Min mans älskarinna var fantastisk. Jag skulle själv ha valt henne, om jag varit man. Ni vet, det finns sådana kvinnor – de som verkligen känner sitt värde. De rör sig med självsäkerhet, möter blicken öppet, lyssnar noga. Inga stressade rörelser; de behöver inte visa upp urringning eller bar rygg för att få uppmärksamhet, de är majestätiskt lugna och tappar aldrig fattningen. Jag skulle också välja henne. Som min raka motsats. För hur är jag själv egentligen? Alltid på språng, skäller på både barn och make, tappar saker ur händerna, hinner aldrig med, jobbet är kaos och chefen missnöjd. Springer runt i eviga jeans och tröjor för att stryka en klänning eller blus känns som ett helt projekt. Jag har glömt hur volanger och rysch-pysch ska vädras ut med strykjärn – tack och lov har vi modern torktumlare, som gör tvätten slät nog ändå. Men älskarinnan – hon var fantastisk. Hållningen, benen, håret, ögonen, ansiktet – helt enkelt andlöst vacker! Sedan dess har jag knappt kunnat andas, ända sedan jag såg dem. Det var egentligen av en slump – jobb i en bortre stadsdel, hungrig, så jag slank in på första bästa café. Där, bland sorlet, fann jag en ledig hörna och slog mig ner. Öppnade menyn, höjde blicken – och nej, jag såg inte fel. Jag kände igen min man direkt, även bakifrån. Och jag såg henne. Han höll hennes händer och kysste hennes fingrar. Så sliskigt, tänkte jag. Men kvinnan var verkligen snygg, objektivt sett. En konstig känsla spred sig – som efter en brännskada: du ser märket på huden och vet att det kommer börja göra ont när som helst. Men just då är allt tomt, stilla. Jag borde ha känt smärta, men kände ingenting. Min man kom hem som vanligt. Alltid på gott humör, lugn och stabil. Det är jag som är ett nervvrak här hemma, jäktar och piskar på alla. Han är min motpol – trygg och rolig. Hans humor hade passat bra nu. Min egen räcker inte. Hela kvällen ville jag egentligen fråga: ”Jaha, hur är det med din älskarinna? Såg er på Café Svalan, hon var verkligen snygg, jag förstår dig! Jag hade också fallit för henne.” Ville fråga – och se om han blev nervös, svettades, rodnade. Kanske borde jag följa upp med: ”Och vad händer nu? Ska du introducera henne för barnen, som nya mamman? Och vad ska du göra av mig? Ska hon flytta in eller har ni redan ordnat nytt boende?” Men jag sa ingenting. Han höll om mig som vanligt i sängen och somnade på två minuter. Kanske har de inte haft sex än, tänkte jag och drog mig undan till min sida. Och log tyst för mig själv. Nu tänker jag som kvinnor brukar göra när de blivit bedragna – men ändå övertygar sig själv och andra om att det nog bara är inbillning. Kanske är de bara på första steget: attraktion, blickar, gemensamma tankar. Han är skicklig, min man – visar inte med en min! Jag vred mig i sängen, drömde om blommor och kvinnor i röda klänningar. Vaknade tung i huvudet, rörde mig långsammare än vanligt, fixade barnen till skolan. Och hela tiden tänkte jag – vad gör man nu? Vad gör svenska kvinnor som tar sin man på bar gärning med en annan? Ska jag Googla? Google gav inga svar. Jag visste inte heller själv. Skulle jag försöka leva vidare? Fast jag lever ju vidare – precis som vanligt. Samma rutiner, samma man hemma varje kväll, utan läppstift på skjortan eller doft av främmande parfym, barnen i full fart och bio på söndagar. Inget har förändrats. Samma sex två gånger i veckan. Ibland tre, om vi ska vara noga. Kanske tog jag fel på caféet? Nej, det gjorde jag inte. Jag ringde honom på lunchen, han svarade inte. Tog en taxi till samma café, hittade på en ursäkt för chauffören om något jobbärende. Hans bil stod där. Han och älskarinnan kom ut tillsammans, satte sig i hans bil och åkte iväg. Jag blev helt vit, bad taxiföraren om vatten, låtsades ringa någon och skrek i luren att ”det där paketet får ni fixa själva, jag måste till jobbet!” Som om det spelade roll vad taxichauffören trodde om mig. Att veta att det finns en älskarinna förändrar allt. Ska jag skilja mig? Kanske. Hur lever man annars? Ska man stå ut? Varför då? För vad? Jag kom att tänka på när en vän till oss råkade ut för samma sak för ett par år sedan. Mannen förnekade allt, även när bevisen var överväldigande. Påstod att han blivit hackad och att allt var en komplott. Min man sade bestämt då: ”Jag skulle då aldrig ljuga. Har du gjort fel, stå för det. Och bryt – om familjen är viktig. Eller gå, men se till att ordna upp det först.” Då var jag så stolt över min man. Så ansvarsfull! Visst är det enkelt att lösa andras problem på avstånd – när man själv inte är huvudpersonen. Men när du plötsligt står mitt i dramat, öga mot öga med både fru och älskarinna, försvinner både modet och det säkra tonfallet snabbt. Jag gick fram till deras bord på caféet och satte mig. Älskarinnan såg förvånad ut. Min man blev stel, började skruva på sig. Vi sa inget. Det var nästan roligt att se dem – älskarinnan förstod direkt vem jag var. Min man ville säga något, men jag hejdade honom med en hand: ”Det är inte vad jag tror, eller hur?” Och sa högt, för allas skull, ”Det är inget konstigt med det här. Sånt händer. Men nu får ni börja fundera: vi har barn, gemensam bostad, gamla föräldrar. Ni är båda kloka – ni kommer nog på något.” Och så reste jag mig, i min nystrukna klänning. Den gjorde sig faktiskt rätt bra – synd att jag inte använder den oftare.

Älskarinnan till hennes man är verkligen vacker. Om hon själv hade varit man, hade hon nog valt precis en sådan kvinna. Det finns ju kvinnor som bär sin självsäkerhet som en mantel. De går med rak rygg och ser en rakt i ögonen, lyssnar noggrant och stör sig inte på småsaker. De behöver inte visa upp kroppen för att få uppmärksamhet, de utstrålar lugn och självtillit och tappar aldrig fattningen.

Hon hade också valt henne. Just för att hon är raka motsatsen till sig själv.

För hur är hon själv? Alltid på språng, stressar och ryter till på barnen och maken, tappar allt hon har i händerna, hinner aldrig med, det är kaos på jobbet och chefen är ständigt missnöjd. Hon går i eviga byxor och stickade tröjor för att stryka en klänning eller blus känns som ett heldagsprojekt. Hon minns knappt när hon senast strök alla de där volangerna och kråset. Tur att torktumlaren, nyaste modellen, slätar till kläderna så bra att strykjärnet knappt behövs längre.

Men älskarinnan stilfull och elegant. Hållning, ben, hår, ögon, ansikte helt ofattbart vacker!

Sedan dess, sedan hon fick veta, eller rättare sagt såg det själv, har hon knappast kunnat andas ut. Det råkade bli så: hon hade ett jobbärende i en av Stockholms norra förorter, stack in på första bästa kafé och tog ett hörnbord. Hungrig var hon, och arbetet var färdigt för dagen, så det fick bli en snabb lunch. Hon bläddrade i menyn, såg upp, och nej, det var inte inbillning. Hon kände genast igen sin mans rygg. Och där var hon.

Han höll kvinnans händer mellan sina och kysste hennes fingrar. Usch, vad töntigt, hann hon tänka. Nästan som “dina fingrar doftar rökelse”. Men kvinnan var fantastisk. Det gick inte att säga annat.

En märklig känsla. Lite som när man bränt sig: man ser märket på huden och väntar på smärtan, men just nu, att man nästan håller andan, innan det slår till på riktigt, blåser hårt på det svidande området i hopp om lindring.

Det borde ha gjort ont. Men det kändes bara tomt. Ingenting.

Maken kom hem i vanlig tid. Han är alltid jämt humör, trygg och snabb till skratt. Det är hon som är hetsig, stressig, alltid göromål. Han är stabiliteten själv, jordnära, med glimten i ögat.

Hon hade verkligen behövt hans humor nu. Fast den egna räckte inte till i det här läget.

Hon ville hela kvällen fråga rakt ut, likgiltigt: “Nå, hur är det med din älskarinna? Såg er förresten på Marias Café igår. Väldigt fin kvinna, jag förstår dig hade själv haft svårt att motstå.” Ställa frågan bara för att se hans minspel, se om svetten bryter fram vid tinningen, höra hur han försöker hålla masken.

Och kanske fortsätta: “Så, vad händer nu? Ska du låta barnen lära känna sin nya bonusmamma? Och var hamnar jag planerar ni att flytta in henne till oss, eller har hon kanske egen lägenhet?”

Fast hon sa inget sådant. Han lade armen som vanligt runt henne i sängen, drog henne intill sig och somnade snabbt.

Kanske har de inte haft sex än, tänkte hon medan hon kröp bort mot sin sida av sängen. Sedan log hon tyst för sig själv. Nu tänker hon som en kvinna som blivit bedragen inför öppen ridå men som fortsätter att intala sig själv och andra att allt är som vanligt.

Kanske har de inte gått över någon gräns än. Det är fortfarande flirt, tidiga stadiet, andning och tankar i takt. Han döljer sig väl, inget avslöjar honom inte ett ord, inte en min.

Hon vred sig hela natten, sov i korta etapper, drömde om färggranna blommor och okända älskarinnor i röda klänningar.

På morgonen har hon tungt huvud, rör sig långsamt över parketten, tar sig an barnen, får dem iväg till skolan lugnt och metodiskt.

Hela tiden tänker hon: Vad gör man nu? Vad gör svenska kvinnor vanligtvis när de tar sin man på bar gärning med en älskarinna? Ska man googla?

Google hjälper inte. Och hon har inga svar. Ska man försöka fortsätta leva som vanligt?

Men, vad är det att försöka hon lever ju redan vidare, på samma sätt. Allt är som förut. Make som kommer hem på minuten, ingen läppstiftsfläck på skjortan, inga främmande parfymdoft. Barnen far runt överallt, bio på söndagarna. Samma gamla sex två gånger i veckan. Ibland tre, om man är noga.

Kanske tog hon ändå fel igår på kaféet?

Nej, det gjorde hon inte. Hon ringde honom på lunchen han svarade inte. Då beställde hon en taxi tillbaka till Mariatorget och tog ett arbetsärende som ursäkt. Hennes mans Volvo stod parkerad utanför. Och mycket riktigt, ut ur kaféet kom han tillsammans med henne och de åkte därifrån.

Hon blev alldeles blek, bad taxichauffören om ett glas vatten, fejkade ett samtal och ropade in i mobilen: “Skyll er själva med ert paket, jag kan inte vänta längre, måste tillbaka till jobbet!”

Det spelar visst ändå roll för henne vad taxichauffören tänker om henne.

Att upptäcka att det finns en älskarinna vänder verkligen upp och ner på tillvaron. Skilja sig? Ja, antagligen. Hur ska man annars göra? Bara stå ut? Varför då? För vems skull?

Hon minns när en väninnas man hamnade i samma sits för några år sedan. Han smusslade och ljög, men till sist upptäckte frun sanningen. Det blev förstås ett jättebråk. Mannen nekade in i det sista, trots alla bevis till och med påstod att det var konkurrenter som hackat hans mobil.

Då sade hennes egen man så självsäkert: “Jag skulle aldrig ljuga om jag hamnade där. Felet är redan gjort då får man stå för det och berätta. Antingen bryter man upp och tar sitt ansvar för familjen, eller också avslutar man affären och försöker laga det som går att laga.”

Hon blev nästan stolt den gången. Vilken ansvarsfull man hon har!

Det är alltid enkelt att ha åsikter om andras draman, särskilt när man själv inte riskerar något.

Men när man själv står mitt i stormens öga, ser både maken och hans älskarinna då sviker modet direkt.

Hon gick därför rakt fram till deras bord på kaféet, satte sig bredvid. Älskarinnan såg förvånad ut. Maken stelnade, började svettas. Ingen sa något.

Det blev en nästan komisk situation hon såg ändå att älskarinnan direkt förstod, kanske redan visste. Mannen öppnade munnen, ville säga någonting. Hon avbröt honom med en gest: “Det här är väl inte riktigt det jag trodde, eller hur? Men vet ni, det är faktiskt inget konstigt med det här. Det händer. Men nu får ni tänka till vi har barn, gemensam bostadsrätt, föräldrar som behöver oss. Ni är vuxna människor ni löser det nog.”

Och så reste hon sig i lugn takt och gick mot utgången. Den nystrukna klänningen klädde henne faktiskt riktigt bra. Synd att hon inte burit den på länge.