Jag var åtta år när mamma lämnade oss – hon gick till gatuhörnet, tog en taxi och kom aldrig tillbaka. Min bror var fem. Allt förändrades hemma. Pappa började göra saker han aldrig gjort förr: gå upp tidigt för att ordna frukost, lära sig tvätta, stryka kläder, försöka kamma vårt hår varje morgon innan skolan. Jag såg hur han missade måtten på riset, brände maten, blandade vita och färgade kläder. Ändå saknade vi aldrig något. Han kom hem trött från jobbet, gick igenom våra läxor, skrev under i skolhäftena, förberedde våra lunchlådor för nästa dag. Mamma kom aldrig tillbaka. Pappa tog aldrig hem någon annan kvinna, presenterade ingen som sin nya partner. Vi visste att han gick ut ibland och ibland kom hem sent, men hans privatliv hölls utanför väggarna. Hemma fanns bara jag och min bror. Jag hörde honom aldrig säga att han blivit kär igen. Hans vardag var att arbeta, komma hem, laga mat, tvätta, sova – och börja om. På helgerna tog han oss till parken, ån, eller till köpcentrumet – även om det bara var för att titta på skyltfönstren. Han lärde sig att göra flätor, sy i knappar och packa matsäck. Behövde vi kostymer till skolans avslutning gjorde han dem av kartong och gamla tyger. Aldrig klagade han, aldrig sa han: ”Det här är inte mitt jobb.” För ett år sedan gick pappa bort. Det gick fort, utan tid för avsked. När vi rensade hans saker fann vi gamla anteckningsböcker: hushållsutgifter, viktiga datum, lappar som ”betala räkningen”, ”köp skor”, ”ta flickan till läkaren”. Inga kärleksbrev, inga bilder med andra kvinnor, inga tecken på romantik – bara spåren efter en man som levt för sina barn. Sedan han gått bort kan jag inte sluta undra: var han lycklig? Mamma lämnade oss för att söka sin egen lycka. Pappa stannade kvar och gav upp sin – aldrig skapade han ny familj eller ett hem med en partner. Aldrig var han någon annans prioritet än vår. Idag inser jag att jag hade en fantastisk pappa. Men jag förstår också att han förblev ensam – så att vi aldrig skulle vara det. Och det tynger. För nu, när han är borta, vet jag inte om han någonsin fick den kärlek han förtjänade.

Jag var åtta år gammal när min mamma lämnade hemmet. Hon gick ut mot hörnet, stoppade in nyckeln i ytterdörren, tog en taxi genom Stockholm och kom aldrig tillbaka. Min lillebror, Emil, var fem.

Från den dagen förändrades allt i vår lägenhet på Södermalm. Pappa, Lars Andersson, började göra saker han aldrig tidigare gjort: han steg upp tidigt för att bre knäckebröd, kokade gröt och försökte skölja våra kläder, strök skoltröjor och försökte kamma mitt hår med stora, fumliga händer innan vi rusade till skolan. Jag såg hur han missade doseringen av makaroner, hur han brände kotletterna, hur han glömde att sortera vita och färgade kläder. Men vi saknade aldrig något viktigt. Han kom hem trött efter jobbet på kommunen, satte sig vid köksbordet och hjälpte oss med läxorna, gick igenom skolpapper, fixade matsäck och smörgåsar för nästa dag.

Mamma kom aldrig tillbaka för att hälsa på oss. Pappa tog aldrig hem någon annan kvinna. Aldrig någon som presenterades som partner. Vi visste att han gick ut ibland, att han stannade sent, men om han hade ett privatliv lämnade han det utanför våra väggar. Hemma var det bara jag och Emil; jag hörde honom aldrig säga att han blivit kär igen. Hans rutiner var arbete, hem, laga mat, tvätta, sova och så om igen.

På helgerna tog han oss till Hagaparken, eller kanske ut mot Strandvägen, ibland till gallerian även om vi bara gick och tittade upp i skyltfönstren. Han lärde sig fläta hår, sydde i lösa knappar och försökte fixa lunchlådor. När vi hade maskerad i skolan och behövde dräkter, snickrade han ihop något av kartong och gamla gardiner. Han klagade aldrig. Han sade aldrig Det är inte min uppgift.

För bara ett år sedan lämnade pappa oss för att gå till Gud. Det gick fort. Det fanns ingen tid för långa avsked. När vi sorterade hans saker i köket hittade jag gamla anteckningsböcker där han skrivit: Betala avgiften, Köp stövlar till Emil, Boka läkartid för flickan. Det fanns inga brev, inga foton med någon annan kvinna, ingen doft av ett annat liv än det vi delade. Bara spåren av en man som levt för sina barn.

Sedan dess är det en fråga som inte lämnar mig: Var han lycklig? Mamma gick för att söka sitt eget välmående. Pappa stannade kvar och valde bort sig själv. Han bildade aldrig en ny familj. Han fick aldrig ett hem med någon annan. Han blev aldrig någon annans förstahandsval förutom vårt.

Idag förstår jag att jag haft en fantastisk pappa. Men jag ser också att han var en man som blev ensam för att vi aldrig skulle vara det. Och det gör ont. För nu, när han inte finns kvar, vet jag inte om han någonsin fick kärleken han förtjänade.