– Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och vid sextiotre års ålder ska du plötsligt ändra ditt liv? Maria satt i sin favoritfåtölj och tittade ut genom fönstret, försökte glömma dagens händelser. För bara några timmar sedan lagade hon middag och väntade otåligt på att Vasili skulle komma hem från fisket. Men han kom inte hem med någon fångst, utan med nyheter som han länge velat berätta men aldrig vågat. – Jag vill skiljas och hoppas att du kan förstå mig, – sa Vasili oväntat och vände bort blicken. – Barnen är vuxna och förstår nog, barnbarnen bryr sig inte, och vi kan avsluta allt utan bråk. – Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och vid sextiotre års ålder ska du plötsligt ändra ditt liv? – Maria kunde inte förstå. – Jag har rätt att veta vad som händer härnäst. – Du får bo kvar i vår lägenhet i stan, jag flyttar ut till vår sommarstuga, – Vasili hade uppenbart redan bestämt sig. – Vi har inget att dela på, och sedan får ändå döttrarna allt. – Vad heter hon? – frågade Maria uppgivet. Vasili rodnade, började samla ihop sina saker och låtsades att han inte hörde frågan. Av hans reaktion hade Maria inga tvivel om att det fanns en annan kvinna. När hon var yngre hade hon aldrig hört talas om sådana problem, och hon hade aldrig trott att hon skulle bli lämnad ensam vid ålderns höst för att maken skulle gå till en annan. – Det ordnar sig nog, allt blir bra, – sa döttrarna Vika och Irina för att trösta Maria. – Du behöver inte bry dig om pappas beteende. – Nej, inget ordnar sig, – suckade Maria. – Men jag tänker inte ändra på något, jag lever vidare och gläds åt er lycka. Vika och Irina åkte ut till sommarstugan för att prata allvar med sin far. När de kom hem var de hela dagen ledsna och berättade inte sanningen för Maria. Bara tonen i samtalet ändrades, och de började säga att det kanske till och med var bättre att vara ensam – då skulle hon inte behöva ta hand om någon annan. Maria förstod allt, men valde att inte fråga vidare och försökte bara leva vidare. Det var inte lätt, för både släktingar och vänner ville veta vad som hänt. – Tänk att ni bott så länge tillsammans, och nu på ålderns höst sticker han till en annan, – sa de mindre taktkänsliga grannarna. – Är hon yngre än du eller rikare? Maria visste inte vad hon skulle svara, men själv tänkte hon allt oftare på rivalens personlighet och ville träffa henne. För att göra det åkte hon till Vasili på sommarstugan under förevändning att hämta konserver han lagt undan under sommaren. Hon förvarnade inte honom – och hoppades få en glimt av den nya kvinnan. Och just så blev det. – Vasili, du sa aldrig att din exfru skulle komma hit, – klagade den extravaganta damen med för mycket smink. – Jag trodde ni redan löst allt och att hon inte hade här att göra. – Bytte du verkligen ut mig mot det här? – undrade Maria, betraktade den fräcka personen. – Ska du verkligen stå här och låta henne förolämpa mig? – skrek kvinnan. – Jag är bara några år yngre än er, och ser ändå mycket bättre ut. – Om hon verkligen tror att utseendet är det viktigaste vid denna ålder, – sa Maria, och försökte fånga sin före detta makes förlägna blick. Hela vägen till busshållplatsen hörde hon oväsen från den där sminkade, åldrande Barbie och försökte att inte gråta. Hemma släppte hon sedan på känslorna och ringde sin syster och bad henne komma på besök. – Nu räcker det, – sade Nina, medan hon gjorde mynta-te. – Själv sa du ju att Vasili’s nya inte var särskilt vacker och, om något, inte värst smart. – Kanske har hon rätt och jag ser ut som en gammal tant i min ålder, – tvivlade Maria. – Du ser jättefin ut för din ålder, – sa Nina uppriktigt. – Det är bara så att jag tycker kvinnor gör ett misstag om de på sjuttio bast klär sig i leopardmönstrade tights eller har kortkjol. En kvinna är vacker i alla åldrar, om hon kan framhäva sig själv och klär sig passande för sin tid. Maria betraktade sig i spegeln och insåg att hennes syster hade rätt. Hon var i god form och hade inga större klagomål på hälsan. Maria klädde sig smakfullt och fick alltid smink av döttrarna i present. Hon hade aldrig varit burdus och ville inte likna en papegoja, så hon kunde inte heller föreställa sig att agera som den hon just träffat. – Jaja, – fortsatte Nina. – Nu är du en fri kvinna, så njut av livet! Döttrarna klarar sig själva, och det finns mängder av kultur och spännande aktiviteter för oss. Jag tänker inte låta dig ge upp. Nina höll sitt löfte och drog med Maria till teater, promenader och konserter. Snart hade de en hel kompisgrupp av jämnåriga. Och där fanns till och med en man som försökte visa Maria sin uppmärksamhet, men hon avböjde vänligt och tackade nej till vidare kontakt. – Jag hör att du hänger på teatrar och har nya vänner nu, kanske du till och med gifter dig igen? – sa Vasili vid en oväntad träff i mataffären. – Men varför åker du så långt för att handla, har ni inget närmare sommarstugan, eller lagar din nya fru inte mat? – undrade Maria. – Jag brukar alltid handla här och är van – och vid vår ålder är det svårt att ändra vanor, – muttrade Vasili. Maria utvecklade inte samtalet och skyllde på att hon hade bråttom och gick hem. Vasili ville egentligen följa efter och säga hur mycket han ångrade skilsmässan. Han hade varit gift hela sitt liv, engagerad i familjen och barnen – och så blev han förtjust i den livliga Tanja, som drog med honom in i passionens virvel. I början var livet med henne spännande, men det visade sig snart att Tanja inte gillade att sköta hemmet, och helst samlade på skvaller, umgicks med män och älskade stojiga fester. Vasili ville allt oftare tillbaka hem och efter mötet med Maria växte den längtan. Maria varken gjorde scener eller bråkade utan kämpade stolt vidare. Han hade aldrig trott att han skulle sakna just hennes lugn och den trygga känslan som han bara känt vid hennes sida. – Nu har du köpt torkade aprikoser igen, jag bad om katrinplommon, – skällde Tanja när hon såg vad han handlat. – Och osten har fel fetthalt, och du glömde majonnäsen! – Förr handlade Maria, eller så gjorde vi det ihop. Du vill lägga allt på mig, – sa Vasili irriterat. – Du driver mig till vansinne med att jämföra mig med din exfru – säg bara att du ångrar att du lämnade henne! – skrek Tanja. Vasili ångrade faktiskt, men han visste att det inte var någon idé att säga det. Maria gjorde inget för att locka honom tillbaka, hon bara fortsatte vara sig själv. Och Vasili ångrade desperat sitt beslut, och drömde om förlåtelse. Men han visste att hon aldrig skulle lita på honom igen, och aldrig ta honom tillbaka. Flera gånger var han nära att ringa, och efter ännu ett bråk vågade han till slut gå till hennes dörr. – Kommer du för att hämta saker? — frågade Maria, utan att släppa in honom. – Jag ville prata, har du tid? – mumlade Vasili, kände doften av hennes plommonpaj genom dörren. – Jag har varken tid, lust eller möjlighet, – svarade hon lugnt. – Hämta det du vill, jag väntar gäster. Det fanns inget att hämta, men mycket han ville säga – ändå kom han inget längre. Vasili gick tillbaka till sommarstugan och lagade sin egen middag, Tanja var borta som vanligt. Hon kom hem påverkad och Vasili blev slutligen säker i sitt beslut och gav henne tid att packa ihop sina saker. Efter Tanjas utbrott övervägde han att ringa Maria och berätta, men lät bli. Han kände sin exfru för väl för att hoppas på förlåtelse. Kanske, en dag, skulle han försöka komma med en ursäkt, och de kunde prata. Det var något han behövde göra för sin inre ro. Han hoppades på förlåtelse, men någon återupprättad familj skulle det aldrig bli – Maria skulle aldrig kunna förlåta sveket, det visste han redan när han började sitt förhållande med Tanja. Nu levde han på sommarstugan, medan Maria levde sitt stadsboende liv, umgicks med döttrar och barnbarn, gick på teater och trivdes. I hennes värld fanns det inte längre någon plats för den före detta maken.