Som barn var jag nyfiken på vem min pappa var. Jag växte upp på barnhem, och hans frånvaro blev så småningom ett slags “normalt” för mig. Vid 14 års ålder träffade jag pappan till mina egna barn och hade ingen tanke på att leta efter min egen far. Livet gick bara vidare. Senare separerade vi, och just då—nästan utan att söka—ledde omständigheterna mig till honom. Jag driver eget företag, och en dag kom en kund in. Vi började prata, samtalet flöt på lätt och jag berättade för honom att jag aldrig träffat min pappa. Han hjälpte mig hitta honom. Vi fann honom i byn där han levt hela sitt liv. När jag äntligen mötte honom upplevde jag en känsla som inte går att beskriva. Oändlig glädje. Vi började planera resor, pratade jämt, jag köpte kläder och skämde bort honom, reste med honom och betalade allt utan att fundera på hans ekonomi. Jag såg honom sliten, ledsen och ensam och kände att jag måste ta igen alla förlorade år. Han berättade att han var ensam, att han har barn i byn men att de inte tillåter honom ha någon kvinna, för de tror att alla kvinnor är ute efter hans pengar. Jag bad honom presentera sin kvinna, den han sa att han älskade, och det gjorde han. Jag mötte henne—en enkel, arbetsam kvinna som tog hand om honom och verkade riktigt god genom sina handlingar. Men min pappas barn ville inte ha henne där. De förolämpade henne, ringde polisen och behandlade henne illa varje gång de kunde. När jag frågade varför det var så berättade hon att pappa hade hus, mark och pengar på banken och att hans barn inte tillät någon nära för att de var rädda att någon skulle ta något. Då började snacket. Man sa att jag bara kommit för att ta allt. Jag bar inte ens hans efternamn. Han insisterade på att jag skulle få det. Jag själv ville inte, ville undvika problem, men han sa att det var hans vilja och till slut accepterade jag. Från den stunden blev allt värre. Kritiken ökade, konflikterna blev tydliga. Min relation med pappas kvinna blev starkare. Jag föreslog att de skulle gifta sig i hemlighet, och det gjorde de. Barnen blev rasande—både på honom och mig. Jag sa att min pappa också förtjänar lycka. Äktenskapet hade sina upp- och nedgångar, men en dag, när de nu var gifta, bjöd jag med dem på en resa. Vanligtvis reste jag bara med pappa. Under resan frågade hans kvinna hur mycket jag skulle bidra med för kostnaderna. Jag sa att jag inte skulle bidra—när jag reste med pappa betalade jag alltid allt. Då sa hon något som totalt skakade mig: att situationen inte alls var som jag trott. Att pappa alltid varit välbärgad, och därför kontrollerade barnen honom. De tillät honom inte använda sina pengar för sig själv, för kläder eller nöjen. Jag trodde han hade det knapert för han bodde i ett halvfärdigt hus och såg ut att sakna mycket, men i själv verket skötte andra hans ekonomi. Därifrån började jag uppmuntra honom att njuta av sina tillgångar. Men han svarade att barnen inte lät honom. Efter bröllopet krävde hans kvinna att han skulle bidra till hushållet och till mat och vardagsutgifter. Varje gång hon bad om något blev det bråk. Till slut gav han, men alltid efter konflikt. Hon berättade alltid allt för mig, och jag tyckte det var rimligt. En dag, när vi var tillsammans, bad hon honom köpa lunch till sin pappa. Han blev mycket upprörd—sa att hon fick betala själv, att det alltid handlade om pengar, och startade ett nytt bråk. Jag tog hennes parti. Jag frågade om han hade velat att min make skulle neka mat till hans pappa. Jag sa att det inte var rättvist mot kvinnan som tog hand om honom, lagade hans mat och tvättade hans kläder. Han svarade att han var trött på alla krav om pengar till huset. Då insåg jag något som gjorde ont: Min pappa var snål mot kvinnan som fanns där för honom och tog hand om honom, men mycket generös mot sina barn som sällan brydde sig och bara hörde av sig när de ville ha pengar. Slutligen tog relationen med kvinnan slut. Idag bor han ensam. En dotter påstår sig ta hand om honom, men vi vet alla att det är han som försörjer henne, hennes man och deras barn. De andra barnen hör av sig, beordrar honom, och han skickar pengar utan att tveka. Kvinnan som var där för honom fick alltid nej. Nu är jag inte densamma. Jag älskar honom, men inte som tidigare. Jag bjuder honom inte längre på resor, vi har knappt någon kontakt. Ringer inte jag, ringer inte han. Jag kan inte vara densamma längre. Det gör ont att erkänna—att finna honom var en stor dröm, men nu känns det som att han inte ens finns.

Som barn var jag alltid nyfiken på vem min pappa var. Jag växte upp på ett internat någonstans mellan Karlstad och Sundsvall och med tiden blev hans frånvaro nästan något som hörde till vanligheten, som en lång skugga över de korta vinterdagarna och de sällsynta ljusa sommarnätterna. När jag var fjorton år träffade jag Ebbe, pappan till mina barn. Då kände jag ingen längtan efter att leta efter min pappa, livet gled på som is på en stilla sjö.

Sen, efter skilsmässan, var det som om omständigheterna själva nästan som av sig själva ledde mig mot honom. Jag driver mitt eget lilla företag och en dag kom en kund, Elis, in. Vi började prata, orden rullade mjukt, och under samtalet nämnde jag drömlikt utan egentlig anledning att jag aldrig hade träffat min far. Han erbjöd sig att hjälpa till och vi fann spår till en liten by i Hälsingland, där min far tydligen bott hela sitt liv, som om han alltid suttit i samma gamla kökssoffa och stirrat ut på samma gran.

Mötet med honom var en overklig känsla, så kraftig att den känns omöjlig att beskriva. Ren glädje mitt i nåt slags frusna videoklipp, fast i tiden. Vi började planera resor till Östersjön, dagliga samtal över kaffe och mandelkubb, små omtänksamma händelser. Jag köpte tröjor åt honom på H&M, log när jag såg hans nöjda min, betalade för allt med mina egna kronor även om han till synes saknade medel. Han såg ut som en trasig figur ur en gammal saga, ledsen och ensam, och jag ville liksom laga honom, ge honom de år vi förlorat.

Han berättade sorgset att han var ensam, att han hade vuxna barn i byn men att de inte tillät honom någon gemenskap med någon kvinna. Enligt dem närmade sig ingen kvinna honom utom för hans pengar gamla sparade slantar och små skogslotter. Jag bad honom presentera kvinnan han pratade om, Rut hette hon, och det gjorde han. Hon var tyst och arbetsam, hennes händer doftade av tvättmedel och gran. Hon verkade verkligen bry sig om honom, men hans barn var vresiga och misstänksamma, slängde ur sig sårande ord och hotade kalla polisen för minsta sak.

När jag frågade Rut varför, viskade hon till mig att pappa hade hus, mark och pengar på banken; barnen var rädda för att någon annan än de själva skulle ta över något. Så började ryktessnurran i byn. De sa att jag bara dykt upp för att ta allt han ägde, fast jag inte ens bar hans efternamn. Han insisterade att jag skulle ta det, som om det var en magisk kontraktshandling i en dröm. Jag ville inte ha några konflikter, ändå lade jag till slut till det på brevlådan. Sedan blev allt bara värre, kritiken eskalerade, konflikterna blev tydliga och högljudda som ringande bjällror i midvintermörkret.

Men min vänskap med Rut växte. En dag föreslog jag att de i hemlighet skulle gifta sig, och de gjorde det. Pappas barn blev rasande, både på honom och mig. Jag sa att han hade rätt att vara lycklig. Giftermålet var stundtals tumultartat, men när de väl var vigda erbjöd jag dem en gemensam resa till Västerbotten. Tidigare hade det bara varit jag och pappa på resorna. Under resan frågade Rut om vad jag tänkte bidra med till kostnaderna. Jag sade att jag brukar stå för allt när det bara är pappa och jag.

Rut sa något som skakade om min drömvärld: saker och ting var inte alls som jag trott. Pappa hade haft det gott ställt hela tiden. Hans barn höll koll på varje krona, lät honom inte köpa nya skjortor eller unna sig en fika på konditoriet. Jag trodde han var utfattig för att han bodde i ett halvfärdigt hus med drag, men det var andra som skötte hans pengar.

Efter det uppmuntrade jag honom att njuta av sitt liv och sina sparade pengar, men han bara suckade och sa att barnen inte tillät det. När Rut bad honom bidra till mat och hushåll exploderade han alltid först, men betalade efter bråk. Hon berättade allt för mig och jag tyckte det var fullt rimligt att han hjälpte till.

En dag bad Rut pappa köpa med sig lunch till hennes far. Han blev vansinnig: sa att hon fick stå för det själv, att det alltid var likadant, och började ropa. Jag tog henne i försvar, frågade om han skulle vilja att min make vägrade ge mat till min pappa. Jag sa att det var orättvist att behandla en kvinna så, hon som lagade hans mat, tvättade hans kläder och satt bredvid honom genom kvällarna. Han svarade att han tröttnat på att någon hela tiden bad om pengar för huset.

Då förstod jag något som sved: pappa var snål mot kvinnan som gav sitt liv för honom, men så givmild han bara kunde gentemot barnen som varken brydde sig eller hjälpte honom, men ändå ringde och bad om Swish.

Till slut sprack allting mellan honom och Rut. Nu bor han kvar i huset, själv. En dotter kommer förbi ibland men vi vet alla att han försörjer både henne, hennes man och deras barn. De andra ringer och kräver pengar som han skickar utan att blinka. Kvinnan som faktiskt brydde sig fick alltid höra nej.

Jag är inte densamma längre. Jag älskar honom fortfarande, men inte som förut. Jag bjuder honom aldrig på resor längre, vi har knappt kontakt; hör jag inte av mig, ringer han inte heller. Jag kan inte, det är som om något inom mig har gått sönder. Det gör ont att säga det, för att hitta honom var allt jag drömde om. Men nu känns det som om han aldrig existerat på riktigt, utan bara var en figur i ett snödimmigt, svenskt drömlandskap.