Femtiotusen, Olof. Femtiotusen. Utöver underhållet på trettio.
Ingrid slängde mobilen på köksbordet så hårt att den halkade över bordsskivan och var nära att falla till golvet. Olof hann greppa den precis vid kanten, och hans snabba reflex fick hennes ilska att svälla ytterligare.
Mårten behövde nya skor och kläder till fotbollsträningen, sa Olof och vände mobilen med skärmen neråt, som för att gömma beviset. Han växer, Ingrid. Barn gör ju så de växer.
Skor som kostar femtio tusen? Är han uttagen till landslaget eller vad?
Det var även en ryggsäck. Och en jacka. Hösten kommer ju snart.
Ingrid vände bort blicken just nu ville hon inte alls se på sin man. Hon visste om alla dessa överföringar. Varje månad, minst. Alltid samma motivering sonen, ansvar, plikten. Vackra ord som dolde mycket konkreta siffror, pengar som försvann från deras gemensamma budget, till någon annans konto.
Jag älskar ju honom, sa Olof och tog ett steg närmare hennes rygg. Det är min son. Jag kan inte bara
Säger jag att du ska lämna ditt barn? Jag pratar om varför du lägger så mycket utöver underhållet. Trettio tusen varje månad är det för lite? Jobbar inte Karin?
Jo, hon arbetar.
Så vad är då problemet?
Olof svarade inte. Ingrid kände igen hans tystnad det var den sortens tystnad som innebar att han inte hade något svar. Bara vanan att ställa upp, hjälpa till utan att protestera. Att vara en god exman, en god far, en god människa. Men på deras bekostnad.
Hon lutade sig mot diskbänken, vände sig om.
Jag har koll, vet du? I huvudet räknar jag. Hur mycket som går dit varje månad. Vill du veta vad det blir på ett år?
Nej, det vill jag inte.
Nästan sexhundratusen. Exklusive dagens femtio.
Olof drog trött handen över näsroten ännu en gest hon kände igen. Men Ingrid kunde inte låta bli att tala ut. Tystnaden hade varat för länge och maskerandet av förståelse tog slut.
Vi hade ju planerat semester. Minns du? Du lovade november, havet, två veckor. Var är de pengarna nu?
Ingrid, jag förstår, men Karin ringde, det var något akut
Ja, Karin. Alltid Karin. Det är alltid akut för henne.
Olof satte sig på köksstolen, lutade armbågarna mot knäna. Plötsligt såg han verkligen trött ut, inte av arbete, utan av det eviga tjattret och dragkampen mellan två kvinnor. Ingrid kände en släng av medlidande någonstans djupt inne, men tryckte bort den snabbt.
Hon vill köpa större lägenhet, sa Olof med blicken mot golvet. Så Mårten får eget rum.
Vänta, vadå för lägenhet?
En större. De bor ju i en etta nu, du vet ju hur trångt hon har det.
Hon har det trångt. Och vem ska betala då?
Olof tittade äntligen upp, och Ingrid såg skuggan av skuld i hans blick. Det blev kallt inuti henne.
Du tänker väl inte?
Hon bad om hjälp till kontantinsatsen. Jag funderar bara än så länge.
Du funderar? Olof, det är ju det är ju enorma pengar! Var skulle du få dem ifrån?
Vi har ju sparat lite. Till bilen.
Vi har sparat! Till vår bil! För vår familj!
Rösten sprack, och Ingrid tryckte handen mot munnen som för att tvinga tillbaka orden. För sent de surrade redan i luften mellan dem.
Olof reste sig och gick bort till fönstret, händerna i fickorna.
Mårten är också min familj. Jag kan inte låtsas som att han inte finns.
Ingen säger att du ska låtsas! Underhållet är lagligt och klart. Allt utöver är ditt goda hjärta. Och mitt, för det är våra pengar, Olof.
Jag vet.
Men ändå räcker inte det.
Tystnad. Hos grannen startade teven dämpade röster, skratt från någon gammal komedi. Absurt bakgrundsljud till deras samtal.
Ingrid satte sig vid sitt vanliga plats, strök bordsduken slät. Inuti brann det sårad, arg, förvirrad men rösten blev stadig:
Hur mycket vill hon ha?
Två miljoner till kontantinsatsen.
Siffran blev hängande i luften. Ingrid skrattade till, kort och torrt.
Två miljoner. Det är allt vi har.
Jag vet.
Och du funderar på att ge henne dem?
Det är för Mårten.
Jag säger nej. Det är mina pengar också, om du har glömt.
Olof teg. Det fanns inte mer att säga.
En vecka senare kollade Ingrid i banken, mest för att säkerställa att lönen kommit. Hon scrollade rutinmässigt in på sparkontot det kontot där de lagt undan pengar i tre år.
Saldo: fyrtiosjutusen femhundratvå kronor
Hon blinkade, startade om appen. Kollade igen.
Fyrtiosjutusen istället för två miljoner
Mobilen gled ur hennes hand och landade med en dov duns på den gamla trasmattan.
Ingrid stod mitt i rummet, helt förlamad. Två miljoner. Tre års sparande, avstått semester, räknat varje större utgift. Och nu fyrtiosjutusen. En spillra av deras gemensamma framtid.
Hon plockade upp telefonen, öppnade transactionsloggen. Överföring till Karin Maria Blomkvist.
Inte ens försökt gömma det.
Olof satt på soffan med sin laptop när Ingrid rusade in. Han lyfte blicken, försökte le men leendet försvann när han såg hennes min.
Du har gett ALLT vårt sparande till din ex?!
Rösten skar genom huset, och Ingrid brydde sig inte. Låt grannarna höra, låt hela trapphuset höra.
Ingrid, vänta jag kan förklara
Förklara? Två miljoner, Olof! Två! Det var våra pengar!
Han la undan datorn, reste sig långsamt. Inget tecken på skuld i hans ansikte, bara ett märkligt trots.
Det är till Mårten. Han behöver en riktig plats, bra förhållanden. Jag är far, jag måste
Du har ansvar mot din familj! Mig! Inte mot kvinnan du skilde dig från fyra år sen!
Hon är mamma till mitt barn.
Och jag då?!
Du är min hustru. Jag älskar dig. Men Mårten
Sluta gömma dig bakom Mårten! Du köpte lägenheten till Karin. Inte till Mårten till henne! Hon kommer bo där, bestämma, sälja om hon vill och använda pengarna till vad som helst. Vad har det med barnet att göra?
Olof öppnade mun men tystnade. Han visste, hon hade rätt.
Du älskar henne fortfarande, sa Ingrid lågt. Det är sanningen. Inte Mårten. Du har aldrig kunnat säga nej till henne.
Det är inte sant.
Varför då? Varför frågade du inte mig? Varför beslutade du för oss båda?
Olof tog ett steg mot henne, sträckte ut armarna:
Ingrid, snälla. Låt oss prata lugnt. Jag fattar att du är arg, men det här är för min son…
Ingrid vek undan hans händer.
Rör mig inte.
Tre ord och plötsligt växte en mur mellan dem. Olof blev stående, och insikten nådde till sist hans ansikte. För sent.
Jag klarar inte detta, sa Ingrid och gick till sovrummet för att packa. Jag kan inte leva med någon som tar beslut över mitt huvud. Som ljuger. Som
Jag har inte ljugit!
Du har hållit det för dig själv. Det är samma sak.
Hon slängde ner det viktigaste underkläder, papper, mobil-laddare i väskan. Olof stod i dörren, såg sitt liv rämna.
Vart ska du?
Till mamma.
Hur länge blir du borta?
Ingrid drog igen dragkedjan, hängde väskan på axeln. Hon såg på mannen den vuxna mannen med förvirrad blick, som inte fattade vad han gjort.
Jag vet inte, Olof. Helt ärligt.
Tre dagar hos mamma gick underligt. Första dagen låg Ingrid på soffan och stirrade i taket. Mamma gav te, ställde inga frågor, strök henne över håret som förr. Andra dagen kom ilskan ren och befriande. Tredje dagen kom klarheten.
Hon slog numret till en gammal juristvän.
Jag vill skilja mig. Ja, jag är säker. Det finns inget att prata om.
Olof ringde varje dag, skickade långa meddelanden snurriga, fulla av förklaring och ursäkter. Ingrid läste men svarade inte. Vad fanns det att säga? Hans val var gjort. Nu gjorde hon sitt.
En månad senare flyttade Ingrid in i en liten hyresetta i andra änden av stan. Liten, utsikt över industriområdet, men den var hennes. Bara hennes. Hon valde gardiner, möblerade själv, bestämde själv vad lönen skulle gå till.
Skilsmässan blev klar snabbt Olof protesterade inte, skrev på allt. Kanske hoppades han hon skulle ångra sig. Det gjorde hon inte.
Ibland, om kvällen, satte Ingrid sig vid fönstret och tänkte på hur konstigt livet ändå är. För tre år sedan trodde hon att hon hittat rätt man. Nu satt hon ensam i en tom lägenhet. Och det skrämde henne märkligt nog inte alls.
Ingrid öppnade anteckningsboken och skrev: noll. Startpunkt. Bredvid: månadsplan, halvårsplan, årsplan. Hur mycket att spara, var placera, vilka kurser ta för att höja kompetensen.
För första gången på länge var framtiden enbart hennes egen.
