Du uppfostrar honom till en mes
Varför har du skrivit in honom på kulturskolan?
Margareta Lindqvist gick förbi sin svärdotter i hallen och drog av sig handskarna i farten.
Hej Margareta. Kom in, varsågod. Trevligt att se dig också, verkligen.
Sarkasmen blev till dimma i rummet, försvann spårlöst. Svärmor slängde handskarna på skänken som ett tecken, vände sig om och såg på Elfrida.
Erik ringde mig och berättade, så stolt Jag ska spela piano! Vad är det för trams? Är han din lilla flicka nu?
Elfrida stängde ytterdörren långsamt. Försiktigt, rädd för att riva marken med ett skrik av ren och skär frustration.
Det betyder att ert barnbarn ska lära sig musik. Han älskar det.
Älskar! Margareta fnyste, som om Elfrida precis föreslagit att pojken skulle börja samla på fjärilar i stället för att få handleder. Han är sex år, han vet ju inte ens vad han älskar. Du måste styra! Han är pojke, arvinge, mitt barnbarn och vad gör du med honom?
Svärmor trampade vidare till köket, tryckte igång vattenkokaren och rev åt sig makten över hemmet. Elfrida tvingade sig att följa efter, käkarna så spända att det dånade i huvudet.
Jag vill bara uppfostra honom till en lycklig människa.
Du gör honom till en klen och vek pojke! Margareta lassade på med sin dom, händerna på höfterna. Du borde ha skrivit in honom på fotboll! Brottning! Något där han blir en riktig karl, inte… inte pianist!
Elfrida lutade sig mot dörrposten, räknade tyst till fem. Det hjälpte inte.
Erik ville själv. Han bad om det. Han älskar musik.
Han älskar! svärmor viftade avvärjande. Mats älskade hockey när han var i den åldern, sprang med grabbarna på gården! Vad ska din unge göra spela skalor? Pinsamt!
Något gick sönder inom Elfrida. Hon rätade sig och gick ett steg närmare.
Är du färdig nu?
Inte alls! Jag har länge velat säga
Och jag har också länge velat säga Erik är min son. Min. Jag bestämmer hur han ska växa upp. Jag står inte ut med att du lägger dig i mer.
Margaretas ansikte blev blodrött.
Hur vågar du prata med mig så?
Gå hem.
Vad sa du?!
Elfrida grep Margaretas kappan från hallen och tryckte den i händerna på henne.
Ut. Jag vill att du går nu.
Sparkar du ut mig? Mig?!
Elfrida ställde upp ytterdörren, tog tag i Margaretas armbåge och drog henne ut. Margareta slet, men Elfrida var bestämd; svärmor trillade över tröskeln och snubblade ut i trapphuset.
Jag ger mig inte! Margareta vände sig på avsatsen, ansiktet förvridet av raseri. Hör du mig?! Jag ska inte låta dig förstöra mitt enda barnbarn!
Hejdå, Margareta.
Mats ska få veta allt! Jag ska säga allt!
Elfrida slog igen dörren, lutade sig mot den och andades ut långsamt, som om hon pressade ut varje droppe luft ur kroppen.
Det hördes svaga rop utanför dörren, så stegen nerför trappen. Efter någon minut blev allt tyst.
Margareta hade slutligen tömt henne på ork. Eviga klagomål, pekpinnar, föreläsningar om uppfostran, om matvanor, om barnkläder. Och Mats såg inget problem. Mamma vill väl, Hon vet bättre, Kan du inte bara lyssna? För Mats var hans mamma sanningens källa. Elfrida fick bara stå ut, gång på gång, besök efter besök.
Men inte idag.
Mats kom hem vid åttatiden på kvällen. Låset klickade, nycklarna slängdes på hallbänken lite för hårt, stegen tunga till köket inget avstick in till Erik som satt och såg tecknat på plattan.
Erik, älskling, sitt här, sa Elfrida lågt, satte på robot-serien, tryckte stora hörlurar över sonens öron. Vi ska prata med pappa.
Erik nickade, försjunken i färger och mekaniska hjältar. Elfrida stängde dörren och gick till köket.
Mats stod vid fönstret, armarna i kors, stel i kroppen. Rörde sig inte när Elfrida kom in.
Du kastade ut min mamma.
Ingen fråga. Bara iskall saklighet.
Jag bad henne gå.
Du puttade ut henne! Mats vände sig om, käkarna hoppade. Hon grät i telefon i två timmar! Två! Elfrida!
Elfrida satte sig vid bordet, benen värkte efter jobbet, nu denna kamp.
Bryr du dig inte om att hon sårade mig?
Mats tystnade ett ögonblick, slog ut med handen.
Hon oroar sig bara för sitt barnbarn. Vad är det för fel med det?
Hon kallade vår son för mes och vekling. Vår sexårige pojke, Mats.
Hon var väl upprörd, sånt händer. Men… hon har en poäng, Elfrida. Grabben behöver sport, laganda, tålamod…
Elfrida såg på Mats länge, han vred undan blicken.
Jag tvingades till gymnastik som barn. Mamma bestämde du ska bli gymnast, punkt. Fem år, Mats. Fem år av tårar, av smärtsamma stretchningar, av hunger och bön om att bli befriad.
Mats sade inget.
Jag kan inte ens se en sporthall utan att få ont. Jag vill aldrig utsätta Erik för det. Vill han spela fotboll? Då får han det om han vill. Men aldrig mer under tvång.
Mamma menar bara väl
Då kan hon skaffa sig en egen son att bestämma över, sa Elfrida och reste sig. Men med Erik släpper jag inte in henne längre. Och inte dig heller, om du står på hennes sida.
Mats ryckte, kanske ville han protestera, men Elfrida var redan på väg ut ur köket.
Resten av kvällen var de tysta. Elfrida lade Erik, satt länge i mörkret och lyssnade på hans jämna andetag.
Nästa två dagar gick i spänd tystnad. Vid middagen började Mats till slut skämta, Elfrida log isen smälte. På fredag pratade de nästan som vanligt, men undvek svärmor-namnet som om det var förbjuden musik.
Lördag morgon. Elfrida vaknade abrupt. Något krafsade i verkligheten klockan visade åtta. Onormalt tidigt. Mats snarkade bredvid, Erik sov också.
Vad var det hon hörde?
Metalliskt ljud från hallen ett drömskt klingande, som att en nyckel vände verklighetens lås. Hjärtat rusade, Elfrida grep mobilen och svävade ut i hallen på tå.
Ytterdörren for upp.
Där stod Margareta triumferande leende, med en stor nyckelknippa i handen som en segerpokal.
God morgon, svärdotter lilla.
Elfrida frös på det kalla golvet, i urtvättad T-shirt och pyjamasbyxor, betraktad av Margareta som om det var hennes privilegium att storma in en lördag morgon.
Var har du fått nyckeln ifrån?
Margareta rörde klungan som en trollstav framför näsan på Elfrida.
Mats gav dem till mig. Han var här häromdagen, bad om förlåtelse för dina fasoner. Ville ge mig möjligheten att träffa Erik.
Elfrida blinkade. En gång, två. Sanningen förvridd och inlindad som i en dröm.
Vad gör du här? Så här tidigt?
Jag ska hämta Erik nu börjar fotbollsträningen! Jag har anmält honom, det är första passet idag!
Vreden slog till som feber, het och blindande. Elfrida slängde sig in i sovrummet.
Mats låg vänd mot väggen, låtsades sova Elfrida såg hans spända rygg.
Upp!
Elfrida, ta det lugnt
Men hon ryckte av honom täcket, släpade ut honom till vardagsrummet.
Margareta hade redan satt sig, bläddrade lojt i ett magasin, fötterna i kors.
Du gav henne nyckeln, Elfrida stod stadigt, greppade Mats handled. Till MIN lägenhet.
Mats sa ingenting, trampade omkring som en vilse drömgast.
Det här är min lägenhet, Mats. Min. Jag köpte den själv, innan vi var gifta. Med mina pengar. Hur kunde du ge din mamma en nyckel till mitt hem?
Åh, så småaktigt! Margareta kastade ifrån sig tidningen. Mitt, ditt… Egot fixat! Mats tänkte åtminstone på sitt barn, gav mig chansen träffa honom, när du aldrig släpper in mig.
Håll tyst.
Margareta blev lila i ansiktet av vrede, men Elfrida riktade sig bara mot Mats.
Erik ska inte spela fotboll. Inte förrän han själv vill.
Det är inte du som bestämmer! Margareta rykte upp sig. Du är ingen bara någon tillfällig hamn för min son! Tror du att du är oumbärlig? Mats står ut med dig bara för barnets skull!
Tystnad.
Elfrida vände sig långsamt till Mats. Hans huvud hängde, han sa inget.
Mats?
Inget svar. Inte ett ord av stöd.
Okej, Elfrida nickade, iskylan bredde ut sig inom henne. Tillfällig. Och den här tiden är slut nu. Ta din son, Margareta. Han är inte min man längre.
Du vågar inte! Margareta tjöt. Du har ingen rätt att släppa honom själv!
Mats, Elfrida talade lågmält, såg sin make i ögonen. Du har trettio minuter. Packa och gå. Annars slänger jag ut dig i pyjamasen.
Elfrida, snälla, kan vi prata
Vi är redan färdiga.
Hon vände sig mot Margareta, drog på munnen.
Behåll nycklarna. Jag byter lås idag.
…Skilsmässan tog fyra månader. Mats försökte komma tillbaka, ringde, skrev, kom med blommor. Margareta hotade med vårdnadstvist, socialtjänst, advokater. Elfrida anlitade en skicklig jurist och slutade svara.
Två år flöt förbi som i en konstig, suddig dröm…
Konsertsalen på kulturskolan sjöd av röster och vibrationer. Elfrida satt i tredje raden, knöt programmbladet som en amulett. Erik Lindqvist, 8 år. Beethoven – Ode till glädjen.
Erik tassade upp på scenen, allvarsam, koncentrerad, vit skjorta, svarta byxor. Slog sig ner vid pianot, händerna vilade på tangenterna. Första tonerna fyllde salen och Elfrida glömde att andas.
Hennes pojke spelade Beethoven. Hennes åttaåriga son, som själv hade bett om att gå i musikskolan, som suttit timmar vid instrumentet, som valt stycket till konserten.
När sista ackorden dog ut exploderade applåderna. Erik ställde sig upp, bugade, letade upp sin mamma med blicken och log. Ett brett, lyckligt leende.
Elfrida klappade med alla de andra, tårarna rann och klibbade mot huden.
Allt var rätt. Hon hade gjort det rätta. Satt sonen före allt före andras åsikter, före äktenskapet, före rädslan för ensamhet.
Så ska en mor göra.
