Katten sov alltid med min fru. Han tryckte sig tätt mot hennes rygg och sparkade ut mig från sängen med alla fyra tassarna. På morgonen stirrade han kaxigt på mig och flinade underligt, som om han visste nåt jag inte förstod. Jag fräste en svordom men kunde ändå inte göra mycket åt saken. Han var ju älsklingen, familjens lilla solsken. Min fru skrattade, men för mig var det inget att skratta åt.
Den lille solstrålen fick sin strömming stekt till perfektion, benen pillades bort med små fingrar och den krispiga goda skinnet lades bredvid de fortfarande rykande, saftiga bitarna på hans porslinstallrik.
Katten sneglade på mig med en sned, nästan elak grimas som sa: “Du är förloraren här, jag är den riktiga herren i huset.”
Själv fick jag resterna, de bitar av fisken som katten rynkade på nosen åt. Han drev med mig på alla sätt. Jag hämnades ibland, smög undan hans tallrik eller sköt ner honom från soffan. Ett slags krig oss emellan.
Ibland la han små miner i mina tofflor, något som försiktigt exploderade när jag satte ner foten. Min fru bara skrattade och smekte sin lilla glädjespridare. Gråkatten glodde på mig nedlåtande och höjde tassen som om han vinkade adjö till min självrespekt. Vad kunde jag göra? Jag hade ju bara en fru och det fanns inte så mycket att prata om. Det var bara att bita ihop.
Men den här morgonen
Tidigt, när jag precis skulle till jobbet, hörde jag plötsligt min frus förtvivlade skrik från hallen. Jag rusade dit och såg en surrealistisk dröm: sex kilo päls och ilska, morrhår och klor, for mot min fru som en tjur mot en röd cape. Katten såg mig, flög genom luften och stötte så hårt till mig att jag föll omkull baklänges och låg på rygg på golvet.
Jag kastade mig upp, slet åt mig en stol som sköld och drog in min fru till sovrummet. Katten kastade sig mot oss och slog i stolens ben, ylade så det ekade i öronen, som om han samlade stormar i sitt lilla bröst. Trots smärtan fortsatte han jaga, tills dörren slog igen bakom oss. Vi satte oss, lyssnade på kattens väsande bakom dörren, och plockade fram sprit och jod ur apoteksskåpet för att tvätta våra rivsår. Min fru ringde sitt jobb och förklarade, på fullaste allvar, att vår katt hade tappat vettet och vi istället behövde fara till akuten. Sedan ringde jag min chef och rabblade samma saga, ord för ord.
Plötsligt skakade marken; huset gungade till som om någon försökte välta hela stan. I köket splittrades fönsterrutorna och badrummets ytterglas sprack med ett öronbedövande ljud. Jag tappade mobilen som försvann under sängen. Tystnad rullade in, så total att tiden själv höll andan. Vi glömde katten, stormade ut ur sovrummet, for in i köket, tryckte våra ansikten mot rutorna och såg ut på gatan.
Där gapade ett jättehål framför huset. Fällda bilvrak låg som skalbaggar, små bilar med benen högt i vädret någonstans hördes sirenerna från polis och ambulans yla mot himlen.
Förbluffade och halvt döva vände vi oss mot katten, i ett slags drömlikt samförstånd.
Han satt hukad i hörnet, tryckte den brutna högra framtassen mot sin bröstkorg och pep tyst, som ett gammalt trumpetande barn.
Min fru kastade sig fram, lyfte upp honom i famnen och kramade honom hårt. Jag grep bilnycklarna ur jackfickan och vi rusade nerför trappan, våning för våning, som om vi gled igenom en dröm. Vi svävade ner för sju våningar, utan ett ord.
Må alla offren för explositionen förlåta oss, men vi hade vår egen sårade att ta hand om.
Bilen stod på baksidan, outslagen. Vi kastade oss in, åkte i ilfart mot veterinären på Stora Gatan. I radion sjöng Monica Zetterlund, Sakta vi går genom stan, men för mig grät katten inuti själen.
En timme senare kom vi ut från veterinären, frun bar sitt lilla skadade mirakel, och han – han visade stolt upp sin bandagerade tass för väntrummets alla andra djurägare. När de hörde vad som hade hänt, kom folk fram för att klappa vår krigare.
Hemma igen stekte min fru snabbt hans favoritfisk. Benen plockades bort och det krispiga skinnet travades i en liten, konstnärlig hög. Mig fick de vanliga resterna.
Katten haltade fram på tre ben till sin plats, grimaserade av smärta och gav mig en blick: försökte sno till sig ett föraktfullt leende, men det blev bara en mask av smärta.
Jag var på väg iväg, upptagen, men när jag var klar gick jag fram till hans tallrik och lade ner min egen del av strömmingen, benfri, bredvid hans.
Han stirrade tyst på mig, med förvånade, vidöppna ögon. Försiktigt drog han den brutna tassen närmare bröstet och pep mjukt.
Jag lyfte upp honom, förde honom nära och sa:
Kanske är jag en förlorare. Men när jag har både dig och min fru, då är jag i alla fall världens lyckligaste förlorare. Och jag pussade honom på nosen.
Katten spann svagt och buffade sin stora, runda huvud mot min kind. Jag satte ner honom på golvet, och han började försiktigt äta sin fisk, medan vi stod tätt omslingrade och log tysta mot honom.
Sedan dess sover katten bara bredvid mig, spetsar öronen och ser på mig i mörkret. Och jag tänker, kväll efter kväll, att jag vill bara en sak av Gud: låt mig få många år till med min fru och vår katt.
För ärligt talat det är riktig lycka.
Jag lovar.
