Släppte in dem jag borde hållit ute – Pappa, vad är det här för nya prylar? Har du länsat Antikboden? – frågade Kristina och höjde förvånat på ögonbrynen när hon såg den vita virkade duk på sin byrå. – Jag visste inte att du var så förtjust i gamla grejer. Smaken din är ju som farmor Zoes… – Oj, Kristina? Utan att ringa först? – Olof Persson kom ut från köket. – Vi… Alltså jag, väntade inte dig… Det syntes att pappa försökte verka pigg, men blicken var märkbart skamsen. – Ja, jag ser att du inte väntade mig, – svarade Kristina missnöjt och gick mot vardagsrummet där fler överraskningar väntade. – Pappa… Var kommer allt det här ifrån? Vad händer egentligen? Kristina kände inte igen sin lägenhet. …När hon först fått lägenheten av farmor var det deppigt: gammal svensk standard, klumpiga soffor från 80-talet, tjock-TV på nött bänk, rostiga element, flagnande tapeter… Men det var hennes eget hem. Hon hade sparat ihop lite pengar och lade allt på renovering – men inte vilken som helst. Kristina valde ljusa färger och skandinavisk minimalism för att få tvåan att kännas större. Med kärlek valde hon gardiner, fluffiga mattor… Nu hängde där tunna vita gardiner istället för hennes mörka, och på Italiensoffan låg en syntetisk filt med ylande tiger. På soffbordet stod en rosa plastvas med lika plastiga rosor. Och det var inte allt. Det värsta var dofterna. Från köket spred sig stekt fisk och olja. Tobaksrök. Men pappa rökte ju inte… – Kristina… – mumlade Olof. – Det är så här… Jag är inte ensam. Tänkte berätta tidigare, men det blev aldrig av. – Inte ensam? – Kristina blev förvirrad. – Pappa, det har vi ju aldrig kommit överens om! – Men Kristina, livet tog ju inte slut med din mamma. Jag är faktiskt ung än, knappt pensionär. Har jag ingen rätt till ett privatliv? Kristina stelnade. Jo, klart att pappa får träffa andra. Men inte i hennes lägenhet! …Föräldrarna hade skilt sig för ett år sedan. Mamma tog det lugnt, gick in för resor och självutveckling med ett stort kompisgäng. Pappa däremot klagade. Hans gamla egna lägenhet hade hyrts ut i tio år, men efter att sista hyresgästen hade somnat med ciggen tände pappa inte på renovering. Han hade varken råd eller ork, och lämnade lägenheten i ruiner. – Kristina, jag vet inte hur jag ska klara det… – suckade han dystert. – Det är farligt här, och jag hinner aldrig i ordning innan vintern. Inte har jag råd heller. Fryser jag ihjäl så är det väl min lott. Kristina kunde ju inte låta honom bo så. Och hennes lägenhet stod ändå tom sedan hon flyttat till sin man. Med tanke på pappas erfarenhet av hyresgäster ville hon inte hyra ut. – Pappa, bo hos mig så länge, – föreslog hon. – Allt är färdigt där. Ta det lugnt med ditt, så flyttar du över när du är klar. Bara ett villkor: inga gäster. – Får jag verkligen det? – Han såg förvånad ut. – Tack, Kristina! Du räddade mig. Lovar att allt blir lugnt. Jovisst, “lugnt”… När Kristina mindes samtalet, öppnades badrumsdörren och ut vällde ånga. Ur dimman kom en kvinna i femtioårsåldern. I Kristinas favoritbadrock! Nu satt den knappt på den främmande kvinnan. – Oj, Olofs dotter på besök? – kraxade kvinnan med rökig stämma och log överlägset. – Du kunde ju ha sagt något, Olof. Jag är ju bara i hemma-mundering. – Och du är? – frågade Kristina skeptiskt. – Och varför har du min badrock? – Jag är Jeanette, din fars kärlek. Varför blir du så nervös? Tog ju bara en badrock som ändå hängde där oanvänd. Kristina kokade av ilska. – Ta av den. Nu, – sa hon genom tänderna. – Kristina! – vädjade pappa och ställde sig mellan dem. – Börja inte nu! Jeanette bara… – Jeanette har tagit mina saker i mitt hem! – avbröt Kristina. – Pappa, fattar du ens? Du släpper in din flickvän och låter henne rota bland mina grejer?! Jeanette himlade med ögonen och dunsade ner på tigerfilten i vardagsrummet. – Vad oförskämd du är. Jag hade luggat dig om jag var Olof, oavsett din ålder. Hur talar du med din far? Det angår inte dig att han lever med mig, lilla gumman. Kristina var chockad. En okänd kvinna på hennes soffa, med hennes saker! – Inte så länge det sker i mitt hem. – Ditt hem? – Jeanette vände sig mot Olof. Han tryckte sig mot väggen och såg skräckslaget från dotter till förälskad kvinna. Han hoppades på en lätt lösning, men vädret blev precis värre. – Pappa har glömt säga det, – sa Kristina kallt. – Då får väl jag. Han är bara gäst här. Allt här är mitt – jag har bjudit in honom, men trodde inte han skulle ta in sina “favoriter”. Jeanette blossade röd. – Olof? – röt hon. – Du sa ju att det var din lägenhet! Pappa blev helt röd. – Ja… Jeanette, du förstod visst fel… Jag har eget, bara inte här. Ville inte gå in på detaljer. – Ville inte gå in? Tack! Nu får jag skäll och gliringar här! Kristina tappade tålamodet. – Ut, – sa hon lågt. – Va? – Jeanette blev tagen. – Ut härifrån. Båda. Ni har en timma – sen går vi via myndigheter. Släppt in folk i mitt hem… Kristina gick mot dörren, men Olof rusade efter. – Dotter, ska du slänga ut din egen far? Du VET ju hur det är hemma hos mig! Jag dör ju där! Han grep Kristinas ärm och hon tvekade. Minnen, ansvar, medkänsla… En klump i halsen. Så såg hon Jeanette. Hon satt där, i hennes morgonrock, med hat i blicken… Om Kristina gav med sig nu, skulle Jeanette byta lås i morgon. – Pappa, du är vuxen. Hyr en lägenhet, – sa Kristina och slet sig loss. – Du har själv ställt till det. Vi avtalade att du skulle bo ensam; istället bjöd du hem den här kvinnan, lät henne använda mina saker och gjorde mitt hem till deras ställe… – Spärra in dig med ditt hem du! – fräste Jeanette. – Kom Olof. Släpp henne – hon är otacksam… En halvtimme och allt var klart. Pappa gick tyst, krökt som en gammal man. Kristina skulle aldrig glömma hundblicken han gav när han gick – men hon stod på sig utan att röra en min. När de lämnat, öppnade hon fönstren och vädrade ut fisk, rök och billiga parfymer. Samlade ihop morgonrock, filt och Jeanettes lämnade grejor – direkt till soporna. Nästa dag: städning och bytta lås. Hon ville inte längre röra något som kvinnan haft i sin hand. Särskilt den. …Fyra dagar gick. Nu var det rent och fräscht hemma hos Kristina – inga plastrosor, inga dofter. Hon bodde hos sin man, men känslan av frihet i sitt eget hem var skön ändå. Hon pratade inte med pappa. Fjärde dagen ringde han själv. – Hallå – sa Kristina. – Nå, Kristina… – sluddrade pappa. – Är du nöjd nu? Jeanette stack. Lämnade mig… – Oj, så förvånande, – svarade hon torrt. – Låt mig gissa. Hon såg din riktiga lägenhet där det krävs jobb? Pappa nickade tungt. – Ja… Jag satte in ett element. Sov på luftmadrass. Hon klarade tre dagar… Sa att jag var fattig och lögnare. Tog grejerna och flyttade till sin syster. Sa att hon slösat sin tid… Men vi älskade ju varann, Kristina! – Snack! Du letade bara bekväma liv, hon också. Ni räknade fel, båda två. Det blev tyst. Behovet av mer prat märktes. – Kristina, jag har det så svårt här själv… Det är hemskt… Kan jag bo hos dig igen? Jag lovar – ensam! Jag svär! Kristina tittade ner. Pappa satt där någonstans, i röran och kylan, men han hade byggt den här röran själv: bedragit mamma, lurat dottern och dragit rövarhistorier för Jeanette. Visst, hon kände med pappa. Men medkänslan skulle göra dem båda illa. – Nej, pappa. Du får inte komma tillbaka, – sa Kristina. – Hyr folk och gör en ordentlig renovering. Lär dig leva med det du själv byggt. Det enda jag kan är att tipsa om snickare. Hör av dig vid behov. Sedan lade hon på. Grymt? Kanske. Men Kristina ville aldrig igen få fläckar på sin morgonrock – eller sin själ. Ibland går det inte att tvätta bort smuts, bara att aldrig släppa in den i sitt liv.

“Vad har du nu släpat hem?”

Pappa, vad är det här för nya prylar? Har du länsat en kuriosabutik? Elin rynkar pannan när hon ser den vita virkade duk som plötsligt pryder hennes byrå. Jag visste inte att du gillar sånt gammalt krafs. Smaken är väl precis som mormor Ingrid hade…

Oj, Elin, vad gör du här utan att ringa? Göran Svensson tittar ut från köket. Jag… Alltså, jag väntade inte dig…

Fadern försöker se pigg ut men har en skuldmedveten blick.

Det märks att du inte väntade mig, säger Elin missnöjt och går in i vardagsrummet, där nya överraskningar väntar. Pappa… Var kommer allt ifrån egentligen? Vad är det som händer här?

Elin känner inte igen sin gamla lägenhet.

…När hon fick den av mormor, var den deppig och ogästvänlig. Utsliten 70-talsinredning, ett klumpigt tjock-TV på en repig hylla, rostiga element och tapeter som släppte på flera ställen… men det var ändå hennes eget. Vid det laget hade Elin sparat ihop lite pengar och lagt dem på renovering inte vilken som helst. Hon satsade på skandinavisk stil: ljusa färger och få möbler fick tvåan att bli rymligare. Hon la stor omsorg på att välja rätt gardiner, mattor med rätt ton, fluffiga och mjuka.

Nu hänger istället nätgardiner som släpper in alltför mycket ljus i stället för de täta, vackra gardinerna hon valt. Den danska designsoffan är täckt av ett syntetiskt pläd med en morrande tiger. På soffbordet står en knallig plastvas med lika skrikande plastrosor.

Men värst är ändå lukterna. I köket fräser fisk i en stekpanna och det luktar tobaksrök. Men hennes pappa röker inte ens…

Elin, du förstår väl till sist tar Göran till orda. Det är så här Jag är inte ensam nu. Tänkte säga det innan, men det blev aldrig av.
Vadå inte ensam? Elin blir ställd. Pappa, det här var inte överenskommet!
Men Elin! Du måste förstå att livet inte tog slut med din mamma. Jag är ju ändå ganska ung, knappt ålderspensionär! Har jag inte rätt till ett eget liv?

Elin blir stum. Han har förstås rätt att träffa kvinnor men inte i hennes lägenhet!

…Föräldrarna skilde sig för ett år sedan. Mamma tog det lugnt, som om en tung börda släppte, och engagerade sig fullt ut i yoga, konst och vänner. Hon hade så många att hon aldrig hann sakna någon eller vara ledsen.
Pappa däremot bröt ihop. Han återvände till sin föräktenskapliga lägenhet och blev chockad över skickat. Den hade hyrts ut i tio år, och den senaste hyresgästen somnat med en cigarett. Det saknades pengar till renovering så han glömde lägenheten, sålde den inte men bodde heller inte där.
Det gick inte att bo där. Svarta sotväggar, trasiga fönster, mögel det liknade mer en kuliss till en skräckfilm än ett hem.

Jag vet inte hur jag ska klara det här klagade pappa då. Det är farligt att bo här och jag hinner aldrig bli klar med renoveringen innan vintern. Och pengar har jag inte fryser ihjäl väl!

Elin orkade inte med det då. Hon kunde inte låta mannen som uppfostrat henne bo så där. Och hennes egen lägenhet stod tom efter att hon flyttat in hos Jonatan, sin man. Erfarenheten av pappas usla hyresgäster gjorde henne skeptisk till att hyra ut.

Pappa, du kan få bo i min lägenhet så länge, föreslog Elin. Allt är fixat där, och du har det bekvämt. Så kan du renovera i lugn och ro, och sedan flytta tillbaka. Men bara en sak inga gäster.
Får jag? utbrast pappa. Tusen tack! Du räddar mig verkligen. Jag lovar, det blir lugnt.

Ja, lugnt

Medan Elin minns deras samtal öppnas badrumsdörren och ånga väller ut. Där glider en kvinna runt femtio ut, iförd Elins egna morgonrock hennes absoluta favorit som nu knappt räcker över kvinnans fylliga former.

Jaså, Göran, har vi besök? frågar damen med hes stämma och ett överlägset leende. Kunde du väl sagt, så jag kunnat klä mig ordentligt.
Och du är…? säger Elin och kisar. Och varför har du min morgonrock på dig?
Jag är Birgitta, din pappas kärlek. Varför är du så upprörd? Tog din morgonrock bara, den hängde ju där.

Elin blir ursinnig.

Ta av den. Nu. väser hon.
Elin! ber pappa och ställer sig mellan dem. Snälla, bråka inte! Birgitta bara
Birgitta tar på sig mina saker i mitt hem! avbryter Elin. Pappa, är du klok? Du tar hit din flickvän och låter henne rota bland mina grejer utan att fråga!

Birgitta himlar demonstrativt med ögonen och drar sig till vardagsrummet och slänger sig tungt på tigermattan.

Du är bra otrevlig, säger hon. Var jag Göran, skulle du få smaka på hushållsskynket. Hur talar du egentligen med din far? Att han valt en annan kvinna rör inte dig, sötnos.

Elin blir paff. Någon främmande kvinna domderar på hennes egen soffa.

Nej, håller Elin med. Så länge det inte sker i mitt hem.
Ditt? Birgitta höjer på ögonbrynen och ser menande på Göran.

Han står tryckt mot väggen, slokande, ser skrämt mellan dottern och Birgitta. Han hoppas att ovädret ska blåsa över, men nu blåser det upp till storm.

Min pappa glömde visst berätta? Elin ler kyligt. Då får jag göra det: Han är bara gäst här. Allt i lägenheten är mitt ned till sista kastrullen. Jag lät honom bo här, men inte för att han ska dra hit sina kärlekar.

Birgitta rodnar djupt.

Göran…? hennes röst är isande kall. Vad är det hon säger? Du sa ju att det var din lägenhet. Har du ljugit för mig?

Fadern kryper nästan in i tapeten av skam.

Birgitta, jag menade inte så. Du missförstod. Jag har eget boende, bara inte den här. Ville inte trötta dig med detaljerna.
Ville inte trötta? Tack för det. Nu ska jag stå ut med hennes gnäll!

Elins tålamod tryter.

Ut, säger hon lågt.
Va? tappar Birgitta hakan.
Ut härifrån. Båda. Ni har en timme. Om ni är kvar sen, så blir det andra toner. Så gick det när jag släppte in er…

Elin går mot dörren, men Göran kastar sig efter henne.

Dotter! Ska du kasta ut din egen pappa? Du vet ju hur jag har det! han håller hennes ärm och Elin känner ett styng av skuld. Barndomsminnen, lojalitet, sorg över en far som väl är halvgammal Tårarna kommer nästan.

Men hennes blick fastnar på Birgitta.

Hon sitter där, med benen i kors, i hennes morgonrock, stirrar på Elin med ögon fulla av hat. Om hon blundar nu, byts låsen och tapeterna imorgon.

Pappa, du är vuxen. Hyr en lägenhet, klipper Elin och drar undan armen. Du har förstört det själv. Vi kom överens om att du skulle bo själv, men du släpade hit någon, lät henne använda mina grejer och förstörde mitt hem
Behåll ditt hem, du, fräser Birgitta. Kom Göran. Ska inte du förnedra dig för henne. Undrar vem som är otacksam…

Efter en halvtimmes packande är det klart. Pappa går tyst, kutryggig, som en gammal man. Elin minns hans blick som en bortjagad hund när regnet faller. Men hon står kvar, orubblig.

När de gått öppnar hon genast fönstren, för att få ut fisk- och röklukter och billigt parfymdamm. Hon samlar ihop morgonrocken, pläden och allt Birgitta lämnat. Allt går direkt till soporna. Nästa dag ringer hon städningen och låssmeden. Det är kväljande att röra det någon annan rört speciellt den personen.

Fyra dagar går.

Nu är Elins lägenhet fri från onödiga saker. Inga plastblommor eller unkna dofter. Visst bor hon hos Jonatan, men ändå känns det lätt i själen.

Hon har inte ringt pappa. På fjärde dagen hör han av sig själv.

Hej säger Elin tveksamt när hon svarar.
Nå, Elin… sluddrar Göran. Är du nöjd nu? Glad? Birgitta har dragit. Hon stack ifrån mig…
Inte oväntat, säger Elin. Ska jag gissa? Hon såg din riktiga lägenhet och insåg att det väntade månadslångt slit?

Pappa snörvlar genom luren.

Ja… Satte in en värmefläkt. Fick sova på luftmadrass. Birgitta stod ut i tre dagar… Hon sa att jag var en usling och bedragare, packade ihop allt och drog till sin syster. Sa att det var rent slöseri med tid… Men vi älskade ju varandra, Elin!
Kärlek, jo… Du ville ha det bekvämt, hon likaså. Ni räknade fel, båda två.

Det blir tyst. Pappa har mer att säga.

Jag mår dåligt här själv, Elin, säger han till sist. Det är så ensamt… Kan jag komma tillbaka? Jag lovar att vara ensam! Jag svär!

Elin sänker blicken. Han sitter där, bland kaos och kyla, men all förödelse har han själv ordnat först svek mamma, sen lurade han Elin, slutligen Birgitta.

Visst, hon tycker synd om honom. Men medlidande riskerar att förstöra ännu mer.

Nej, pappa. Du får inte komma tillbaka, säger Elin. Anlita hantverkare, renovera själv. Lär dig leva med vad du har skapat. Det enda jag kan göra är att rekommendera bra folk. Behövs det bara ring.

Sedan lägger hon på luren.

Gränslöst hårt? Kanske. Men Elin vill inte längre att någon lämnar sina spår på hennes morgonrock eller själ. Vissa saker går inte att tvätta bort, man får helt enkelt ändra på sitt liv så att de aldrig kommer in.