11 mars
Jag bor ensam i en trivsam etta mitt i centrala Stockholm. Min make gick bort för fem år sedan och jag ärvde, utöver min bostad, även en tvåa i Solna från min faster. Den lägenheten ligger i ett mindre populärt område, men den är smakfullt renoverad och hemtrevlig. Jag har hyrt ut den under flera år till ett ungt par, noggranna och skötsamma. De brukade komma och lämna hyran, alltid punktliga, alltid artiga, och under två års tid hade jag aldrig något att klaga på.
När min son Emil gifte sig med Sigrid bestämde de sig för att bygga sitt eget liv tillsammans. De hyrde in sig i en annan lägenhet och började spara ihop till handpenningen för ett eget hem. Jag var glad för deras skull, även om min långsiktiga plan alltid varit att ge dem min fasters tvårummare när tiden var rätt. Då kunde de renovera den, sälja, eller göra vad de ville det skulle vara deras, fritt och klart.
Ett år efter bröllopet föddes mitt första barnbarn, lilla Elsa. När jag höll henne i famnen den första gången, väcktes en ännu starkare vilja att överlåta lägenheten till Emil och hans familj. Fram till förra veckan fanns inget tvivel det skulle bli så.
Vid min 60-årsdag ville jag göra något särskilt för mig själv. Jag bokade ett mysigt rum på en restaurang i Vasastan, bjöd in vänner, bekanta och självklart även Emil och Sigrid. Stämningen var uppsluppen när vi samlades; alla skrattade och pratade, även om Sigrid som vanligt var lite känslostyrd. Hon har temperament, det vet vi alla, och ibland blir det irriterande. Jag har alltid ursäktat henne med att hon är ung och förmodligen har några stenar kvar i ryggsäcken, som vi säger här.
Mitt i firandet började de göra sig redo för att gå. Elsa är fortfarande liten, och restaurangens sorl passade inte hennes öron. Sigrid nämnde att de skulle stanna högst en timme till, vilket jag tyckte var förståeligt nog. När de sedan reste sig för att gå, upptäckte Sigrid att hennes mobil inte var i väskan. Jag erbjöd mig att ringa upp hennes nummer för att hjälpa till att lokalisera den, vilket hon uppskattade.
Gästerna uppmärksammade lite nyfiket vårt letande vi skrattade och skojade men plötsligt ljöd ett högljutt skällande, morrande och ylande genom restaurangen. Det kom från fönsterkarmen och fick alla att stanna upp. Sigrid blev illröd om kinderna, rusade till fönstret, grep sin mobil och tryckte genast bort samtalet.
Folk vände sig först mot henne, sedan mot mig. Det blev en tryckt stämning, men min bror Karl styrde skickligt tillbaka firandet genom att höja sitt glas och utbringa ännu en skål för jubilaren. Ändå kändes det som om något hade fastnat i rummet.
Katthunden, det vill säga ringsignalen, blev kvällens stora samtalsämne. Gästerna viskade om Sigrids val av ljud varje gång mitt nummer ringde. Dagen därpå var jag fortfarande fundersam och frågade Emil om saken. Han avfärdade det som oviktigt, men någon ursäkt från Sigrid fick jag aldrig.
Sedan dess har min vilja att ge dem lägenheten svalnat avsevärt. Jag har skjutit på hela beslutet, i väntan på att relationen ska bli bättre igen. Egentligen önskar jag bara en enkel ursäkt. Om de ser mig som en hund tja, det är deras sak. Men man lär sig: respekten är kärnan i alla relationer, även inom familjen. Det blev kvällens och hela historien lärdom för mig.
