3 mars 2024
Jag har på sista tiden varit mer orolig än vanligt. Jag känner mig dum när jag tänker på det, men ibland kan jag inte sluta undra om Linnea faktiskt döljer något för mig. Hon är åtta år yngre än jag, och ofta när jag är iväg på jobbresor eller ute med vänner, reagerar hon knappt. Hon låter mig göra som jag vill, blir inte ens arg om jag kommer hem lite för onykter. Några av mina vänner i Malmö säger att en sådan förstående partner är unik, att det inte finns någon hake, men ändå gnager en oro inom mig.
I morse, när jag höll på att lägga på luren efter ett samtal med min kollega, kände jag Linneas blick på mig. Ska du inte skynda dig lite, Erik? Flyget går ju om två timmar. Hon såg nästan bekymrad ut, vilket är ovanligt. Det har jag inte sagt, men affärsresan sköts upp. Jag åker först om några dagar, svarade jag.
Efter någon sekund gick Linnea snabbt ut i köket för att ta upp sin mobil. Jag såg hur hon skickade iväg ett sms innan hon kom tillbaka som om inget hade hänt. Allt det där, hennes lugn, fick bara mina misstankar att växa. Jag är förstås inte stolt över att ens fundera på sådana saker det är långt ifrån typiskt svenskt att direkt konfrontera utan bevis så jag höll tyst. Men oron ville inte ge sig.
Kanske blev jag påverkad av tanken på att någon yngre och charmigare skulle kunna locka henne bort. Men jag slog bort tanken, bestämde mig för att inte säga något och istället installera några diskreta kameror i vår lägenhet på Davidshallsgatan. Just då kändes det som det enda sättet att lugna mig själv.
Resan gick snabbt, men jag var butter hela tiden. Till och med Linnea märkte det. Hennes omtanke var nästan överdriven, och hon erbjöd mig till och med värktabletter mot huvudvärk när hon såg min sura min. Det fick mig att mjukna något; kanske oroade jag mig i onödan.
Jag prioriterade inte att granska kameraklippen, ville inte riktigt veta. Men en kväll, ensam på hotellrummet i Stockholm, kunde jag inte låta bli att öppna appen och klicka igång inspelningarna från lägenheten. Efter fem minuter blev det för jobbigt och jag stängde ner laptopen med ett dåligt samvete.
Så småningom, när affärsresan var över och Linnea gått till jobbet, gick jag igenom resten av klippen hemma. Till en början syntes inget anmärkningsvärt Linnea åt frukost, diskade och dammsög. Men när hon senare satte sig framför datorn i mina gamla mjukisshorts och en av mina t-shirts blev jag förvånad. Hon spelade uppenbarligen dataspel, och jag hörde röster från laget i hennes headset. Spelberoende? Det hade jag aldrig trott om henne.
Det må vara dåligt, men alla har ju sina intressen. Jag kände mig nästan lättad.
När jag snabbt spolade igenom resten av inspelningarna såg jag inget anmärkningsvärt alls. Bara Linnea och det vanliga vardagslivet. Framför allt såg jag ingen annan man ens i närheten av vår lägenhet under tiden jag varit borta.
Jag pustade ut. Efteråt kände jag mig bara som en idiot för att ha misstänkt henne. Som kompensation tänker jag köpa en stor bukett svenska rosor till henne och bjuda på en riktigt fin middag på vår favoritrestaurang. Men, om jag ska vara ärlig, tar jag nog inte ner kamerorna riktigt än.
Man vet ju aldrig.
