Min man har alltid sagt att jag inte är tillräckligt feminin. Först nämnde han det i förbifarten – att om jag bara sminkade mig lite mer, om jag hade klänning och var ”lite mjukare”. Jag har aldrig varit sådan. Jag har alltid varit praktisk, rak, inte särskilt fåfäng. Jag jobbar, löser problem, gör det som behövs. Det var så han lärde känna mig. Jag har aldrig låtsats vara någon annan. Med tiden blev kommentarerna allt fler. Han började jämföra mig med kvinnor vi såg på sociala medier, våra vänners fruar, kollegor. Han sa att jag såg mer ut som en kompis än som en fru. Jag lyssnade, ibland argumenterade vi, och sen gick vi vidare. Jag har aldrig trott att det var något allvarligt. Jag såg det som normala skillnader i ett förhållande. Den dagen jag begravde min pappa slutade allt det kännas obetydligt. Jag var i chock. Jag sov inte, åt inte, tänkte inte på annat än hur jag skulle klara av begravningen. Jag tog på mig de första svarta kläder jag hittade, tog inte på mig smink, gjorde inget särskilt med håret – orkade helt enkelt inte. Innan vi gick hemifrån såg min man på mig och sa: ”Ska du verkligen gå så där? Kan du inte i alla fall fixa dig lite?” Först förstod jag inte. Jag sa till honom att jag inte brydde mig om hur jag såg ut, jag hade precis förlorat min pappa. Han svarade: ”Ja, men ändå … folk kommer prata. Du ser ovårdad ut.” Jag kände något konstigt i bröstet, som om någon tryckte sönder mig inifrån. På minnesstunden var han med de andra. Hälsade, tog emot kondoleanser, såg allvarlig ut. Mot mig var han avståndstagande. Han kramade mig inte särskilt mycket. Frågade inte hur jag mådde. Vid ett tillfälle, när vi gick förbi spegeln i vardagsrummet, sa han tyst att jag borde ”skärpa till mig lite”, att pappa inte skulle vilja se mig så. Efter begravningen, hemma, frågade jag om det verkligen var det enda han lagt märke till den dagen. Om han inte såg att jag var helt knäckt. Han sa att jag inte skulle överdriva, att han bara uttryckte sin åsikt, att en kvinna inte får ”förfalla, inte ens i sådana stunder” Sedan dess ser jag på honom på ett annat sätt. Men jag klarar inte av att lämna honom. Jag känner att jag inte kan vara utan honom. ❓ Vad skulle du säga till den här kvinnan om hon satt mittemot dig?

Min man har alltid sagt att jag inte är tillräckligt kvinnlig. Från början var det bara små kanske-kommentarer att jag skulle använda mer smink, ha på mig klänningar, vara lite mjukare. Jag har aldrig varit sådan. Jag har alltid varit praktisk, rak på sak, inte särskilt fåfäng. Jag jobbar, löser problem, gör det som behövs. Han kände mig sådan redan från början. Jag har aldrig låtsats vara någon annan.

Med tiden blev kommentarerna oftare. Han började jämföra mig med kvinnor han såg på sociala medier, vänners fruar, kollegor. Han sa att jag mer såg ut som en kompis än en fru. Jag lyssnade, ibland blev det diskussion, men sedan gick vi vidare. Jag trodde aldrig det var ett så stort problem, utan såg det som vanliga olikheter inom ett förhållande.

Men den dag då min pappa begravs, slutar allt detta att kännas obetydligt. Jag befinner mig i chock. Jag sover inte, jag äter inte, jag kan inte tänka på något annat än hur jag ska orka med begravningen. Jag tar det första svarta jag hittar i garderoben, sminkar mig inte, gör inget särskilt med håret. Orkar inte.

Innan vi går ut, tittar min man på mig och säger:
Ska du gå så där? Ska du inte piffa till dig lite ändå?
Först fattar jag inte vad han menar. Jag säger att det inte spelar någon roll hur jag ser ut jag har just förlorat min pappa. Han svarar:
Jo, men ändå… folk pratar ju. Du ser ovårdad ut.
I bröstet känns det som om något går sönder.

På minnesstunden står han där med de andra. Han hälsar, framför sina kondoleanser, ser allvarlig ut. Men mot mig känns han avlägsen. Han kramar mig knappt. Frågar inte hur jag mår. När vi passerar hallspegeln viskar han lågt att jag borde skärpa till mig lite, att pappa inte skulle velat se mig så här.

Efter begravningen, hemma i lägenheten, frågar jag om det där verkligen var det enda han såg den dagen. Om han inte märkte hur förstörd jag var. Han säger att jag överdriver, att han bara menade att en kvinna inte bör tappa greppet om sig själv inte ens i sådana stunder.

Sedan dess ser jag på honom på ett annat sätt.
Men jag kan inte lämna honom.
Jag känner att jag inte klarar mig utan honom.
Vad skulle du säga till en kvinna som är mitt i det här?