– Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och nu vid sextiotre års ålder har du plötsligt bestämt dig för att förändra livet? Maria satt i sin favoritfåtölj och blickade ut genom fönstret, försökte glömma dagens händelser. Bara några timmar tidigare hade hon nervöst förberett middagen och väntat på att Vasili skulle komma hem från fisketuren. Han kom tillbaka, men inte med någon fångst, utan med nyheter han länge burit på men aldrig haft mod att berätta. – Jag vill skiljas och hoppas du kan förstå mitt beslut, – sa Vasili oväntat och undvek hennes blick. – Barnen är vuxna och kommer att förstå, barnbarnen har ändå inget med saken att göra, så vi kan avsluta det här utan gräl. – Vi har bott ihop i fyrtio år, och nu, när du fyllt sextiotre, vill du plötsligt ändra på allt? – förstod Maria inte. – Jag har rätt att veta vad som händer nu. – Du stannar kvar i vår lägenhet i stan, jag flyttar ut till sommarstugan, – svarade Vasili bestämt, allt förberett i minsta detalj. – Vi har inget att dela på, och allt går ju ändå till döttrarna. – Vad heter hon? – frågade Maria uppgivet. Vasili blev röd i ansiktet, samlade ihop sina saker och låtsades att han inte hört frågan. Efter hans reaktion kände Maria ingen tvekan om att det fanns en annan kvinna. Sådana problem fanns inte när hon var yngre, och hon hade aldrig trott att hon skulle bli ensam på äldre dar när maken lämnade henne för en annan. – Det kanske rättar till sig och blir bättre, – försökte döttrarna sedan trösta Maria. – Pappa är märklig, men du ska inte ta hans beteende så hårt. – Nej, nu blir inget som förr, – suckade Maria. – Men jag ska inte förändra något, jag får leva mina sista år och se er lyckliga. Viktoria och Irina åkte ut till sommarstugan för att prata allvar med sin far. De kom hem ledsna, men valde att inte berätta sanningen för Maria direkt. Istället började de säga att det kanske är bättre att vara ensam, då man slipper ta hand om någon annan. Maria förstod allt, men valde att inte fråga dottern vidare, och försökte bara leva – även om det var svårt när släktingar och grannar ständigt var nyfikna och ställde frågor. – Tänk, så många år tillsammans och nu på ålderns höst flyr gubben till en annan kvinna, – kommenterade de påhittiga grannarna. – Är hon yngre än du, eller rikare? Maria visste inte vad hon skulle svara, men själv tänkte hon ofta på rivalens identitet och ville gärna träffa henne. Av den anledningen åkte hon till Vasili på sommarstugan, med ursäkten att ta hem sommarens sylt. Hon var förtegen om besöket för att säkert stöta på hans nya kvinna – och så blev det. – Vasili, du sa väl ändå inte att din före detta skulle hälsa på oss? – protesterade den extravaganta damen med alldeles för mycket smink. – Jag trodde ni löst allt, och att hon inte har här att göra. – Har du verkligen bytt ut mig mot det här? – undrade Maria och betraktade den fräcka personen. – Ska du låta henne stå där och förolämpa mig? – tjöt rivalen. – Jag är bara några år yngre än er, men ser mycket bättre ut! Om hon verkligen tror att utseendet är det viktigaste i vår ålder, – noterade Maria och försökte fånga Vasili’s generade blick. På väg till bussen hörde Maria rivalens högljudda beklaganden och kämpade för att inte börja gråta. Först hemma släppte hon känslorna fria och ringde sin syster Nina för att få stöd. – Kom igen nu, – sa Nina medan hon kokade mynta-te. – Du har ju själv sagt att Vasili’s nya inte är vacker, och hon verkar inte särskilt smart heller. – Kanske har hon ändå rätt, kanske ser jag verkligen gammal ut för min ålder, – tvivlade Maria. – Du ser bra ut, – sa Nina ärligt. – Men det är en miss att klä sig i leopardleggings eller minikjol när man är över sjuttio. En kvinna är vacker i alla åldrar om hon hittar sin stil och visar det med värdighet. Maria studerade sig i spegeln och insåg att Nina hade rätt. Hon mådde bra, klädde sig snyggt och fick kosmetika av sina döttrar. Hon hade aldrig varit högljudd och ville inte påminna om en papegoja, så hon kunde inte bete sig som den nya rivalen. – Nåväl, – Nina fortsatte. – Nu när du är fri kan du leva livet. Döttrarna klarar sig själva, och det finns många möjligheter till både kultur och utveckling nu när vi är äldre. Jag tänker inte låta dig ge upp. Nina höll sitt löfte och började ta med sin syster på teater, promenader och konserter. Snart hade de en egen vänkrets med jämnåriga – till och med en man som försökte uppvakta Maria, men hon tackade vänligt nej. – Jag hör att du springer på teater nu, och har hittat nya vänner – kanske gifter du dig igen? – flinade Vasili vid en oväntad träff i affären. – Vad gör du här i stan, finns det inga affärer närmare stugan, eller lagar din nya ditfruingen mat? – undrade Maria. – Jag är van att handla här, i vår ålder är det svårt att ändra vanor, – muttrade Vasili. Maria utvecklade inte ämnet och gick hem. Vasili ville egentligen springa ikapp och berätta hur ångerfull han kände sig. Han hade varit trogen hela livet, tills den livliga Tatiana snurrade honom i sin virvel. Först verkade livet med henne roligt, men så blev det tydligt att Tatiana avskydde allt hushållsarbete och hellre spred skvaller och umgicks med män på högljudda fester. Vasili ville allt oftare komma hem, särskilt efter mötet med Maria. Hon grälade aldrig, gjorde inga scener – hon bar sin nya situation med stolthet och värdighet. Han hade aldrig kunnat tro att han skulle sakna lugnet, den trygghet som bara fanns hos Maria. – Du köpte aprikoser igen, jag vill ju ha katrinplommon, – klagade Tatiana medan hon synade varorna. – Osten är av fel fetthalt och du glömde majonäsen. – Maria brukade alltid handla, eller vi gjorde det tillsammans – du vill ju att jag ska göra allt själv, – brast det för Vasili. – Sluta jämföra mig med din ex, – snäste Tatiana. – Säg ärligt att du ångrar att du lämnade henne! Och visst ångrade Vasili – men det var ingen idé att prata om det. Maria gjorde ingenting för att få honom tillbaka, hon förblev sig själv, och nu längtade exmaken desperat efter hennes förlåtelse. Men han visste att hon aldrig skulle lita på honom eller ta honom tillbaka. Några gånger ville han ringa, och efter ännu ett gräl vågade han till och med gå till hennes dörr. – Skulle du hämta något? — frågade Maria, utan att släppa in honom. – Jag vill bara prata, har du tid? – mumlade Vasili medan doften av favoritkakan med plommon spred sig från köket. – Jag har varken tid, ork eller lust, – svarade hon lugnt. – Ta det du kom för, jag väntar gäster. Vasili hade inget att hämta, men ville säga så mycket – orden saknades. Han åkte ut till sin stuga och lagade middag, för Tatiana for omkring i byn igen. När hon väl kom hem, glad i hatten, hade Vasili bestämt sig och gav henne tid att packa sina saker. Efter ännu ett drama med Tatiana ville han ringa Maria och berätta, men avstod och försökte sluta tänka på det. Han kände sin exfru för väl för att hoppas på förlåtelse eller glömda svek. Kanske någon gång i framtiden kunde han komma och be om ursäkt – för sin egen skull. Ett samtal var det minsta han borde göra, annars fann han ingen ro. Han hoppades ändå på förlåtelse, även utan att familjen blev hel igen; Maria skulle ändå aldrig kunna förlåta sveket, det visste han när han inledde sin affär med Tatiana. Nu hade han sitt liv ute på landet, medan Maria levde vidare i sin stadslägenhet, med döttrar, barnbarn och teaterkvällar. Där fanns ingen plats längre för en före detta make.