ENDAST EN KÄRLEK
På dagen för Beatrices begravning hade Leif inte fällt en enda tår.
Ser du, jag sa ju det, han älskade aldrig Beatrice, viskade Berit till grannen Maj.
Tyst nu, vad spelar det för roll. Barnen är föräldralösa nu, och det med en sådan far, suckade Maj.
Vänta får du se, han kommer gifta sig med Annika, markera mina ord, viskade Berit tillbaka.
Varför skulle han gifta sig med Annika? Det är ju Gunilla han alltid varit kär i. Eller har du redan glömt hur de sprang omkring på höskullen? Annika har en egen familj nu, och hon har gått vidare, svarade Maj.
Ja du vet så mycket!
Självklart. Annika har en man som är folkets favorit på bruket. Vad skulle hon med Leif och hans ungar till? Hon är förnuftig. Men Gunilla hon har ju det kämpigt med Mats. De två, ja, där kan det börja blomma något igen, intygade Berit.
Beatrice begravdes, barnen höll varandras händer hårt.
Linnea och Mikael var bara åtta år gamla. Beatrice hade gift sig med Leif av djup kärlek. Om Leif någonsin älskade henne fick hon dock aldrig veta och varken kom vänner eller bybor underfund med det.
Byfolket pratade; Beatrice blev gravid innan bröllopet och Leif påstods vara tvungen att gifta sig. Deras första barn, Klara, föddes för tidigt och överlevde inte länge. Därefter dröjde det länge innan barn kom igen.
Leif gick oftast tyst och sluten, så kallade byborna honom Vargen. Han var snål med ord, än mindre ömhet. Ingen kände det mer än Beatrice själv.
I många år bad hon till Gud om barn, och som genom ett mirakel fick Beatrice tvillingar, Linnea och Mikael.
Mikael blev sin mor lik i temperament: mjuk och varm. Linnea tog efter sin far: ordkarg, stängd och svår att nå, men de två fann ändå varandra.
När Leif snickrade i boden hängde Linnea runt honom och lyssnade på hans livsfunderingar. Mikael hjälpte mamman med hushållssysslor sopade golv och bar vatten trots sina små händer. Beatrice älskade båda, men hennes hjärta låg närmast Mikael, Linnea förstod hon sig inte riktigt på.
När Beatrice låg för döden bad hon Mikael:
Min son, när jag är borta är det du som ska ta hand om Linnea. Skydda henne, hon är din syster och behöver dig. Du är pojken, du måste ta ansvar.
Men pappa då? undrade Mikael.
Vad menar du?
Kommer han att ta hand om oss?
Det vet jag inte, livet får visa oss det, suckade Beatrice.
Dö inte, snälla mamma. Vad ska vi göra utan dig? började Mikael gråta.
Om det vore upp till mig, älskling… mer hann hon inte säga innan morgonen grydde och hon var borta.
Leif satt vid hustruns sida, höll hennes hand. Inga ord, inga tårar bara en hopkrupen, svart gestalt vid sängen. Det var allt.
Sakta gled vardagen tillbaka. Linnea tog på sig rollen som hemmets lilla värdinna försökte laga mat, städa, men var egentligen för liten. Leifs syster, moster Birgitta, kom och lärde Linnea om hushållssysslor.
Faster, tror du pappa ska gifta sig nu? undrade Linnea en dag.
Det vet man aldrig vännen, han säger då aldrig något.
Birgitta hade egen familj och maken Anders, deras hem var fullt av liv.
Om något händer, tar du hand om oss då? fortsatte Linnea.
Nu fantiserar du. Er pappa älskar er och skulle aldrig överge er, svarade Birgitta bestämt.
Under tiden cirkulerade rykten över Sundby by om att Leif och Gunilla återfunnit gammal kärlek.
Är hon tokig, Gunilla? Har hon tappat förståndet och börjat om med Leif, glömt sitt eget hem? fnös Berit.
Ja, en riktig tok, Gunilla.
Nu räcker det med skvaller, nu får ni lägga av, avbröt Kalle, ordförande för byalagets styrelse, kvinnorna.
Ni snackar och dömer men känner ni ens de ni pratar om? sade Kalle bistert till Leifs försvar.
Leif och Gunilla hade sensommarromans i yngre dagar. Då skickades Leif långt norrut för att hjälpa till med vårbruket på ett stort kollektivjordbruk. Två månader blev han borta. Under tiden umgicks Gunilla med Mats. Leif kom hem, fick höra, slog till Mats och bröt kontakten med Gunilla för alltid.
Gunilla gifte sig med Mats, en vilsen själ som söp och rände. Gunilla grät om hon ändå hade fått behålla Leif, som aldrig varit någon festprisse och alltid var arbetsam, även om han mestadels var tystlåten.
Efter det la Leif allt mer av sin uppmärksamhet på Beatrice, och hon blomstrade i hans närhet.
Titta vad kärleken kan göra, viskade byborna.
Beatrice hade varit förälskad i Leif i hemlighet länge, men vad kunde hon göra mot Gunillas charm?
Men livet är ju märkligt. De började träffas, promenerade, och så blev det bröllop på kommunalhuset.
Bröllopet var blygsamt: Leif hade bara Birgitta kvar i livet, och Beatrice bara sin gamla mor Sofia, som födde henne sent i livet. Alla visste egentligen vem fadern var, men ingen sade något högt; Sofia hade haft ett förhållande med kommunalrådet Gunnar Bengtsson, men aldrig gift sig. Byborna såg snett på henne, men hon levde på som vanligt, glad och bekymmerslös.
Men Beatrice liknade inte henne. Och kan man lasta en dotter för moderns livsval?
Byborna tyckte synd om Beatrice, särskilt när hon gifte sig med Leif.
Hon får inget annat än sorg av honom, suckade Elsa i byns lilla affär.
Men, trots alla elaka tungor, var Leif hustrun trogen i femton år. Och alla visste ju i en by skyms inget för nyfikna ögon. Det blev knappt ens gräl dem emellan, och med tiden lugnade snacket ner sig ända tills Beatrice blev allvarligt sjuk förra vintern.
Det fanns ingen bot, bara tid kvar.
En dag, på väg hem från sågverket, mötte Leif Gunilla:
Leif, får jag titta in en stund? Jag har bakat bullar till dina barn, sade hon med en plåt i handen.
Nej tack, Gunilla. Birgitta bakade redan igår, svarade Leif utan att stanna.
Men jag menade väl, Leif.
Det gjorde Birgitta också.
Kan vi mötas vid kvarnen ikväll när det mörknar? försökte Gunilla.
Varför det?
Har du glömt allt vi hade? viskade hon.
Det var länge sedan, nu lever jag bara för mina barn och för Beatrice.
Ja, men henne får du aldrig tillbaka, viskade Gunilla sorgset.
Kärleken dör aldrig, svarade Leif.
Du älskade henne aldrig, du gifte dig med Beatrice bara för att göra mig illa.
Gå hem, Gunilla, sade Leif tyst, och skyndade sig sedan hem där barnen väntade.
Gunilla blev kvar ensam på bygatan.
Så gick åren. Barnen växte. Moster Birgitta hälsade på lika ofta och visste nu säkert att hennes bror bara kunde älska en gång.
Linnea, jag hörde att du träffar Henrik Bergström, sade Birgitta en dag rakt på sak till sin vuxna systerdotter.
Jo, det stämmer, svarade Linnea, vacker och lugn.
Du får vara försiktig, varnade Birgitta.
Varför det?
Du är ingen liten flicka längre, sa Birgitta vänligt men allvarligt.
Jag älskar honom, på riktigt, hela livet, sade Linnea.
Det tror du, men livet är långt, svarade Birgitta.
Nej, det VET jag. Och om Henrik sviker mig, då kan jag aldrig älska någon annan.
Det tror jag på, sa Birgitta och klappade hennes kind.
På kvällen väntade Mikael och Linnea på att deras far skulle komma hem.
Han är sen igen, sade Mikael.
Det är ju fredag, grävde Linnea.
Men vadå?
Han går alltid till mammas grav på onsdagar, fredagar och helger.
Hur vet du det? Mikaels ögon spärrades upp.
Du känner inte pappa, Misha. Om du lyssnar med hjärtat, så vet du.
De gick försiktigt ut över ängarna till kyrkogården, Linnea visade Mikael den smygande stigen genom trädgårdarna.
Se där, viskade hon och pekade på faderns hopkrupna siluett mellan björkarna.
Mikael hörde hur Leif talade dämpat med den döda.
Så är det, Beatrice, snart gifter sig vår Linnea. Jag har samlat ihop ett litet startkapital åt henne, Birgitta har hjälpt till. Vi lever på, i enkelhet…
Förlåt mig, Beatrice, för att jag sade för få vänliga ord till dig i livet. Men mitt hjärta har alltid viskat dem jag är ingen för stora ord, jag pratar kärlek med hjärtat, viskade Leif och gick sakta bort från graven.
Linnea såg på Mikael. Han grät tyst och förstod äntligen sin far.
Livet lär oss att äkta kärlek behöver inte alltid synas på ytan eller ropa högt; ibland räcker det att älska med sitt innersta och dela den kärleken i stillhet. Det är först när vi lyssnar på hjärtat vi verkligen förstår varandra.
