Älska, länge lida lida, länge älska
Erik och Elin hade ett kyrkligt vigseldröllop i den lilla vita träkyrkan i Dalarna. På bröllopsdagen, precis när kortegen nästan nått fram till kyrkporten, drog en av dessa klassiska svenska sommarstormar plötsligt in över Siljan. Stormen dök upp från ingenstans, svepte skoningslöst av slöjan från Elins huvud och slängde den högt upp i luften, som en ballong på väg mot molnen. Efter några dramatiska piruetter, dog den ner och föll rakt ner i en dammig vattenpöl. Släkt och vänner drog genast efter andan. Stormen mojnade lika fort som den kommit.
Erik rusade iväg efter slöjan, men lyckades inte rädda den. Den kritvita slöjan låg nu nedsänkt i det grådaskiga vattnet. Elin, mitt i all röra, ropade upprört:
Inte en chans, Erik! Jag sätter inte på mig den där slöjan nu!
De gamla tanterna som jämt satt och skvallrade utanför kyrkan mumlade med dyster ton om att det nog skulle bli stormigt och eländigt i det här äktenskapet Men Elin fick istället en fejkad blomma från närbutiken, som hon resolut tryckte fast i håret. Ingen hade tid att börja jaga efter en ny slöja man kan ju inte komma för sent till sitt eget bröllop!
De nya makarna stod hand i hand i vapenhuset, höll varsin bröllopsljus och lovade varandra evig trohet inför Gud. Men redan före vigseln hade de varit förbi stadshuset i Mora och skrivit på pappret inför människorna. Fint skulle det vara!
Tre år senare hade de två barn dottern Lovisa och sonen Viktor. Familjelivet flöt på, vardagen rullade, och ingen verkade sakna stormen från bröllopsdagen.
Tio år gick, så knackade det en kväll på dörren hos Erik och Elin. Elin öppnade det betydde brunch, fika och alltid ett kakfat fram. Oavsett om gästerna var bjudna eller hade ramlat in oannonserat, blev de proppmätta och överösta med omtanke.
Den här gången var gästen minst sagt oväntad. Hon kom när Erik inte var hemma. Med van kvinnlig blick granskade Elin besökaren. Snyggt klädd, trevlig, ung och förtjusande vacker.
Hej Elin, jag heter Milla. Jag är din mans framtida fru, presenterade sig kvinnan.
Nämen! Det var som tusan, svarade Elin lätt paff.
Längesen han blev din fästman? fortsatte hon nyfiket.
Länge. Men nu måste det ske. Vi har ett barn på väg, Erik och jag, sa Milla och såg ut att vara rätt obrydd.
Typiskt! Nu är det hela kittet fru, älskarinna, och oäkta barn, skrattade Elin ironiskt. Men du vet att vi är kyrkligt gifta, va? Vi har barn. Vad tror du?
Jag vet allt. Men vi är kära för alltid! Ni kan skaffa skilsmässa, han är ju ändå inte trogen dig, du behöver bara säga till, försökte Milla övertala.
Hör du, jag skulle inte råda dig att lägga dig i andras äktenskap. Vi får nog lösa våra lojalitetsproblem själva, fräste Elin och pekade mot dörren.
Milla gick, med en axelryckning som sa “Jag har i alla fall berättat läget”. Elin smällde igen dörren.
“Jaså minsann, hon är påläst! Men Erik får hon inte”, svor Elin för sig själv.
Tankarna snurrade. Hon mindes att Erik blivit knepigare frånvarande, höll sig undan hemma ibland för att jobba över, åkte plötsligt iväg på konferens, hade fått hajp för fiske och jakt (trots att han aldrig visat intresse för sådant förut). Kvinnor känner av falskspel. Man anar doften av konkurrens.
Elin försökte slå bort de svarta tankarna. Kanske var det bara hennes fantasi. Eller så var Erik ändå den där pålitliga.
När Erik kom hem den kvällen, bjöd Elin på hans favoriträtt. Hon visste först mat, sen problem.
När han tackat för maten och var mätt och belåten, slog hon till.
Erik, är du kär? sa hon.
Mmmm, svarade han misstänksamt.
Dinflamma kom hit idag. Men är det allvar? frågade Elin, som om hon ville slippa höra svaret.
Jag är en skitstövel! Klarar mig inte utan Milla! Har försökt bryta, men kan inte! Hjälp mig, Elin! Släpp mig fri! bad Erik.
Släpp, javisst. Klart du får gå. Det är bättre livet själv får avgöra. Det är ändå ingen idé att vifta med barnen-för-Guds-skull-kortet nu, tänkte Elin.
Så gick Erik, och Elin fick ta cykeln till kyrkan för att fråga prästen vad man gör när allting rasat. Prästen lyssnade, klappade tröstande på axeln och citerade ur Bibeln: Kärleken är tålmodig, den tar inte slut. Du har rätt att bryta Erik har vänt ryggen åt familjen. Eller förlåt, be och vänta. Guds vägar är många
Efter två månader kände Elin ett litet liv växa i magen. Hon blev glad, det måste ju vara ett tecken! Kanske återvänder han en dag, när han ångrat sig? Med det hoppet på axeln gick månaderna fram till förlossningen.
När lille Jon föddes ja, Elins mamma insisterade på det namnet; “Jon är ju ändå samma som Erik”, sa hon, “och så kanske din Erik hittar hem igen. Många konstiga saker händer i livet, vettja!”
Elins mamma var en klippa hon passade barnen, lagade mat, läste sagor och strödde livsvisdom som strössel på glass.
Erik glömde inte Lovisa och Viktor. På deras födelsedagar kom paket och han bjöd dem på resor till Ölands djurpark och båtturer i skärgården. Och en och annan tusenlapp i ett kuvert till Elin.
Elin hade dock förbjudit barnen att snacka med pappa om Jon. Tror ni de lyssnade? När Lovisa var på besök hos pappa berättade hon hela kråksången direkt. Erik trodde först Elin gått vidare fått barn med någon ny. Han blev alldeles tillknäckt av saknad efter sitt gamla, trygga liv. Att Jon faktiskt var hans, det fanns inte på kartan.
Samtidigt låg Milla inlagd på sjukhus. Erik rusade mellan konsum, apoteket och förlossningen ibland för att köpa en liter Pucko och saltgurka (ingen gravid svensk kvinna klarar sig utan saltgurka!). Men det slutade illa. Milla födde ett dött barn. När sorgen aldrig hann lägga sig, fick hon ett missfall.
Efter alla motgångar ville Milla ta en paus från barnalstrandet, men ödet hade annat i kikaren.
Erik fanns där vid hennes sida, skuldkänslorna gnagde. Var det hans fel allt gått så snett?
Samtidigt började Elins gamle klasskamrat Valter komma på täta besök. När Elin pluggade på universitetet i Uppsala, fanns Valter alltid i bakgrunden, evigt intresserad och rätt påstridig. Han var mammas pojke, ordentlig och humorbefriad inte elak, men lite klurig. Flera kurskamrater tävlade om honom, men när Elin träffade Erik, fick Valter nobben.
Men livet är som det är en regnig höstdag klev Valter på samma buss som Elin. Han satte sig bredvid henne.
Är det ledigt här? frågade han.
Jodå, svarade Elin och flyttade på sig utan att titta upp.
Du verkar sorrig, konstaterade Valter.
Elin andades tungt. Vad rör det dig?
Men Valter gav sig inte.
Men Elin! Det var inte igår! Hur mår du? Hur går det med kärleken? frågade han vänligt.
Valter, du får komma hem till mig! Hoppas din fru inte blir sur om du dröjer, sa Elin och drog honom mot utgången.
På vägen handlade Valter med sig en flaska vin, frukt och godis till barnen.
Efter en lång middag berättade Elin allt för Valter. En vän behövdes, till slut blev det en tår på kinden följt av en lätt rodnad puss på Valters kind. Valter gick hem lycklig som en prins, och det visade sig att han varken gift sig eller fått barn sådär kan det bli.
Valter kom ofta förbi med bullar, blommor och presenter till barnen. Elin klargjorde snabbt:
Du får gärna komma, men jag väntar på min man. Inga dumheter.
Det var gott nog för Valter. Han förklarade: “Då får jag vara din brorsa och barnen mina syskonbarn.” Och så blev det.
Till slut, efter ytterligare stormar och många tårar, födde Milla en frisk liten flicka. De kallade henne Boel, “den välsignade”.
Milla gick all in i det nya moderskapet. Hon mindes sitt samtal med Elin det här snodda lyckan smakade mest beskt. Först när Boel föddes förstod Milla på riktigt vad hon ställt till med. Hon skämdes och ville be Elin på sina bara knän om förlåtelse.
Erik blev stormförtjust i lilla Boel. Han överöste henne med gosedjur, tröstade på nätterna och badade henne med en fars hela tålamod, till Millas förtjusning.
Tiden gick. Fem år.
Barnen växte och resten med, på det där sättet tiden gör när man minst anar det.
Så blev Milla svårt sjuk, bara trettio. Erik for mellan lasarett, apotek och terapikliniker, köpte dyra mediciner, undrade vad han gjort för ont.
Milla förstod vad som väntade, och bad Erik köra henne till Elin. Hon ville tala ut. Erik gick med på det. Elin, som redan fått höra om sjukdomen av Lovisa, tvekade inte att ta emot dem.
Milla var så dålig att Erik fick bära henne in. Hela huset samlades för att se vad som stod på.
Låt mig tala med Elin ensam, viskade Milla.
Alla gick utom Elin. Hon satte sig på sängkanten, sneglade på den bleka Milla och tänkte först ironiskt: “Vissa har minsann aldrig varit snyggare.”
Sedan tog hon Millas hand.
Förlåt mig, Elin. Så här straffar Gud, suckade Milla. Jag vill be dig kan du ta hand om Boel, nu när jag inte har någon annan än dig och Erik? Lovar du det?
Elin klappade henne mjukt på handen.
Milla, det är inte Gud som straffar. Vi lyckas så bra med det själva! Jag har redan förlåtit dig, och vi kommer alla ta hand om Boel. Bo kvar med oss, både du och Erik det blir bättre för alla!
Milla blev kvar i huset. Alla hjälpte till, inte minst Valter. Han satt ofta vid hennes säng, pratade om livet, peppade henne och… ja, blev förälskad. Boel blev hans hjärtegull. Han kallade henne för “Guds margerit”. Och faktiskt, Milla började så smått hämta sig.
Efter sex månader kunde Milla ta sig ut på gården, andas djupa andetag, njuta av solen och plantera nya drömmar. Hon levde igen. Och Valter blev allt viktigare. Erik var kärleken som blev ett minne. Valter, däremot, var framtiden. Och Boel? Hon var älskad av alla.
Efter ännu en tid samlade Milla familjen till lunch.
Elin, Erik nu flyttar jag, Boel och Valter vidare. Tack för allt! Jag har aldrig mött sådana människor!
Elin och Erik log åt varandra de visste hur det låg till.
Innan Milla åkte, hade Erik och Elin ett ärligt samtal.
Elin, oavsett vad som händer med Milla… låt oss bli ett par igen. Ditt hjärta rymmer allt. Kan vi försöka?
Tror du jag tänkt annat? skrattade Elin. Men du får passa dig, Erik, annars hamnar du på vilohem! Och Boel är alltid välkommen här.
Hon är min dotter. Jag kommer aldrig vara borta från hennes liv, sa Erik och menade det.
Milla och Valter gjorde sig redo för avfärd. Precis vid dörren vände Milla sig om mot Erik.
Älska Elin, mer än livet själv. Och glöm aldrig mig! viskade hon och gav honom ett sista farväl.
Lycklig resa, Milla, svarade Erik och såg efter henne.
