Jag gick i pension och ett moln av ensamhet sänkte sig över mig, som om världen blivit stilla och allting flöt omkring i ett töcken av ospecificerad längtan. Först nu, på ålderns höst, insåg jag att jag strövat fel genom livets skogar.
Många kvinnor tror att ensamhet är det värsta som finns. Lycka, säger folk, är ett brokigt hem fyllt av skratt, tvätt, bekymmer och lördagsgodis. Jag har aldrig kunnat hålla med. Mitt liv har kretsat kring mig själv, som om jag var min egen sol. Inga krav, inga plikter. Familjelivets lekar har jag alltid betraktat på distans, som ett främmande landskap utanför nattågets fönster.
Efter universitetet började jag arbeta på ett stort svenskt rederi i Stockholm. Parallellt gjorde jag modelljobb för ett framgångsrikt företag på Östermalm. Mahogny och polerade golv, resor världen runt, stora summor på mitt bankkonto i svenska kronor det var mitt Stockholm. Min vänkrets bestod av självständiga svenska kvinnor, alla lika framgångsrika, alla med samma ivriga energi och blanka handväskor.
Jag ansåg mig vara förmögen och såg världen som en öppen bok. Det har alltid funnits män runt mig, ibland flera samtidigt Lennart, Ola, Mattias men jag tröttnade alltid, och när mitt hjärta svalnade gled de bort ur mitt liv som isflak på Mälaren om vårvintern. Barn var ett avlägset och skrämmande projekt. Skulle jag ge min lediga tid åt att byta blöjor och oroa mig? Skulle jag byta min eleganta klänning mot en urtvättad yllerock och bli en sådan där mamma som snörper på munnen åt minsta regndroppe? Jag frös inför tanken på ansvar.
Men tiden rann undan, precis som Stockholms vatten kring Skeppsholmen. Nu sitter jag här på min balkong och allting känns drömskt främmande: pensionär utan man, utan barn. Ensam är jag, och jag ser tillbaka med ett stilla vemod. Jag som aldrig ville ha barn, som aldrig hade tid, nu har tiden runnit ut, och ett hålrum gapar där möjligheten fanns. Morslycka trodde jag aldrig var för mig men nu, när ensamheten är total, tvivlar jag på den gamla tystnadens visdom.
Min syster Eva, däremot, har två barn och tre barnbarn. Hennes hus i Dalarna sjuder av kakdoft och skratt om helgerna. Jag har alltid varit för stolt för att lyssna, alltid för angelägen att hålla min väg. Nu drömmer jag om att förändra allt: försonas med släkten, följa med barnbarnen ut i fjällskogen, sitta vid brasan med Eva, kanske möta en äldre herre Karl eller Bengt någon lika ensam som jag. Kanske, som i en nattdröm där allting kan ske, ska jag hinna skapa något nytt av mina resterande år. Kanske kommer jag lyckas.
