt hade börjat så vardagligt. Förra juni hade Nathalies lilla “Bubbla” fått motorhaveri. Bilverkstan tog hutlösa priser, så hon, frustrerad, skrev i Facebookgruppen “Bilhjälpen Stockholm”. “Kan man fixa kärvat bromsok själv? – skrev hon, med bild på det smutsiga däcket”. Råd kom direkt. Någon sa “rör aldrig bromsar om du inte vet vad du gör”, någon annan föreslog att köpa ny del. Då kom ett meddelande från användaren Roffe85: “Tjejen, skippa dom. Köp en burk WD-40 och en reparationssats för tre hundra spänn. Ta bort hjulet, tryck ut bromskolven med pedalen – men inte helt. Tvätta allt med bromsvätska, smörj in. Om cylinderns insida är ren, kommer bilen gå som ny.” Nathalie tyckte rådet verkade vettigt och avskalat. “Och om insidan är dålig?” – svarade hon. “Då måste du byta. Men det ser ut som att bilen är välskött, så det är nog lugnt. Har du frågor – skriv privat så hjälper jag dig.” Där fastnade de. Roffe visade sig osannolikt kunnig på bilar. På en vecka “hjälpte” han henne att byta olja, välja tändstift och val av kylarvätska. Nathalie ertappade sig med att vänta på hans meddelanden. “Alltså Roffe, du är som min räddare – jag undrar … Kan vi ses någon gång? Kaffe på mig. Eller något starkare, för det du sparat mig.” Svaret dröjde i flera timmar. “Nathalie, jag skulle gärna. Men nu är jag på … ja, på tjänsteresa. En lång. Utomlands, kan man säga.” “Oj – långt bort?” “Längre än så. Måste va ärlig – du är fantastisk. Men jag ljuger om jag säger att jag är på tjänsteresa. Jag avtjänar ett straff. Anstalt norr om Sundsvall, om du vet vad det är.” Nathalie tappade mobilen i soffan. Hjärtat högg till. Kriminell? Hon, redovisningsekonom på större firma, haft daglig kontakt med en intagen? “För vad?” – skrev hon med darrande fingrar. “Bedrägeri. Gjorde bort mig, hade otur, delvis mitt eget fel. Har mindre än ett år kvar. Om du vill – radera konversationen, jag förstår.” Nathalie svarade inte. Hon blockerade honom och var apatisk i flera dagar. Men tankarna malde: “Varför? Varför sitter en kunnig och händig karl där?” Efter en vecka fick hon mejl från Roffe. Han hade hennes adress sedan tidigare. “Helt okej. Ville bara säga tack för samtalen. De var de bästa två veckorna på tre år. Ha ett fint liv. Hej då.” Nathalie bröt samman på köksgolvet. Hon tyckte synd om både honom och sig själv. “Varför får andra lyckan, medan jag bara får gifta killar, mammagrisar – och när en vettig kille dyker upp, då sitter han inne?” Hon svarade inte … *** Nathalie testade dejta – men det var aldrig rätt. En älskade att prata frimärken, en annan smutsiga naglar och ville splitta notan på fiket. På trettiofemårsdagen kände Nathalie sig ovanligt ensam. Ett meddelande pingade. “Grattis på födelsedagen, Nathalie! – skrev Roffe. – Vet att jag inte borde störa, men kunde inte låta bli. Hoppas du får det bra. Du förtjänar någon som bär dig på händer. Jag byggde en grej åt dig, av brödsmulor och metalltråd … Om jag hade kunnat, hade du fått den. Bara så du vet: Någonstans i Norrland skålar en man i urusel kaffe för dig.” “Tack Roffe – det värmer” – svarade hon till sist. “Du svarade! Hur är det? Hur mår ‘Bubblan’? Startade den i vintras?” Allt startade igen. De talades vid nästan varje dag. Roffe ringde så fort han fick. Hans röst var djup och behaglig. Han berättade om sin uppväxt: brodern, syskonbarnen, drömmen att börja om. – Jag återvänder inte till min stad, Nathalie – sa han medan hon lagade middag. – Får jag chansen, flyttar jag någonstans där ingen känner mig. Jag jobbar var som helst. Bygg, bilverkstad. – Vart vill du? – frågade hon andlöst. – Till dig. Tar ett enkelt rum, bara för att andas samma luft. Kanske blir det något, du avgör. Mot våren var Nathalie djupt förälskad. Hon visste hans tider, skickade paketer med te, godis, varma sockar – och ibland reservdelar till hans pyssel. – Ta det lugnt till du är fri – bad hon. – Håll dig borta från bråk. – För din skull är jag lugn som en filbunke – skrattade han. – I april är jag fri. – Jag väntar på dig. *** I april åkte Nathalie till anstalten. Ny jacka, jeans och sneakers. Hjärtat bankade oroligt. När han kom ut – kort, muskulös, grått stubb – stelnade hon till. Han såg inte alls ut som på bilderna. Men när han skrattade och sa: – Hej på dig, husfrun – slängde hon sig om halsen på honom. – Du lever – viskade hon och kände hans sträva kind. – Såklart – han höll henne tätt. – Du doftar gott. Blommigt på något sätt. De åkte hem till henne. Första veckan var en saga. Roffe fixade droppande kran, lagade dörrlåset som trilskats i ett halvår. På kvällarna delade de vin i köket och han berättade roliga historier från förr och undvek noggrant de mörka bitarna. – Du ville ju hyra egen lägenhet, Roffe – sa hon på tionde dagen. – Men varför? Jag har plats. Vi hjälps åt. Du behöver pengar till verktyg, och för att bli varm i kläderna … – Får fel känsla. Jag måste försörja oss, Nathalie. Kan inte bara leva på dig. – Sluta – hon tog hans hand. – Vi är ju inte främlingar längre. Du hittar ett jobb snart, allt löser sig. – Brorsan ringde i går – sa han plötsligt och undvek blicken. – Hans son är sjuk, behöver opereras privat. Han behöver låna pengar, men jag är luspank. Skäms. – Hur mycket? – sa hon försiktigt. – Mycket … Femhundratusen. De har samlat ihop det mesta, men ändå. Funderar på att sticka till Västerås på en vända, där får man snabbt tjäna ordentligt på bygget. Nathalie blev tyst. Samma summa låg i hennes smyckeskrin. Sparat i tre år – för att bygga om bostaden, byta kakel, installera en bubbelpool … – Jag har de där pengarna, – sa hon tyst. Roffe rykte till. – Nej! Det är dina pengar. Jag tar dem inte. – Men det är ju familj, Roffe. Du sa själv – det är heligt. Ta dem, betala tillbaka när du kan. Vi är ju ett team nu. Efter två dagar – hon la dem fram på bordet. – Ta dem. Res till brorsan, ge pengarna. Eller swisha. – Jag lämnar dem personligen – sa han, och kramade henne. – Kanske kan prata jobb i hans område. Åker över två dar, inget mer. *** En timme senare satt Nathalie kvar på hallgolvet. Benen domnade bort. Viskande, minns hon gårdagen. De såg någon dålig komedi, han skrattade, höll armen om henne – och allt kändes så självklart, så lyckligt. “Jag sticker nog tidigt, dagen efter imorgon”, hade han sagt på kvällen. Istället smet han natten därpå. Hon sov tungt; hörde aldrig ens när han klädde sig. Bara en mörk dröm om att ytterdörren slog igen. Hon trodde att det var grannen. Vid två ringde hon hans brors nummer. “För säkerhets skull.” – Hallå? – lät en barsk mansröst. – Vem är det? – Hej, det är Nathalie. Roffe skulle komma till dig idag, har han … Tystnad. Ett tungt andetag. – Ursäkta, men Roffe? Min bror heter något annat, och sitter fortfarande av sitt straff till oktober. Det svartnade för Nathalie. – Men – han släpptes nu i april? Jag hämtade honom vid fängelseporten själv. – Sorry, men min bror Alex sitter på Saltviks. Roffe … Roffe var hans gamla cellkompis. Släpptes för två månader sen. Roffe tog min mobil, kopierade alla kontakter. Du är väl ytterligare en som han … ja, lurat. Han är proffs, teknisk utbildning, vet hur man snackar. Nathalie la sakta på. Hon mindes hur han lärt henne byta tändstift. “Viktigaste är att inte dra åt för hårt – då förstör du gängorna.” – Japp, allt sabbat – viskade hon. – Satte krokben för mig själv, på riktigt nu. Hon insåg att hon aldrig vetat något om “sin” Roffe. Hon hade aldrig sett legitimation, inte sett några papper på frigivning. Tänk om han inte ens hette Roffe … *** Naturligtvis gick Nathalie till polisen och gjorde anmälan. Visade bild, fick höra mycket nytt om sin sambo. Han hette faktiskt Roffe – men det var enda sanna uppgiften. Straffet var för grov brottslighet, större delen av livet hade han suttit inne – han träffade Nathalie när han avtjänade sin tredje dom. Nathalie korsade sig, bytte lås och bestämde sig för att det kunde varit betydligt värre – åtminstone jämfört med tidigare kvinnor i hans liv …

Gick och bra så

Vad menar du, “abonnenten kan inte nås”? Han pratade med någon för bara fem minuter sen! Anneli står mitt i hallen, mobilen tryckt mot örat.

Hon kastar en blick på byrån.

Smyckeskrinet står kvar på sin plats, men något är fel locket är inte riktigt stängt.

Roffe! ropar hon ut i lägenheten. Är du i badrummet?

Anneli går långsamt mot byrån. När hon rör vid det blanka träet går en iskall ilning längs ryggen smyckeskrinet är tomt. Helt tomt.

Inte ens kvittot från guldsmedjan, som hon hade som bokmärke, är kvar.

Borta är både smyckena och pengarna. Fast pengarna var det ju faktiskt hon själv som hade gett bort…

Herregud… viskar hon och sjunker ner rakt på golvet. Hur kunde det bli såhär? Vi bråkade ju bara om tapeter igår… Och du lovade att vi skulle till Gotland i augusti…

Allt hade börjat så vanligt och banalt. Förra juni gick kolven i Anneli lilla “bubbla” hennes gamla Saab 900.

På verkstan krävde de hutlöst mycket, så irriterad som hon var vände hon sig till Facebookgruppen “Bilhjälpen Stockholm”.

“Vet någon om man kan fixa en kärvad bromskolv själv? Någon som provat?”, skrev hon och la ut en bild på det smutsiga däcket.

Kommentarsfältet svämmade snabbt över. Någon skrev “Rör inte bromsarna själv!”, någon föreslog att köpa ny del.

Då kom ett privat meddelande från användaren Roffe85:

“Tjejen, bry dig inte om dom där. Köp en burk WD-40 och en renoveringssats för 300 spänn. Ta av hjulet, tryck ut kolven med bromsen, men inte hela vägen. Rengör allt med bromsvätska. Smörj ordentligt. Är cylindern fräsch så går bilen som ny.”

Anneli läste råden noggrant. Sakligt, utan snack.

“Och om cylindern är ful inuti?” svarade hon.

“Då är det bara att byta. Men på bilden ser din bil bra ut, det behöver nog inte vara så illa. Fråga mig gärna om nåt, PM:a bara så hjälper jag till!”

Så fastnade de i varandras radar.

Roffe visade sig vara väldigt kunnig på bilar.

På bara en vecka hjälpte han henne med oljebyte, tips om vilka tändstift man skulle köpa och vilket kylarvätska han absolut inte tyckte hon skulle använda.

Anneli märker att hon längtar efter hans meddelanden.

“Du, Roffe, du är min räddare, verkligen”, skrev hon i slutet av juli. “Jag funderar… kan vi inte ta en fika någon gång? Jag bjuder! Eller något starkare, efter hur mycket pengar du sparat åt mig!”

Svaret dröjer. Tre timmar senare tänds displayen.

“Anneli, jag hade gärna setts. Helt ärligt. Men nu är jag… på jobb i utlandet. En lång vända, faktiskt.”

“Jaha, wow? Var då?” skriver hon förvånat.

“Längst bort du kan komma. Men jag vill inte ljuga för dig. Jag gillar dig mycket. Men… jag är inte på nåt jobb. Jag avtjänar straff. Anstalten Kumla, om det säger dig nåt.”

Anneli tappar mobilen på soffan. Det hugger till i bröstet.

Kriminell? Hon, ordentlig kvinna, ekonomiassistent på storbyrån, har sms:at med en fängelsekund i två veckor?

“För vad?” skriver hon med darrande hand.

“Bedrägeri, paragraf 9 kap. 1 brottsbalken. Gjorde bort mig. Blev fälld, lite lurad och lite klantig. Har mindre än ett år kvar. Om du vill radera konversationen, jag fattar.”

Anneli svarar inte. Hon blockerar honom. I tre dagar är hon som bortblåst. Kollegorna undrar om hon är sjuk.

Hon grubblar:

“Varför? Hur kan en smart och kunnig kille sitta där?”

En vecka senare poppar en notis upp i mejlen Roffe hade bett om hennes adress. Hon hade bara stängt chatten, inte raderat honom.

“Anneli, jag tar det inte illa. Jag räknade nästan med det. Du är ju genomfin. Sådana som jag borde du hålla dig långt ifrån.

Ville bara tacka för två riktigt bra veckor. Det har varit det bästa på tre år. Hoppas du får det fint. Hej då.”

Anneli läser det i köket och börjar plötsligt gråta. Hon tycker synd om honom, om sig själv, och om livet.

Alla andra har tur, men för mig är det bara gifta män, mammagrisar, och när det väl kommer en fin man så är han inlåst! suckar hon för sig själv.

Och svarar inte…

***

Anneli försöker dejta, men inget känns rätt.

En dejt snackar en hel kväll om sina gamla frimärken, en annan kommer i smutsiga naglar och vill dela notan på caféet.

I mars, på sin trettiofemårsdag, känner Anneli sig extra ensam.

På morgonen dinglar det in ett meddelande.

“Grattis på födelsedagen, Anneli! skriver Roffe. Jag vet att jag inte borde störa, men kunde inte låta bli. Hoppas du får det bra idag.

Du förtjänar att bli bortskämd och älskad.

Jag har gjort något litet av brödsmulor och ståltråd här… Om jag kunde skulle jag ge dig det.

Men vet bara att någon på Kumla dricker riktigt taskigt te i din ära idag.”

“Tack, Roffe”, skriver hon till slut. “Det värmer faktiskt.”

“Du svarade! han låter överlycklig. Hur är det med dig? Hur går det med ‘bubblan’? Har den hållit ihop nu i vintern?”

Och så är kontakten återupptagen.

Nu hörs de varje dag. Roffe ringer när han får chansen.

Han har djup röst, lite hes, behaglig.

Han berättar om sitt liv: hur han växte upp med sin bror, hur brorsan nu tar hand om deras syskonbarn, hur Roffe drömmer om en nystart.

Jag kommer inte återvända hem, Anneli säger han, medan hon lagar middag. Gamla gänget drar bara ner mig igen.

Jag vill flytta någonstans där ingen känner mig. Jobb lär jag hitta. Jag kan snickra, fixa bilar, alltid någon som behöver hjälp.

Vart vill du? viskar hon nästan.

Jag skulle komma till dig. Hyr ett rum, eller en billig etta. Bara för att veta att du är i samma stad…

Resten löser sig. Jag kräver inget, missförstå mig rätt…

I maj är Anneli hopplöst förälskad.

Hon kan hans schema, vet när han har duschdag och när han jobbar i verkstaden.

Hon skickar paket: te, sötsaker, varma strumpor, små reservdelar.

Håll bara dig lugn där inne, Roffe, lova. Inga bråk. Snälla.

För din skull, älskling, jag är lugn som en filbunke, skrattar han. I april är jag ute.

Jag väntar på dig.

***

I april står Anneli vid anstaltens portar. Hon har köpt ny jacka och jeans, nya sneakers åt honom.

Hjärtat slår så hårt att hon tror det syns.

När han kommer ut kort, bredaxlad, med stubbigt grått hår blir hon först paff.

Han såg annorlunda ut på bild.

Men när han ler och säger:

Hej, bossen, då slänger hon sig runt halsen på honom.

Du lever, viskar hon mot hans sträva kind.

Var skulle jag ta vägen? säger han och kramar åt. Du luktar gott. Blommigt.

De åker hem till henne.

Första veckan är som en dröm. Roffe sätter i gång direkt: fixar droppande kranen, lagar låset på dörren som krånglat i evigheter.

På kvällarna sitter de i köket med rödvin, han berättar roliga historier från förr men undviker det svåra.

Du, Roffe säger hon efter tio dagar Vad skulle du hyra egen lägenhet för? Vi är ju två om allt nu. Bo kvar här så spar vi pengar. Du måste ju köpa verktyg och inreda.

Anneli, det känns fel han rör om i tekoppen. Jag är karl, borde kunna fixa eget. Och nu ligger jag bara dig till last.

Sluta nu! hon täcker hans hand med sin. Vi är knappast främlingar. Snart har du jobb och allt ordnar sig.

Min bror ringde igår, säger han plötsligt och drar undan blicken. Deras son blev allvarligt sjuk, dyr operation.

Han ber om lån, men du ser ju jag har inte ett öre. Skäms inför familjen, Anneli.

Hur mycket behövs? frågar hon försiktigt.

En rejäl slant… femtiotusen. De har redan fått ihop en del.

Jag tänkte kanske dra till Kiruna, jobba på bygget, snabbt få ihop pengar.

Anneli blir tyst. De där femtiotusen ligger i hennes smyckeskrin. Sparat i tre år genom att avstå precis allt.

Hon hade tänkt renovera badrummet, lägga nytt kakel, sätta in ett lyxigt duschhörn…

Jag har de pengarna säger hon lågt.

Roffe rycker till.

Nej, kom inte på tanken! De är dina sparpengar. Tar dem inte.

Roffe, det är ju familjen. Släkt är allt. Du betalar tillbaka sedan. Vi är ett team nu.

Han stretar emot länge. Två dygn går han surmulen, står och röker på balkongen igen, trots att han lovat sluta.

Till slut tar Anneli själv ut kontanterna och lägger dem på bordet.

Ta dem. Åk till din bror. Eller swisha honom.

Jag lämnar över dem själv, säger han när han kramar henne. Ska prata med honom om jobb där uppe också, kanske finns något bättre.

Jag är bara borta två, max tre dagar. Jag ringer direkt när jag kan…

***

Anneli har suttit på hallgolvet i över en timme nu. Benen är stela, men hon känns knappt.

Hon tänker på gårdagskvällen. De såg på någon fånig komedi, han skrattade, höll om henne, och hon kände sig världens lyckligaste kvinna.

Jag drar tidigt om två dagar, sade han innan läggdags.

Istället stack han ett dygn tidigare. Hon hörde inte ens när han klädde sig och gick.

I sömnen tyckte hon att ytterdörren slog igen, men antog att det var grannen.

Vid tvåtiden på eftermiddagen slår hon in broderns nummer, det som han en gång gett henne om något händer.

Ja, hallå? gruffar en mansröst. Vem är det här?

Hej… det är Annelie, Roffes väninna. Kom han till dig idag?

Lång tystnad, sedan en tung suck.

Tjejen, vilken Roffe? Min bror heter något annat, och han sitter inne till oktober. Släpps inte förrän då.

Allt svartnar för Annelie.

Va… men i oktober? Han kom ju ut i april! Jag hämtade honom själv vid Kumla.

Lyssna, säger mannen irriterat, min bror Alex sitter på en annan anstalt. Roffe… det är min f.d. cellkompis. Han släpptes för två månader sen.

Han snodde min telefon, tankade alla kontakter.

Du är nog bara en i raden av tjejer han blåser. Han är vass på sånt.

Ingenjör i grunden, duktig på att snacka med folk.

Anneli lägger långsamt mobilen på mattan. Hon minns hur han lärde henne byta tändstift.

Dra inte för hårt sa han alltid då sliter du gängan, och då är det kört.

Ja, jag drog för hårt viskar Anneli. Rubbet gick sönder. Gjorde sönder mitt eget liv.

Anneli inser att hon aldrig visste något egentligen om sin “sambo”. Hon har aldrig sett hans legitimation, aldrig något papper på frigivning.

Tänk om han inte ens heter Roffe?

***

Självklart går Anneli till polisen och gör en anmälan. Hon visar upp hans bild och får veta massor om sin adelige “kavaljer”.

Han heter faktiskt Roffe det är det enda som stämde.

Men han har suttit inne för grova brott nästan hela vuxna livet och träffade Anneli när han avtjänade sitt tredje straff.

Anneli slår sig för bröstet, byter lås och tänker att hon ändå hade tur.

Om man jämför med hans tidigare kvinnor…