Min svärfar blev mållös när han såg hur vi levde.
Det känns som om det var en livstid sedan jag och Robert träffades på ett bröllop hos några gemensamma vänner. Jag hade flyttat till Stockholm från ett litet samhälle i Småland och fått mitt första jobb där. Uppriktigt sagt svävade jag på moln av lycka över att äntligen ha lämnat landsbygden bakom mig. Vårt förhållande gick snabbt redan efter ett år föddes vår dotter.
Men sedan förändrades allt.
Varför är vår dotter ljushårig med blå ögon när både du och jag är mörka? frågade Robert en kväll.
Älskling, hon är väl bara lik din far. Titta så lika de är varandra, försökte jag säga.
Säg inte så där. Ett barn ska väl likna sin mamma eller pappa, inte någon annan i släkten. Och min mamma säger att dottern nog inte är min alls.
Jag hade velat berätta att Monica, Roberts mamma, varit emot mig ända från början. Hon var övertygad om att jag inte älskade hennes son och bara ville bort från byn. Men min svärfar, Bengt, var en godhjärtad man. Skild sedan länge, med en ny familj i Uppsala, men han hade aldrig glömt Robert.
Hur som helst, en dag tog Robert helt plötsligt hem en annan kvinna. Han sa åt mig att snabbt packa mina saker och lämna. Jag såg ingen annan väg.
Det fanns inte längre någonstans för mig och min lilla flicka, som vi nu döpte till Freja, att ta vägen. Mina egna föräldrar ville inte veta av oss. En väninna i Sundbyberg lät oss stanna några nätter. Sedan hittade jag ett rum i ett rivningskontrakt och flyttade dit. Pengarna var snart slut.
En dag på ICA hörde jag någon ropa mitt namn.
Flickor, var har ni tagit vägen? Jag åkte till och med tillbaka till byn för att leta efter er, sa Bengt, min svärfar.
Hej. Jag blev ändå glad att se honom, erkänner jag tyst.
Jag vet vad Robert gjort. Det finns inga ursäkter. Han och hans mor är likadana Var bor ni nu?
Jag hyr ett rum.
Okej. Jag ska iväg strax men när jag är tillbaka ordnar vi något åt er. Här, ta det här det borde räcka till mat och mjölk ett par veckor, sa han och gav oss ett kuvert med ett par tusen kronor.
Glädjen var stor. Äntligen kunde jag köpa det nödvändigaste.
Bengt kom tillbaka tidigare än väntat och besökte oss där vi bodde. Han blev uppriktigt chockad över hur trångt och enkelt vi hade det. Bengts nya hustru ville inte acceptera oss i deras hem, men han fann ändå en lösning. Han sålde av sina besparingar och köpte en liten lägenhet i Enskede, som han skrev över på sitt barnbarn. Jag försökte neka en sådan gåva, men Bengt gav sig inte. Han gjorde det inte för mig, utan för Freja.
En månad senare flyttade vi in i vårt nya bo. Bengt kom med möbler och hjälpte oss ordna allt.
Stressa inte med förskolan, sa han. Freja behöver sin mamma. Jag hjälper er, var inte orolig. Min fru har också lugnat sig och vill faktiskt träffa sitt barnbarn.
Tack, Bengt, för allt! sa jag, rörd till tårar.
Gråt inte, min vän. Du är alltid välkommen till mig. Det ordnar sig med tiden, det lovar jag.
Jag är fortfarande tacksam över att min dotter fick en sådan fin morfar, även om hennes pappa inte klarade av sitt ansvar. Bengt gjorde allt han kunde för oss.
Åren har gått. Jag gifte om mig, men har aldrig glömt min svärfar. Han är en välkommen gäst hemma hos oss och vi hälsar ofta på honom.
