Jag vet bättre – Men vad är det här egentligen? – Daniel sjönk trött ner på huk framför dottern och studerade de rosiga fläckarna på hennes kinder. – Igen… Fyraåriga Saga stod mitt i vardagsrummet, tålmodig och ovanligt allvarlig för sin ålder. Hon hade vant sig vid alla dessa undersökningar, föräldrarnas bekymrade ansikten, ändlösa salvor och tabletter. Maria kom fram och satte sig bredvid maken. Hennes fingrar strök försiktigt undan en hårslinga från Sagas ansikte. – De här medicinerna fungerar inte alls. Det är som att ge henne vatten. Och läkarna på vårdcentralen… man undrar ju. Tredje gången de byter behandlingsplan, men ingen skillnad. Daniel reste sig upp och gnuggade näsroten. Utanför fönstret låg ett grått sken över staden, och dagen lovade bli lika blek som de senaste. De gjorde sig i ordning snabbt – klädde Saga i den varma jackan, och efter en halvtimme satt de redan i hans mammas lägenhet. Ulla suckade, skakade på huvudet och strök barnbarnet över ryggen. – Så liten, och redan så många mediciner. Det är ju en sådan belastning på kroppen, – hon satte Saga i knät, och flickan tryckte sig vant mot sin mormor. – Det gör ont i hjärtat att se. – Vi hade gärna sluppit, – Maria satt på soffkanten, knäppta händer. – Men allergin ger sig inte. Vi har tagit bort allt. Verkligen allt. Hon äter bara grundläggande matvaror – ändå blir det utslag. – Och vad säger läkarna? – Ingenting konkret. De hittar ingenting. Vi lämnar blodprov, gör pricktester, men resultatet… – Maria viftade uppgivet med handen. – Ja, resultatet syns på kinderna. Ulla suckade och rättade till Sagas krage. – Hoppas hon växer ifrån det. Ibland går det över med åldern. Men just nu finns ju inget tröstande att säga. Daniel betraktade sin dotter. Liten, smal. Stora, vaksamma ögon. Han strök henne över håret, och ett minne från barndomen dök plötsligt upp – hur han smög in i köket och plockade bullar som mamma bakat på lördagen, tiggde godis, åt sylt direkt ur burken. Men hans dotter… Kokta grönsaker. Kokt kött. Vatten. Inga frukter, inget godis, ingen normal barnmat. Fyra år – och dieten är strängare än för de flesta magpatienter. – Vi vet inte ens vad mer vi kan ta bort, – sa han lågt. – Det är knappt något kvar. Hemvägen blev tyst. Saga somnade i baksätet, och Daniel höll ett öga på henne i backspegeln. Sov lugnt. Åtminstone kliade hon sig inte just nu. – Mamma ringde, – sa Maria plötsligt. – Hon vill ha Saga över nästa helg. Hon har köpt biljetter till Dockteatern, vill ta med sitt barnbarn dit. – Teater? – Daniel växlade ned. – Det är väl bra. Skönt för henne med lite omväxling. – Det tror jag också. Hon behöver komma ut lite. …På lördagen parkerade Daniel utanför svärmors hus, tog ut Saga ur bilbarnstolen. Dottern blinkade sömnigt, gnuggade ögonen med knytnävarna – de hade väckt henne tidigt. Han lyfte upp henne, och hon borrade genast in näsan mot hans hals, varm och lätt som en gråsparv. Birgitta kom ut på trappan i blommig morgonrock, slog ut med armarna som om hon såg ett skeppsbrutet barn snarare än sitt barnbarn. – Åh, lilla hjärtat, min solstråle, – hon tog Saga i famnen och höll henne mot sin stora bröstkorg. – Så blek, så smal. Ni plågar henne med alla dieter, barnet får ju inget växa av. Daniel körde ner händerna i fickorna, försökte svälja sin irritation. Alltid samma sak. – Vi gör detta för hennes skull. Inte för att vi vill. – Vilket skull? – svärmor pressade ihop läpparna, inspekterade barnbarnet som om hon nyss kommit från ett koncentrationsläger. – Bara skinn och ben. Barnet behöver mat för att växa, och ni svälter henne. Hon bar in Saga utan att se sig om, och dörren stängdes med ett tyst klick. Daniel stod kvar på trappan. Något klöste inom honom, en aning började forma sig men svävade bort som morgondimma. Han gnuggade pannan, stod kvar någon minut vid grinden, lyssnade på den främmande gårdens tystnad. Sedan vände han och gick mot bilen. En helg utan barn – en märklig, nästan bortglömd känsla. På lördagen åkte de till stormarknaden, fyllde kundvagnen med mat till veckan. Hemma kämpade Daniel i timmar med badrumskranen som läckt i två månader. Maria rensade garderober, fyllde svarta sopsäckar med gamla saker. Vanligt hushållsbestyr, men utan barnröster kändes lägenheten tom, fel. På kvällen beställde de pizza – den där med mozzarella och basilika, som Saga inte fick äta. En flaska rött vin, samtal om jobbet, semesterplaner, den där renoveringen de aldrig blir klara med. – Så skönt, – sa Maria plötsligt, bet sig i läppen. – Alltså… Jag menar, ja, du fattar. Bara lugnt. Tyst. – Jag förstår dig, – Daniel la sin hand på hennes. – Jag saknar också. Men vi behöver det här ibland. På söndagen åkte han till svärmor när det började skymma. Solen gick ner, gatorna badade i orange ljus. Huset låg bakom gamla äppelträd, och i skymningsljuset såg det nästan hemtrevligt ut. Daniel gick ur bilen, sköt upp grinden – gångjärnen gnisslade – och stannade halvvägs. På trappan satt hans dotter. Bredvid henne på steget hade Birgitta slagit sig ner, överlycklig. I handen höll hon en stor, gyllenbrun bulle, glänsande av smör. Saga satt och tuggade. Hela ansiktet kladdigt, smulor på hakan, men ögonen – glittrande, lyckliga, gladare än på mycket länge. Några sekunder stod Daniel bara och såg. Sedan vällde något varmt, ilsket upp inombords. Han rusade fram, tog bullen ur svärmors hand. – Vad är det här?! Birgitta ryckte till, rodnade ända från halsen upp till hårfästet. Birgitta började vifta med händerna, försökte förringa hans vrede. – Men det är ju bara en liten bit! Det gör väl ingenting, en bulle… Daniel lyssnade inte. Han lyfte upp Saga – dottern blev stilla, höll hårt i hans jacka – och bar henne till bilen. Satt henne i bilbarnstolen, spände fast henne. Fingrarna skakade av ilska. Saga såg förskräckt på honom, underläppen darrade – snart skulle hon gråta. – Det är okej, älskling, – han smekte henne över håret och försökte låta lugn. – Sitt här lite, pappa kommer strax. Han stängde dörren och gick tillbaka mot huset. Birgitta stod kvar på trappan och knep morgonrocken. – Daniel, du förstår ju inte… – Jag förstår inte?! – han stannade två steg ifrån henne och utbrast i upprördhet. – Ett halvår! Vi har kämpat i ett halvår utan att förstå vad som händer med vår dotter! Undersökningar, blodprov, allergitester – har du ens en aning om vad det kostat oss? Så mycket oro, så många sömnlösa nätter?! Birgitta backade mot dörren. – Jag ville bara väl… – Ville väl?! – Daniel steg ett steg närmare. – Vi har gett henne endast vatten och kokt kyckling! Tagit bort allt! Och du ger henne bullar bakom vår rygg?! – Jag höll på att bygga upp hennes immunförsvar! – svärmodern höjde plötsligt hakan. – Lite i taget, så att kroppen vänjer sig. Snart hade det varit över, tack vare mig! Jag vet vad jag gör, jag har ju uppfostrat tre barn! Daniel såg på henne och kände inte igen henne. Den här kvinnan, som han stått ut med i så många år för fridens skull – hon hade förgiftat hans barn. Medvetet. Trott sig vara klokare än läkare. – Tre barn, – upprepade han tyst, och Birgitta blev blek. – Ja och? Alla barn är olika. Saga är min dotter, inte din. Och du får inte träffa henne igen. – VA?! – svärmor klamrade sig fast vid räcket. – Du kan inte mena allvar! – Jo, det kan jag. Han vände om och gick mot bilen, rop och skrik bakom honom. Men Daniel såg sig inte om. Klev in, startade motorn. I backspegeln såg han Birgitta vifta med armarna bakom grinden. Han tryckte gasen i botten. Hemma väntade Maria i hallen. Hon såg Daniels ansikte och den gråtande Saga – och förstod direkt. – Vad har hänt? Daniel berättade. Kort, sakligt, utan känslor – de hade han redan tömt ur sig. Maria blev tystare för varje mening. Sedan tog hon upp mobilen. – Mamma. Ja, Daniel har berättat. Hur kunde du?! Daniel tog med Saga in i badrummet – tvättade bort bullev och tårar. Utanför hördes Marias röst, hård och ovanligt skarp. Hon grälade på sin mamma som Daniel aldrig hört henne göra förut. Till slut: “Tills vi fått bukt med allergin – får du inte träffa Saga igen!” Två månader passerade… Söndagsmiddag hos Ulla hade blivit en tradition. Idag stod en tårta på bordet: sockerkaka med grädde och jordgubbar. Och Saga åt. Själv, med stor sked, kletig om hela ansiktet. Inga fläckar på kinderna. – Vem kunde ana, – Ulla skakade på huvudet. – Solrosolja. Så ovanlig allergi. – Läkaren sa att det händer för ungefär en på tusen, – Maria bredde smör på sitt bröd. – När vi tog bort all solrosolja och bytte till olivolja – försvann utslagen på två veckor. Daniel såg på sin dotter och kunde inte sluta le. Rosa kinder, glittrande ögon, grädde på näsan. Ett lyckligt barn, som äntligen fick äta riktig mat. Tårta, småkakor, allt som görs utan solrosolja. Det visade sig vara mycket. Relationen med svärmor förblev kylig. Birgitta ringde, bad om ursäkt, grät i telefonen. Maria pratade kort och kallt. Daniel – inte alls. Saga sträckte sig efter ännu en bit tårta, och Ulla sköt fram fatet mot henne. – Ät, lilla vän. Ät och njut. Daniel lutade sig tillbaka i stolen. Utanför regnade det, men inne doftade det nybakat och var varmt. Dottern mådde bra. På resten spelade det ingen roll.