Igår sa jag upp mig för att försöka rädda mitt äktenskap. Och idag vet jag inte om jag inte har förlorat båda två.
Jag jobbade på det där företaget i nästan åtta år. Fick jobbet strax efter jag och min fru gifte oss, och länge var det typ själva symbolen för trygghet fast lön, schyssta arbetstider, framtidsplaner. Min fru visste alltid hur mycket det där jobbet betydde för mig. Vi pratade till och med om att köpa lägenhet för pengarna vi sparat tack vare det. Jag hade aldrig kunnat tro att det just där jag skulle sabba allting och hamna här.
Kvinnan jag var otrogen med började förresten jobba för ungefär ett halvår sen. Det var inget särskilt i början. Hon satt nära, frågade om jobbet, bad om hjälp, då hon var ny. Efterhand började vi luncha ihop först med andra kollegor, sen bara vi två. Hon berättade om sina problem med pojkvännen, om gräl och osäkerhet. Jag lyssnade. Mer och mer. Började radera meddelanden “för säkerhets skull”, satte telefonen på ljudlöst hemma, sa att mötena drog ut på tiden.
Otroheten hände sådär, spontant, en sen kväll när vi båda jobbade över. Inte planerat eller romantiskt men absolut medvetet. Jag visste att det var fel. När jag kom hem den kvällen kysste jag min fru som vanligt. Det är just det som gnager mest nu.
Min fru förstod vad som hänt några veckor senare. Vi var i sovrummet, hon tog min mobil för att leta upp ett nummer och såg några konversationer som inte var… normala. Hon frågade rakt ut. Jag blev stum. Hon sa inget på flera minuter, bad mig sen att berätta allt. Och det gjorde jag. Den natten sov vi inte tillsammans.
Stämningen hemma de följande dagarna var så tjock att man kunde skära den med smörkniv. Hon ställde detaljerade frågor var, när, hur många gånger, om vi fortfarande sågs? Jag svarade på allt. En dag sa hon något jag aldrig glömmer:
“Jag vet inte om jag kan förlåta dig, men jag vet att jag inte klarar av att du träffar henne varje dag.”
Då kom jobbet på tal.
Ultimatumet var lika svenskt som tydligt. Hon sa att hon inte tvingade mig, men behövde känna sig trygg. Att så länge jag gick till det där kontoret, kunde hon inte gå vidare. Hon gav mig valet: antingen säger jag upp mig, eller accepterar att hon lämnar. Helt lugnt, inget skrik eller gråt. Det var nästan värre än om hon hade kastat ut mig.
Sömnlösa nätter följde. Räknade utgifter, sparpengar, CSN-lån, räntor. Jag visste ju, säger jag upp mig så står man där utan inkomst direkt. Men om jag inte gör det, ja då är äktenskapet nog kört ändå. Igår tog jag ett djupt andetag, gick in till chefen och sa upp mig. Gick därifrån med någon märklig blandning av lättnad och panik.
När jag kom hem berättade jag för min fru. Tänkte väl att det skulle lugna henne. Hon sa att hon uppskattar det men att det inte betyder att allt är löst. Att hon ännu inte vet om hon kan lita på mig igen. Att hon behöver tid. Ingen löften.
Idag sitter jag här, arbetslös och med ett äktenskap på is.
Vet inte om jag nyss bara förlorade jobbet…
eller om jag håller på att förlora min fru också.
