Du, jag måste berätta om Simon du vet, han som alltid var igång som vårfloden och aldrig trodde en sekund på morgondagen. Fram till han blev tjugosju, levde han som vinden; jäktade från fest till fisketur, samlade polarna och for mitt i natten till Mälaren för att meta, och gryningen brukade han möta genom att hjälpa grannen att laga det där skeva utedasset. Alla i byn kände honom han var tokrolig, snabb i vändningarna, och liksom alltid där det hände.
De äldre brukade sucka, “Den där Simon, han har då aldrig bekymrat sig för något.” Mamma sa att han levde utan en tanke på framtiden bara ett ord: obekymrad. Runtomkring klappade folk honom på ryggen, de hade redan sitt eget hus, barn och Volvo, och tyckte att Simon levde som man gör när man är ung.
Men så slog det om, så där stilla som när första bladet faller från äppelträdet på hösten. Han vaknade en gryning tuppen gal och den där vanliga känslan av äventyr uteblev. Istället hörde han tystnad, som ekade tomt. Han såg sig omkring: barndomshemmet, gediget och tryggt men började visa sin ålder, behövde två stadiga händer som stannade och inte bara strök förbi. Hans pappa satt framåtböjd över räknandet av hö och priser på foder, samtalen kretsade mest kring kommande slåtter.
Det riktiga vändningen kom när Simon var på bröllop hos en avlägsen släkting. Som alltid var han festens mittpunkt dansade till svetten rann, skämtade och sjöng. Men i ett hörn satt hans pappa och pratade lågmält med en lika gråhårig granne. De tittade på honom med en blick som inte fördömde det var bara en djup, stilla sorg över något förlorat.
Plötsligt såg Simon sig själv utifrån: ingen pojkspoling längre, utan vuxen man som dansar till någon annans musik medan livet smyger förbi. Utan riktning, utan rötter, utan något eget. Det stack till långt in.
Nästa morgon var allt annorlunda. Det käcka tog plötsligt slut, och istället kom ett slags lugn, en tyngd av ansvar och mognad. Han slutade farandet och festen, tog över en gammal bit mark i utkanten av byn, den som varit morfars men stått orörd sedan denne gick bort. Han slog gräset, fällde två ruttna granar och började på riktigt.
Till en början skrattade de i byn: “Simon bygger hus? Han har väl aldrig kunnat slå i en spik rakt!” Men han fortsatte klumpigt i början, många blånaglar och fel sågningar. Han sökte tillstånd, röjde undan stubbar, började samla på spikar och fönsterglas istället för att lägga pengarna på öl och poker. Jobbade tyst och envist från soluppgång till kväll och första gången på länge somnade han med känslan att nu har något hänt på riktigt.
Två år gick. På tomten stod nu ett litet men välbyggt timmerhus som luktade nyhuggen gran. Där bredvid byggde han bastu, och i det lilla grönsakslandet sträckte potatisen sig mot solen för första gången. Simon blev solbränd och blicken fick en ny sorts stillhet och hållfasthet det var inte längre samma pojk.
Pappa kom ofta förbi, ville hjälpa till men Simon sa nej, lät sin far gå runt och inspektera. Till slut klappade han Simon på axeln och sa: “Stabilt bygge, grabb.” Simon nickade bara. Då sa pappa: “Nu är det bara att leta efter en kvinna som kan ta hand om thuiset.” Simon skrattade, men lät blicken vila över huset och skogskanten: “Det kommer, pappa. Allt har sin tid.”
En dag när Simon skulle köra till skogen för att plocka ris, såg han porten till grannhuset öppnas och ut kommer Linnea. Hon som alltid var med killarna och busade när de var små, med två blonda flätor och grusiga knän den där tjejen han minns som den allra yngsta, innan hon for till lärarhögskolan i Stockholm.
Men nu? Hon var inte den lilla Linnea längre, utan en riktigt vacker kvinna. Solen dansade över hennes halmgula hår, som föll mjukt över axlarna. En stadig gång, enkel klänning som breder ut sig över en smal figur. Och de där ögonen som brukade skratta med hela ansiktet nu lyste en ny sorts värme och trygghet.
Simon glömde bort både motorn och skogen, hjärtat slog oregelbundet och han tänkte: “När blev hon så otroligt fin? Nyss var hon ju fortfarande bara en unge”
Hon såg hans förvånade blick och log och log inte som en grannflicka, utan mjukt och lite blygt. “Hej Simon! Får du inte igång bilen?” rösten var mörkare, mjukare än förut ingen pipig unge längre.
“Uh, Linnea Du ska till skolan?” fick han ur sig.
Hon nickade: “Japp, börjar snart bäst att jag inte blir sen!”
Hennes steg mot landsvägen var lätta. Simon följde henne med blicken, och mitt i tankarna om virke och vinkel gav hjärtat plötsligt ifrån sig en blixtklar tanke: “Det är henne jag vill ha. Henne jag ska gifta mig med.”
Han hade ingen aning om att just den morgonen var ett av de lyckligaste för Linnea för nu hade Simon äntligen tittat på henne, inte förbi henne. Hon minns hur hon hade varit förälskad i honom redan sen hon var tretton, och sörjt när han stack iväg i lumpen, när de äldre tjejerna trängdes kring honom och hon kände sig bortglömd. Till och med flytten hem för att ta lärarjobbet var lite för hans skull. Nu värmde hans blick på hennes rygg och hoppet hon gömt fick plötsligt liv.
Den där dagen blev ingen skogstur för Simon han stannade hemma och tog i med nytt tag vid huset, som om varje slag och sågskär rensade tankarna. Han undrade hur han kunnat missa henne så länge medan han själv hoppat runt och bytt flickvänner stod hon kvar.
Senare samma kväll möttes de igen vid brunnen hon på väg hem från skolan, trött men fin ändå.
“Linnea, hur går det på jobbet? Har du fått ordning på dina elever?” ropade han lite tafatt.
Hon log och lutade sig mot staketet. “Jo då, barn är som barn är full fart och ständigt nya upptåg. Men jag gillar det. Och ditt hus, Simon, det ser riktigt stabilt ut.”
“Det är inte färdigt än”, mumlade han.
“Allting går att bygga klart det gäller bara att fortsätta”, sa hon mjukt, viftade lite och gick.
Simon gick runt resten av kvällen och mumlade: “Allting går att bygga klart inte bara huset”
Från den dagen hade han sin riktning. Han byggde för att kunna bjuda in och leva tillsammans. Drömde om pelargoner i fönstret istället för skruvburkar, om kaffe på trappan med någon som Linnea.
Han vågade aldrig kvista på för hårt, ville inte jaga bort det fina som börjat gro. Simon såg till att ta genvägen förbi skolan, frågade ofta om hennes klass, såg henne mitt bland barnen när de vinkade glatt efter lektionen, “Hej då, fröken Linnea!”
En dag, så där på höstkanten när molnen hängde tunga över byn och huset var nästan färdigt, vågade han äntligen. Han väntade vid hennes port med en knippe rönnbär det sista röda från skogsbrynet och sa: “Linnea, huset är nästan klart men det är tomt. Absolut tomt. Vill du följa med någon gång och titta? Och jag har insett att du är det viktigaste för mig. Så vill du gifta dig med mig?”
Han såg in i hennes ögon allvaret och rädslan, men också hoppet. Hon tog emot grenbandet rönnbär, höll dem mot hjärtat.
“Vet du,” sa hon tyst, “Jag har följt byggandet från första timret och alltid undrat hur det skulle bli på insidan. Ofta hoppats att du skulle bjuda in Jag vill gärna komma.”
Så log hon, och där i blicken tändes den där busiga glöden som han trodde försvunnit men som faktiskt bara legat och väntat på att få slå ut.
Tack för att du lyssnade, och för att du alltid finns där. Hoppas du får en riktigt fin dag och allt gott!
